Hösten 1921 publicerade tidningen Göteborgs Dagblad en längre artikel under rubriken ”Genom en trakt, fylld af doftande trädgårdar, vackra villor och ståtliga slott” där författaren beskriver hur han fått besök från Stockholm, men staden Göteborg imponerade tydligen inte på besökaren så det fick bli en vandring till Delsjön istället. Denna söndags återges större delen av artikeln, trevlig vandring!
”Min vän från Stockholm kom hit ned till Göteborg. Jag visade honom stadens härlighet, man han blef icke så imponerad, som jag hade väntat. Det var förresten dumt att tro, att en stockholmare skulle låta sig bländas af en landsortsstad. Lika gärna kan man inbilla sig, att en norrman skulle medgifva, att det finns någon svensk författare, som kan jämföras med t.ex. Maud Krögh, äfven om han aldrig hade hört talas om denna författarinna. Jag har åtminstone aldrig gjort det.
En dag råkade vi under våra långa samspråk förirra oss ända bort till Korsvägen, och då jag tyckte, att det skulle vara skönt med en promenad, föreslog jag, att vi skulle gå till Delsjön. Förslaget bifölls, och vi lämnade den bullrande gatan för att vandra genom en trakt, fylld af doftande trädgårdar och vackra villor, åldriga parker och ståtliga slott. Storstaden var glömd. Som ett aflägset buller hörde vi en spårvagn bakom oss, en bil signalerade sin varning till en fumlig fotgängare. Men vi hörde det knappast. Över våra hufvuden hvälfde sig lindarnas väldiga kronor och bakom hvitmålade staket lekte små barn. På höger hand hade vi Liseberg, där inom kort utställningsstadens stora nöjesetablissemang skola förvandla en idyll till en marknadsplats. Men vi fortsatte förbi den gamla portvaktstugan, gingo öfver Mölndalsån med trumman, som för stadens vatten från Delsjön till alla de tusen vattenledningarna i Vasa- och Nordstaden. Här delar sig vägen. Till vänster går den till Gårda, det stora fabrikssamhället, till höger bort till Kanolds och vidare ut till den egentliga landsbygden, förbi Kallebäcken och Galgkrogarna. /—/ Vi fortsätta. Strax uppe i backen se vi bakom den gamla minnesrika Örgryte kyrka träda fram bakom en dekoration af hundraåriga träd. Här susa lindarnas kronor ljufligare än på andra ställen. Fågelsång i höga grenar och lysande strålar från solen, så vill jag helts tänka mig denna kyrka med dess kyrkogård. /—/
Vi kasta en blick upp till en stor och praktfull villa på vänster hand. Själfva byggnaden gör kanske icke något öfverväldigande intryck på oss, men den storslagna blomsterprakten rundt omkring kan icke annat än imponera. Från grinden och ända upp slingrar sig en oändlig rad af hyasinter, astrar och tulipaner.
Snart delar vägen sig omigen. Den ena går till Redbergslid. Namnet »Danska vägen» kommer sig däraf, att danskarna förr i världen icke fingo passera genom Göteborgs fästningsområde på sina färder mellan hemlandet och Norge, utan måste använda denna väg mellan Redberget och Underås.
Men vi skola till Delsjön och fortsätta Örgrytevägen rakt fram. När vi kommit förbi Böö trefna villasamhälle med dess prydliga små trädgårdar ha vi en beundransvärd utsikt öfver frodiga ängsmarker och bördiga åkerfält. Till höger ligger Ekmanska sjukhuset, det förnämsta i sitt slag af alla som finnas inom Sveriges landskommuner; rakt framför ligger Stora Torps ståtliga slott och rundomkring begränsas utsikten af kraftig barrskog och ljus löfskog. På en liten stund ha vi passerat genom tre skilda slag af samhällen: storstaden, villasamhället och trädgårdsstaden. Nu öppnar sig utsikten öfver ett riktigt landskap med ängar och gärden, åkrar och skog. Här ägnar ingen en tanke åt, att spårvagnar och bilar tuta och ringa på mindre än 20 minuters afstånd.
Vandraren kan icke undgå att imponeras af Stora Torps ståtliga utseende. De många, som taga sin söndagspromenad till Delsjön, brukar gärna passera förbi den vackra byggnaden, där den ligger på en höjd, med en dominerande utsikt öfver hela dalen. Förr i världen hette egendomen helt enkelt Torpet och ägdes af fältmarskalken Gutaf Wrangel, som lämnade den i arf till sina söner, Johan Mauritz och Gustaf Herman. Någon gång i midten på 1700-talet kom den i händerna på stadskassören Kollinius i Göteborg , som innehade den till år 1770. Collinius var en mycket orginell herre och utmärkte sig särskildt genom det lysande sätt, hvarmed han firade Gustaf II:s statshvälfning af år 1772. Det skedde genom gudstjänst, kanonsalut och stora kalas. Senare ägdes Stora Torp af grosshandlanden David Carnegie och konsul Oskar Ekman. Sedan 1907 innehafves det af den sistnämndes arfvingar, som brukar tillbringa en del af försommaren på den vackra egendomen.
Den återstående delen af vägen till Delsjön går genom ett typiskt skogslandskap med höga barrträd. Till slut är man framme och den långa promenaden är till ända. Från en hög backe har man en underbart vacker utsikt öfver dt blåa vattnet och den yppiga grönskan vid stränderna.
Men det är icke endast om sommaren som Delsjön är ett kärt mål för tusentals göteborgares söndagsvandringar. Äfven på vintern draga stora skaror ditut för att få en härlig motion, när isen ligger spegelblank på dess stora yta. I synnerhet äro stadens skolpojkar förtjusta i de ofta återkommande utflykterna hit.
Göteborg får en stor del af sitt vatten från Delsjön. Vid sjöns ena ända äro de betydande reningsverken uppförda, stora dammar, där vattenmassorna filtreras i fin sand och därefter pumpas ned i de väldiga ledningsrören. De södra stadsdelarna, äfvenså gamla staden få sitt behof af vatten härifrån. Ledningen är mycket gammal och nu till stor del aflöst af de moderna pumpverken vid Alelyckan.
Nu är det emellertid snart tid att tänka på att gå tillbaka. Vi äro trötta på de långa landsvägarna och föredra att helt enkelt gå igenom skogen. Det är icke så lätt som det låter. Terrängen är ganska besvärlig, och vi måste vada genom kärr och moras, innan vi få fast mark under fötterna. På afstånd se vi de hastigt uppförda bostäderna i Kärralunds villastad, verkliga krokaner i skrikande färger, om man jämför dem med de nobla och förnäma byggnaderna vid Korsvägen. Här bo handtverkare och småfolk, som icke byggt med samma stora omkostnader som de förut nämnda. Dock må man i rättvisans intresse medgifva att äfven i Kärralund finnes en mängd villor, som äro utmärkta i alla afseenden. Långt borta se vi Kålltorps sanatorium. Dit skickar storstaden sina lungsjuka för att få bot från de tärande sjukdomar, som så lätt uppkomma i de trånga hyreskvarteren. Sanatoriet har ett vackert läge och är utrustadt med alla de moderna anstalter, som känneteckna nutidens anläggningar av detta slag.
Äfven om åsynen af Kålltorp i någon mån är ägnad att stämma våra tankar till allvar, gör det närbelägna centralfängelset dem icke nämnvärdt gladare. Trots sina hvita murar under det tjärade plåttaket står Härlandafängelset som en mörk fläck i den vackra omgifningen. Man behöfver ej ha dåligt samvete för att erfara en känsla af obehag, när man går utanför de hvita murarna.
Tyvärr blir den sista delen af vägen ännu allvarligare. Vi gå öfver Östra begrafningsplatsen, med dess tusentals minnesmärken öfver bortgångna göteborgare, för att efter några minuter stå midt inne i storstaden med dess bullrande lif. Öfvergången från kyrkogårdens stillhet och frid under de majestätiska trädjättarna till förstadskvarterens grå husmassorh och smutsiga gator är nästan för plötslig.
S– –ss—” (Ur: Göteborgs Dagblad 10 september 1921)
Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Ekmanska sjukhuset med Stora Torp i bakgrunden, troligen 1920-tal.
Delsjöområdets historia 