När Björkedalen blev soptipp

Även om Delsjöområdet redan på 1920-talet var ett av stadens mest populära utflyktsmål hindrade det inte stadens styrande att besluta om att anlägga an soptipp, eller avstjälpningsplats som det då kallades.

De växande svenska städerna skapade allt mer avfall under 1920-talet och det blev en allt mer akut fråga att lösa avfallsproblemet. I Stockholm var avfallsmängderna givetvis ännu större och även där tippade man sopor ute i naturen samt i vattnet, vilket inte betraktades som ett problem av de styrande. Allmänheten däremot var missnöjd med stora upplag av sopor och debatten var periodvis livlig i tidningarna. Förbränning av sopor föreslogs som ett möjligt sätt att slippa stora upplag av avskräde på land och i vatten. I både Malmö och Stockholm utreddes denna möjlighet men i Malmö kom man fram till att det skulle vara för dyrt och att det var bättre att använda soporna till utfyllnad. En liknande slutsats kom renhållningsverkets chef, Anton Anderberg, i Göteborg till efter en studieresa i Storbritannien och Nederländerna. Anderberg ansåg att det mest fördelaktiga var tippning på land till utfyllnad som sedan skulle kunna användas till exempelvis kricketbanor och trädgårdar. I huvudstaden valde man däremot att satsa på förbränning av soporna från och med 1930-talet. (Fuehrer & Pettersson samt Sjöstrand)

Stadsfullmäktige som skulle besluta i frågan hade två alternativ. Det första låg i dalgången mellan nuvarande Delsjökolonin och Skatås, men det förslaget förkastades då det skulle bli allt för störande för friluftslivet.


”Av de tvenne alternativa förslagen beslutade nämnden för sin del tillstyrka N:o 2, enär detta innebure avstjälpningsplatsens förläggande öster om den östra skogsvägen på en från alla vägar dold plats, vilken ock gåve garantier för att stanken från avskrädet skulle komma att i minsta möjliga mån göra sig kännbar för den å förenämnda skogsväg promenerande allmänheten. Vad däremot alternativ 1 beträffade innebure detta avstjälpningsplatsen förläggande väster om förenämnda skogsväg å en mindre skyddad terräng, varifrån stanken med de här förhärskande syd-västliga – västliga vindarna komme att föras fram över vägen och där med säkerhet göra sig på ett mindre behagligt sätt påmint.” (Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1926. N: o 251 d. 4. Utdrag ur Stadens skogsnämnds protokoll.)

Anläggandet av vägen och av tippen vållade en mindre debatt i stadsfullmäktige den 1 juli år 1926. Det fanns några som kritiserade planerna på en ny tipp. Men det var inte rädsla för nedskräpning av skogen och förstörandet av miljön där som var det viktiga. De främsta invändningarna rörde den nedskräpning som skulle kunna ske när sopvagnarna passerade genom Örgrytes nyanlagda villaområden som oroade några av ledamöterna! Man diskuterade inte heller faran för föroreningar i stadens vattentäkt. Soptippen i sig ansåg man vara nyttig. Den skulle bilda grunden för framtida villaområden enligt mönster från Tyskland. Där var det vanligt att sanka områden fylldes ut med sopor och sedan fick bebyggelse. (Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1926. Yttranden, Häft. 12.)
Efter tio år hade dalgången helt fyllts med avfall och Björkedalens soptipp stängdes. Det blev då inte någon bebyggelse i området utan en ridbana. Frågan behandlades av stadsfullmäktige 1944 och man beslöt då att bygga en galoppbana i Björkedalen. (Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1944.
N:o 595.) Ryttarna var sedan under många år de enda som använde dalen.

År 1984 började ridbanan att användas som campingplats under sommaren med plats för 350 tält och husvagnar. (Göteborgs Posten (GP) den 23 maj 1994, artikel av Nils Svensson under rubriken ”Ny camping plats och större badplats. Nu får Delsjön en ansiktslyftning”.)

Planer fanns även under slutet av 1990-talet att göra campingen permanent. (Göteborgs Posten (GP) den 20 november 1998. Artikel av Peter Linné under rubriken ”Skatås kan bli lyxanläggning”.) Vissa steg i den riktningen togs under höst och vinter åren 2003/2004, när nya lokaler för dusch och tvätt byggdes upp.

Campingverksamheten drevs av Liseberg fram till 2016 då hyran för området skulle höjas och Liseberg beslutade att avveckla campingen. Ett förslag om att bygga tillfälliga bostäder för flyktingar på platsen framfördes, men avfärdades snart, framförallt på grund av att det är ganska osäkert att bygga hus ovanpå sopor. Idag är det åter främst ryttare som använder den stora öppna ytan. Den används även av olika föreningar som t.ex. kan utnyttja platsen vid större tävlingar.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Wetterberg & Axelsson.

Referenser

Källor

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Tidning

Göteborgs-Posten (GP)

Litteratur

Fuehrer, P., & Pettersson, R., Bekvämlighetsrevolutionen: Stockholmshushållen och miljön under 150 år och i framtiden. Stockholm 2008.

Sjöstrand, Y.S. Stadens sopor [Elektronisk resurs] : Tillvaratagande, förbränning och tippning i Stockholm 1900-1975. Stockholm 2014, Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-106836

Wetterberg, O., & Axelsson, G., Smutsguld & dödligt hot. Göteborg 1995.

En kommentar på “När Björkedalen blev soptipp

  1. Alltid när jag läser sådana här texter funderar jag över: vad är vår soptipp? Det är ju lätt att skratta åt hur man resonerade och undra hur man kunde vara så naiv. Men de resonerade och handlade utifrån den kunskap som fanns. Vad är det vi inte vet idag som man kommer veta om 100 år, och skratta åt att vi kunde vara så naiva?

%d bloggare gillar detta: