Delsjökolonin

Våren är här, även om det varit kyligt de senaste veckorna. De små odlingsområdena i Delsjöområdet får nu allt mer liv och vi skall i dag blicka tillbaka på Delsjökolonins historia, ett utdrag ur min bok Upptäck Skatås.

Domarringen. Foto: Per Hallén

Mitt i koloniområdet finns en domarring, alltså en grav från järnålder. Strax norr om kolonin på åsen närmare Skatås finns ett antal röjningsrösen som är lämningar av ett äldre jordbruk. Detta visar att denna trakt var bebodd och jorden brukad redan för minst två årtusenden sedan. När Delsjöns koloniförening startades i maj 1927 var kolonisterna alltså inte de första jordbrukarna på platsen.

Den nya vägen från Lilla Torp till Vattenverkets anläggning som var färdigställd 1925 gjorde trakten kring nuvarande Delsjökolonin mycket mer tillgänglig och var säkerligen en faktor när Föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar sökte och fick ett avtal med stadens Drätselkammare på ett arrende av mark i Delsjöområdet.

Området omfattade 5545 hektar av mark på dels Lilla torps och dels Kärralunds tidigare utmarker. Det första arrendekontraktet löpte på tio år och ställde en hel del krav på koloniföreningen när det gällde områdets utformning, framförallt när det gällde prydlighet. Det fick inte förekomma någon djurhållning inom området, prydnadsträd var förbjudna, endast fruktträd fick planteras inom området.[1]

Redan efter ett drygt år hade många uppfört sina stugor när Göteborgs Tidningen kom på besök våren 1928. ” Om man far igenom trakterna kring Delsjön, vinner man, efter passerandet av långa obebyggda områden på en sluttning uppkastade en hel del små stugor, som antingen stå helt färdiga eller också äro under uppförande. På några håll är endast grunden lagd, och här och där ser man personer i arbete med målning av stugan eller grävning i jordbiten utanför. Det hela verkar ett Klondyke eller nybyggarland i miniatyr.”[2] Men de första kolonisterna hade ett hårt arbete med att bygga upp sin stuga och trädgård. Ytterst få hade under 1920-talet tillgång till bil så det var till fots eller per cykel som man fick transportera sig själv och allt material som skulle användas. Den närbelägna soptippen i Björkedalen som var nästan jämngammal med kolonin var i detta sammanhang inte enbart av ondo. Därifrån gick det att hämta virke och annat material som sedan kunde återanvändas inom kolonin.

Midsommarfirande i Delsjökolonin. Foto: Per Hallén.

Det var inte bara hårt arbete med stugor och trädgård som lockade människor att spendera den lilla fritid som fanns i Delsjökolonin. Det utvecklades redan efter några år ett nöjesliv i form av kolonins egen dansbana som beslutades 1929. Det kunde hållas upp till 20 danskvällar varje sommar och dessa lockade inte bara de som hade stuga i området utan folk från andra delar av staden. För att upprätthålla ordning och reda i området anlitade, och avlönades, två poliskonstaplar. Under slutet av 20-talet fick kolonin också en liten kiosk som snart kom att utvecklas till en mindre affär. Det var långt att föra varorna från staden till kolonin så den lilla butiken blev en viktig inrättning.

Flera försök har gjorts att få kollektivtrafik till kolonin och Delsjöområdet men de få satsningar som gjorts har varit ganska kortlivade. Under åren 1928-30 fanns busstrafik från Kungsportsplatsen vidare mot Danska vägen och Redbergsplatsen som förlängdes upp till Delsjökolonin. Denna trafik sköttes av ett privat bussbolag men trafiken lades ned när spårvägen dragits fram till St. Sigfrids plan. Styrelsen för Delsjökolonin begärde då att staden skulle ordna trafik med bussar från den nya ändhållplatsen för spårvägen upp till kolonin. Staden ville inte göra denna trafik permanent, inte ens under sommaren ”densamma tills vidare endast borde anses såsom provisoriska intill dess närmare erfarenheter vunnits rörande trafikbehovet”, skrev man i Stadsfullmäktiges Handlingar 1930. Redan följande år upphörde trafiken med bussar, inte bara till Delsjökolonin utan även till Kärralunds villasamhälle.

Det första årtiondet klarade sig odlarna i kolonin helt utan elektrisk ström men 1937 försågs dansbanan, affären, kaffestugan och kiosken med el men ingen av stugorna kopplades till de nya ledningarna. Det dröjde till 1949 innan elnätet byggdes ut i större skala inom kolonin och även då var det några arrendatorer som inte önskade att få el inkopplat, tolv av föreningens stugor valde att klara sig utan el.

I samband med krigsutbrottet 1939 byggde militären stora luftförsvarsanläggningar i området och en av de strålkastare som skulle användas vid ett eventuellt luftangrepp mot Göteborg placerades inom kolonins område. Butiken, kiosken hade fått sällskap av en kaffestuga, som alla var flitigt utnyttjade av kolonister, arbetare vid soptippen och det växande antalet soldater under krigsåren. När kriget var slut 1945 började en gradvis avveckling av den service som funnits inom koloniområdet. Kiosken stängde 1959, kaffestugan 1961 och slutligen butiken som höll ut ända till 1980.[3]

Blomsterprakt i koloniområdet. Foto: Per Hallén.

När kolonin fyllde 30 år 1957 var det givetvis stor fest för de 132 medlemmarna, då fanns ännu ett 30-tal av de ursprungliga pionjärerna kvar. En av dessa, Max Magnusson fick tillsammans med Per Jansson medalj för förtjänstfullt arbete, ytterligare tolv fick diplom för minst 25-årigt medlemskap i föreningen. Vid denna högtidsdag medverkade även polismästaren som kommit för att tacka för hjälpen med att fånga en härjande inbrottstjuv. Kurt Andersson, Sven Johansson och Bertil Hedlund hade lyckats hjälpa polisen att gripa mannen som då hade genomfört ett 50-tal inbrott.[4] Samtidigt som man firade fanns det en underton av oro inför framtiden. Göteborgs Tidningens reportage från högtidsdagen avslutades med konstaterandet att det inte fanns några ungdomar i området, bara äldre och medelålders folk. De unga ville hellre ha bil än kolonistuga.[5] Men Delsjökolonin överlevde inte bara 40- och 50-års dagarna, även 75 års festen kunde firas 2002 men då med en större framtidstro än under 30-års dagen. I det häfte som trycktes upp i samband med 75-års firandet ” Delsjöns koloniförening under 75 år”  konstateras att ”Man har under de sista åren märkt en tendens till att koloniboendet blivit attraktivt, då det finns inom räckhåll för de flesta. Korta resvägar och billiga boenden, men ändå en härlig rekreation på den fritid man har.”[6] Kolonin har visat sig fortsatt livskraftig och under 2000-talet har kolonistugornas attraktionskraft knappast avtagit då en stuga i Delsjökolonin 2017 kan kosta bortåt en miljon kronor. Föreningens 90-års firande i juli 2017 lockade många besökare och över 100 personer var och lyssnade på när författaren till denna bok presenterade områdets historia. Intresset för både Delsjöområdet och kolonin är fortsatt stort hos Göteborgarna så förhoppningsvis kommer även 100-års dagen att bli firad invid föreningshuset och den forntida domarringen.

Inför mitt föredrag under kolonins 90-års firande. Foto: Per Hallén.

Tidningar och litteratur

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs Tidningen (GT)

Roos, Olle, 1927-2002 Delsjöns koloniförening under 75 år. Göteborg 2001.

Noter


[1] Roos 2001, s. 8-9.

[2] GT 1928-04-17, ”Delsjökolonien, den nya anläggningen närmar sig sin fullbordan, många hus under tak.”

[3] Roos 2001, s. 16-17, 27, 43, 45-46, 60-64. GSH 1930:289, GSH 1935:248.

[4] GHT 1957-07-08, ”Polisberöm och medaljering på Delsjökoloniens 30-årsfest”.

[5] GT 1957-07-07, ”Ingen vill byta koloni mot bil”.

[6] Roos 2001, s. 149.


Bilden i sidhuvudet är från Kamerareportage och visar de första stugorna under uppförande 1927.

%d bloggare gillar detta: