”Vi höll på att tömma Härlanda tjärn”

GHT 1969-12-08

I en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1969[1] berättades det om farorna med att bygga tunnlar, sättningar och vattenläckor kan ge stora skador. Torsten Henrikson berättade, – ”Vi höll på att tömma Härlanda tjärn”. Vad var det som hade hänt?

Under 1960-talet byggdes breda kilometerlånga bergtunnlar under staden. Vattenverket och televerket var enligt tidningarna ”de flitigaste mullvadarna” och snart väntades även spårvägen gå under jord. Det började märkas effekter av tunnelbyggandet. I Angered hotades flera natursköna sjöar genom avtappning och grundvattennivåerna i stora områden sänktes och detta påverkade även Härlanda tjärn genom det stora projektet med att bygga en tunnel för stadens vattenförsörjning från Alelyckan via Härlanda tjärn, vidare till Lilla Delsjön och sedan till Lackarebäck. I en artikel från 1966 berättas om bygget av tunneln och om den allvarliga händelsen som höll på att förändra Härlanda tjärn för alltid.

”Nu är det bara småbitar kvar i ändarna på den milslånga bergtunnel under östra Göteborg, från Alelyckan via Härlanda tjärn till Lilla Delsjön, som i sista stund skall lösa stadens vattenförsörjning. Tunneln Stora Delsjön – Lackarebäck är klar, reningsverket i Lackarebäck är väl framme och pumparna under montering i bergakungens sal på 90 meters djup vid Härlanda tjärn.

Jätteprojektet är utan motsvarighet i sitt slag i landet men har väl följt tidtabellen och ser ut att bli några miljoner billigare än beräknat. Anslaget bestämdes 1962 till 112,5 mkr.

Arbetena började i december 1963. Vid årsskiftet skall ledningar och pumpstation vara klara och omkring 1 juli reningsverket. Varefter älvvattnet, förädlat genom vilan i Delsjöarna, via ännu en (redan färdig) tunnel Lackarebäck—Kallebäck kan släppas ut i ringvattenledningen som färdigbyggs parallellt med reningsanläggningen.

Det lortiga vattnet i Göta älv har hittills efter rening dugt bra för Göteborg. Men under årens lopp har kapaciteten vid Alelyckan helt hunnits ikapp av förbrukningen. Rasen uppe i älvdalen gav sina tankeställare. Oljeutsläpp uppströms är riskabla för stadens dricksvatten. Och när saltvattnet går upp längs älvbottnen är också fara på färde.

Göteborg behövde en ny brunn att ösa ur. Man enades om att sjön Lygnen var lösningen men kom snart på att den inte skulle förslå på sikt. Göta älv däremot räcker alltid till. Slutlösningen blev att fortsätta ta vattnet därifrån men gardera sig mot riskerna.

I princip innebär Lackarebäcksprojektet följande:

Älvvattnet tas in vid Lärje, förkloreras och får släppa ifrån sig ca 80 procent av sina föroreningar i en sedimenteringsbassäng. Rinner sedan av självtryck till pumpstationen vid Härlanda tjärn (ca 7 km). Pumpas upp 80 m och självrinner ut i Lilla Delsjön (ca 2,5 km). Fortsätter ut i Stora Delsjön och går, efter sex månaders vila i de båda sjöarna tillsammans, i en ny tunnel till reningsverket (ca 2 km).

GHT 1966-10-06

STORA FÖRDELAR

Idén har stora fördelar:

Vattnet blir bättre vid transiteringen genom sjöarna.

Sjöarna blir en jättereservoar som kan hålla Göteborg med råvatten i en månad (ca fyra milj kbm i förbrukning) om något händer med älven.

Ringvattenledningen får två tryckpunkter, dvs verken vid Ale- lyckan och Lackarebäck.

I renvattenbehållarna i Lackarebäck om 16.000 kbm får man stadens näst största reservoar som genom sitt höga läge i bergen vid Mölndal dessutom ger gott tryck i ledningarna.

Vattenledningen byggs i två stora bitar. Den ena omfattar sträckan Göta älv—-Delsjöarna och utförs av ett konsortium med Svenska Industribyggen AB (Siab) och Widmark & Platzer AB. Här är ca 100 m kvar av tunneln närmast älven och lika mycket närmast sjön. Andra biten byggs av AB Armerad Betong och omfattar sträckan sjöarna—Lackarebäck samt själva reningsverket.

 HALVERING

I arbetskontrakten står att byggherren, VA-verket i Göteborg, och entreprenörerna skall halvera ev uppkommande över- eller underskridanden av beräknad kostnad. Metoden har bl a lett till en uppslagsgivande gemensam slutprojektering och flera ekonomiskt gynnsamma nya lösningar. Man har t ex kunnat slopa den planerade bottenbeläggningen av asfalt i tunnlarna och sparat en; halv miljon. En och en halv milj har sparats  genom att ersätta en planerad stålledning från intaget med en jordtunnel och mer bergtunnel än från början planerat.

Bergtunnel är nämligen billig. Jordtunnel hade ingen tänkt på helt enkelt. Metoden är sekelgammal i England men har aldrig förut brukats i Sverige. En stålhylsa, skölden, pressas genom marken med domkrafter mot redan färdig tunnel. I sköldens bakre del monteras så ny tunnel av betongelement, i främre delen schaktas jorden ur successivt och körs undan. 450 m närmast intaget byggs på detta sätt.

SPÄNNANDE

Bygget har förlöpt utan alltför obehagliga överraskningar och olyckor. Men spännande stunder har inte saknats. En sådan var t.ex när j tunneln på ca 90 m djup drog fram under östblocket och Satelliten, dvs de två stora Kvibergshusen. Det hördes inte av några protester från invånarna.

Tunneln går bara något hundratal, meter från TV-masten på Brudaremossen, en känslig passage som genomfördes utan att tittarna märkte något.

Inte heller när man i ett svep gick under Lärjeån, Bergslagsbanan och riksväg 45 med jordtunneln (2,7 , m i diameter, djup under markytan 10 m) blev det några extra besvär — i synnerhet inte om man tänker på vilka besvär det skulle ha blivit för trafiken om man i stället hade | schaktat ovanifrån med spont.

BRÄCKVATTEN

En intressant upptäckt gjordes under nästa å man går under med vattentunnan, Säveån. Den har en lerfylld sprickdal, 40 m djup, och I tunneln måste ner 100 m under ån för att få hållfast berg. Här sipprade bräckvatten in — grundvatten som stannat sedan Säveåns dalgång var en havsvik.

Bekymmersamt blev det däremot på allvar ca 100 m innan tilloppstunneln mynnar i pumphallen vid Härlanda tjärn. En svår läcka i berget skvätte fram ca 3.000 l/tim. Mätning sattes in på tjärnens vattenstånd och si — vattentunneln höll på att tappa ur göteborgarnas badsjö!

Först sinade tjärnens naturliga avlopp och sedan fortsatte vattenytan sjunka totalt ca en meter. Det var förra våren och torr väderlek till råga på allt. Kraftiga pumpar sattes in i tunneln och cementvälling i massor injekterades i berget. Det hjälpte. Sedan dess är läckaget normalt och Härlanda tjärn finns kvar.

LÖMSK BERGART

Ett annat bekymmer heter montmorillonit. Det är ett mineral inne i gnejsen som först är hur starkt och fint som helst men som efter någon månad, efter påverkan av luft och fukt, svällt och förvandlats till en lerliknande massa. Ungefär en kilometer tunnel har fått förstärkas med armerad sprutbetong mot denna lömska bergart. F n pågår, kan man säga, ett modellförsök i full skala under Säveån. Tunneln är här fylld av grundvatten sedan ett halvår och skall småningom pumpas ur och undersökas.

Grundvattnet som pumpas ut ur sista biten råvattentunneln får göra tjänst med att tvätta reningsverket invändigt innan det hälls ut i avloppstunneln.

Andra detaljer:

Under Torpaskolan prövas tunneltätning med plast.

Maskinsalen vid Härlanda blir obemannad (styrs från Alelyckan) och ingen hiss installeras dit ner — kontrollpersonal kör ner med bil genom den 500 m långa skruvformade tillfartstunneln. Salen har måtten 60X16X16 m.

TEG” (Ur: GHT 1966-10-06)

En fråga, som dessa uppgifter väcker, är om tunneln är tät idag eller om vatten åter läcker ut ur tjärnen. Under 1980- och 90-talen var vattennivån högre, det brukar nämnas varje gång jag håller i guidade vandringar i trakten. Min förmodan var länge att den fördämning som finns vid tjärnens utlopp inte längre sköts om och att det orsakat sänkningen. Men tänk om det är vatten som läcker in i tunneln och försvinner upp till Delsjön och vidare ut i vårt vattenledningsnät.


Not

[1] GHT. 1969-12-08 ”Tunnlar underminerar staden”.

Referens

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

%d bloggare gillar detta: