“När vi voro pojkar“

I tidningen Göteborgs Aftonblad fanns det 1916 en skildring av en utflykt till Delsjön omkring år 1880. En mycket läsvärd text som visar hur friluftsliv och lekar i området då kunde se ut.

Rubriken var ”När vi voro pojkar, Skolminnen från H. Elementarläroverket i Göteborg
omkring år 1880 af Lancett.”

Stora Delsjön under 1890-talet. Udden är Stora Torps tånge och där båthuset då fanns är idag Delsjöbadet med strand och bryggor. Lägg märke till att det finns en del träd på denna sida sjön, Stora Torps marker, medan det är grå klippor på sydsidan. Bilden är hämtad från Göteborg stadsmuseum, Carlotta.

”Att “Maja“ var ett traditionellt bruk i de lägre klasserna. Det bestod däri, att man slog sig i hop kotterivis och försedd med matsäck för dagen tidigt på morgonen den l:sta maj gaf sig ut till någon för ändamålet lämplig plats mer eller mindre långt utom stadens hank och stör och där tillbragte dagen under lek och ras samt ätande.

Som jag tillhörde dem, hvilka, så fort en lofdag bjöds, sökte sig ut på sjön, och i allmänhet påsklofven användes till klargörande af segelbåtarna, kan jag ej minnas att jag var med om mer än en sådan där riktig »majning». Det var i 3:dje klassen. Vi voro en trupp af 15—16 stycken, som kl. 7 på morgonen med portörerna packade med mat och sockerdricka marscherade åstad till Delsjön, vid hvars strand vi uppsökte en lämplig lägerplats. Här frukosterades genast. Därefter börjades leken: »indianer och nybyggare» — den gamle vännen James Fennimore Cooper fick bestå hela sällskapet namn, och så gick det efter det gamla kända receptet. Emellertid hade »indianerna» under sina ströftåg gjort en stor upptäckt, ett stycke från oss hade en flock flickor under anförande och skydd af sin lärarinna slagit sig ner. Dessa skulle nu först och främst bespejas och identifieras. En patrull utsändes för detta ändamål. På äkta indianvis smög och kröp patrullen framåt, medan vi andra på långt håll iakttogo både de främmande »blekansiktena» och vår patrulls försiktiga framfart — mestadels i ett djupt dike. Nu äro de framme. Vi se dem resa sig upp i diket och speja, flickorna springa och leka ta fatt och se smånäpna ut, och under leken komma ett par af dom alldeles intill patrullen. Då få vi se patrullanföraren i lämpligt ögonblick springa upp ur diket och efter ett par stegs förföljande slå armarna om den lilla fasttagerskan. »Det var en fräck en» var vår första tanke, men när vi fingo se henne vända sig om, slå armarna om halsen på honom och ge honom en riktig kyss — då visste vi inte ett dugg, hvad vi skulle tänka, och nog måtte vi »indianer» ha sett ut som lefvande frågetecken, när vi sågo vår »röde broder» vid det lilla »blekansiktets» sida gå bort mot flickgruppen och där framför lärarinnan taga af sig mössan, bocka sig och på alla möjliga sätt bära sig åt som en hvit gentleman. Vi sågo honom vinka åt sin i diket kvarlämnade kamrat, denne kom fram och bar sig lika tokigt och civiliseradt ut; lade sedan »benen på nacken» och kom bort emot oss. Vi kunde knappast styra vår nyfikenhet, tills han kom fram till oss, anmälde sig och sitt ärende för själfvaste höfdingen, hvilken omedelbart kallade »stammen» till rådplägning. Då kom gåtans upplösning: Vår broder »Hvita bizonoxen» hade bland de små »blekansiktena» upptäckt sin syster, hvilken hade det godt ibland dem. Nu hade han skickat »svarta falken» för att till »skinnstrumpa» och hela stammen framföra »blekansiktenas» inbjudning till gästabud. Dock önskade han att först skulle till de fientliga nybyggarna en höfding skickas att med dem röka fredspipa och så bedja dem vara »skinnstrumpas» stam på gästabudsfärden följaktliga. I enlighet härmed beslöts och handlades, och snart voro indianer och nybyggare förvandlade till hyfsade svenska skolpiltar, som med portörerna på ryggen drogo i väg till f.d. »hvita bizonoxen» och hans hvita flickor. Och så blef det andra lekar af, änkeleken och ringdansen, väfva vadmal och allt hvad det var. Roligt hade vi, lekte och rasade, och dessemellan åto vi, och så blef det tid för flickorna att fara hem. De små Iifven hade förstås åkt ut i ett par stora vurstar. Vi följde dem bort till vagnarna, hjälpte dem upp, hurrade för dem, och sedan tyckte vi att vägen var lång att marschera, men vi kommo dock hem »med portörerna fulla af uppätna smörgåsar».” (Ur: Göteborgs Aftonblad 5 februari 1916)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum: Fotografier ur Bengt Wennlunds fotoalbum UM42683 med bilder från scoutrörelsen (KFUM) i Uppsala. Här finns olika aktiviteter dokumenterade, bland annat utflykter och läger. Fotografierna är tagna mellan åren 1918 och 1923.

%d bloggare gillar detta: