Herlanda Kärns Mosse 1860

När den stora utmarken i Örgryte skiftades 1843-55[1] behölls flera torvmossar som gemensam mark för gårdarna kring utmarksområdet. Redan 1858 kallades på nytt lantmätare till trakten av Delsjöarna för att mäta upp och skifta de återstående områdena.[2]

Jämfört med det skiftet av hela utmarksområdet var det en ganska enkel process att skifta mossarna. Alla yttre gränser var redan fastställda, det som återstod var att fördela de olika skiftena. Där kunde det finnas synpunkter från ägarna om var i mossen deras ägor var placerade, framförallt avståndet och till gården var viktigt.

Varför detta intresse för mossar? I dag skulle intresset framförallt röra växt- och djurlivet men kring mitten av 1800-talet var det bränslet torven gav som intresserade markägarna. Delsjöområdet, liksom det mesta av trakten kring Göteborg, var trädlös och det fanns inte mycket ved att hämta. Veden som fraktades till Göteborg med omgivningar var ganska dyr och lokalt bränsle i form av torv var då givetvis intressant trots att torvtäkt krävde mer arbete än att hugga ved. I mossarna kring Härlanda tjärn kan vi ännu se många spår efter äldre tiders torvtäkt. På den idag övervuxna mossen syns gropar överallt, en del ganska djupa, som visar var torvtäkt bedrivits. För att kunna ta upp torv krävdes att så mycket som möjligt av vattnet i mossen ledes bort via diken och dammar. Arbetet med torvtäkten bedrevs av flera personer som arbetade längs en schaktkant. Minst en person stod nere i schaktet och en vid dess kant. Den sistnämnde skar lodräta snitt nedåt i schaktväggen och de som stod högre upp skar horisontella snitt för att skilja av torvstyckena. En vanlig storlek på blocken var 30x15x8 centimeter. Efter hand staplades torvblocken upp på lämpliga platser för att torka. Ett vanligt sätt var att stapla torven i en form som liknar en snölykta. Skogen döljer alltså de ganska omfattande ingreppen som gångna tiders torvtäkt gjort i landskapet. När torvtäkten inleddes är inte känt. I Danmark har det hittats redskap för att bryta torv som har daterats till järnåldern, men från Delsjöområdet har vi inte några sådana fynd. En rimlig misstanke kan vara att torvbrytningen blev allt viktigare i takt med att skogen försvann i allt snabbare takt under 1600-talet och i stort sett var borta från utmarken kring år 1700. Torvtäkten pågick inte under hela året, det var en syssla som bedrevs under våren, efter att sådden var avklarad, och under försommaren fram till omkring midsommartid.[3]

Ur: Liljegren 2010, s. 314.

Här fanns den mest eftertraktade torven, idag begravd under sportfälten. Foto: Per Hallén 2020.

Men de mossar vi i dag ser är endast en rest, stora arealer omvandlades till fotbollsplaner under inledningen av 1970-talet.[4] Varken torvtäkten eller senare tiders anläggande av fotbollsplaner hade troligen fått tillstånd med dagens regler kring torvmossar och naturvärden.[5]

Kartöverlägg utfört av Per Hallén 2020.

Kartan från år 1860 visar hur landskapet då såg ut inom ”Herlanda Kärns Mosse”, som området kallas i akten till kartan. Det var fortfarande inte någon skog i denna del av området utan i huvudsak ljungmarker där det inte var torvmossar eller andra blöta områden. Det kartöverlägg som skapats för att visa 1860 års landskap inlagt på den moderna Open Street kartan visar den djupa och mest värdefulla torvmossen. Den är i dag begravd under fotbollsplanerna vid Skatås. Mossmarkerna närmare Härlanda tjärn var blötare och därmed inte lika värdefulla. Ett långt dike har grävts för att leda bort vattnet från mossen och tre dammar finns utskurna i mossen, två nära Skatås och en längst i norr nära Härlanda tjärn. De två dammarna vid Skatås finns inte längre kvar medan den nordliga dammen ännu går att se i landskapet, även om den inte längre är vattenfylld.

Den nordligaste av dammarna nära Härlanda Tjärn, omöjlig att visa på ett foto! Men på plats går det att se spåren. Foto: Per Hallén 2020.

Utöver torvmossar fanns det även inom det skiftade området en del betesmark och mark som lämpade sig för odling. I akten till kartan beskrivs betesmarken och odlingsmarken även som ”torkplan”, alltså områden där man staplade upp torven för att torka.

Kartöverlägg utfört av Per Hallén 2020.

När skiftet var fastställt hade Torpa Sörgård tilldelats området längst i norr, också den del av mossen som betraktades som minst värdefull. Även Vidkärr fick en del av de dåliga mossarna medan de två ägarna av Torpa Mellangård fick lite bättre torv. Sävenäs säteri, Torpa Persgården, Fräntorp och Torpa Nordgården liksom Kålltorp fick de bästa bitarna av mossen med de tjockaste torvlagren. Kärralund fick en mindre andel av mossen men en hel del odlingsbar mark.

Skiftet väckte inte några större konflikter, som konstaterades inledningsvis, och det verkar inte heller ha förekommit någon omfattande torvtäckt efter skiftet utöver husbehovstäkt. Hur omfattande spår det funnits av torvtäkt där det idag är fotbollsplaner är givetvis svårt att avgöra, men det kanske finns någon bland er läsare som minns hur där såg ut innan sportfälten lades ut?

Referenser

Lantmäterimyndigheternas arkiv

14-ÖRG-85, Laga skifte 1855.

14-ÖRG-107, Laga skifte 1860.

Tidning

Göteborgs-Posten (GP)

Tryckt källa

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Internet

Naturvardsverket.se

Litteratur

Liljegren, R. (2010). ‘Pluddertorv, tramptorv och maskintorv. Om torvtäkt och torvanvändning i Sverige 1800-1950’, in Svensk mosskultur : odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750-2000. Stockholm,

Lindner, J. (1935). Skogens krönika i Göteborgs och Bohus län. Göteborg.

Noter

[1] 14-ÖRG-85.

[2] 14-ÖRG-107.

[3] Lindner 1935, s. 30. Liljegren 2010, s. 305-314.

[4] GSH 1971:395, GSH 1973:112, GP 1971-10-15, ”Klartecken för Skatås idrottsplats”, GP 1973-09-19, ”Nämnden befarar eftersläpningar”, GP 1973-11-26, ”Anbud”.

[5]  Se mer via Naturvårdsverket: https://www.naturvardsverket.se/Stod-i-miljoarbetet/Vagledningar/Gruvor-takter-och-markavvattning/Takter/Torvtakter/ (Hämtad 2020-07-09)

 

Bilden i sidhuvudet är ett utsnitt från kartan 14-ÖRG-107.

%d bloggare gillar detta: