Den 11 juli år 1746 stod Linné och talade med traktens bönder borta vid Ringshåla hällkista. Han frågade dem bl.a. om de kände till några andra fornlämningar i trakten. Bönderna svarade då att det inte fanns några runstenar men att det öster om den stora mossen skulle finnas ett berg där obekanta bokstäver var skrivna.

Vi reste dit, och fann 3 skrivna rader, som stärkte sig vid pass 100:de alnar i längd; bokstäverna stod inom linjer, ovan och nedan, vilka linjer sträckte sig längs åt en flat och sluttande bergsklippa; varje bokstav var 2 á 3 kvarter lång och merledes 1 eller 2 bokstäver över varje linje; de flesta är endast streck, som gick perpendiculairt eller oblique till höger eller vänster; Jag är säker att denna runsten ej varit läst på 100 år, ty torven låg på flera stälen över skriften till 2 á 3 finrars tjocklek. Om denna skrift ej måtte vara Willrunor, vet jag inte vad den skall kallas. Aldrig har jag sett så vidlyftig runsten,ej heller så stora bokstäver skrivna i sten.[1]

Linné kunde visserligen läsa runor men dessa tecken var omöjliga att uttyda. Han blev imponerad av skriftens omfattning och storlek men tvingades ge upp tolkningsförsöken och kallade dem för ”willrunor”. Efter Linnés besök har hällen blivit berömd och det har varit många forskare som besökt platsen.År 1794 publiceras i Skara Stifts Tidningar, nummer 51 en artikel av Per Tham en redogörelse för två runberg i Västergötland, varav den ena var Linnés willrunor. Tham var övertygad om att det verkligen var fråga om runskrift.År 1869 publicerades boken ”Göteborg – en beskrifning öfver staden och dess närmaste om-gifningar” av Octavia Carlén, det är den tidigaste moderna tolkningen av willrunorna.

Uti vildmarken, åt Kallebäck till, företer den nästan plana och delvis blottade berghällen ett fenomen, som Linné äfven omtalat; och om det än visat sig, att detta är ett naturens eget verk, uppkommet i följd af en djupare gående afvitt-ring af delar af gråberget, som äro af en lösare beskaffenhet, är detta fenomen icke desto mindre en så sällsam företeelse, att en färd dit ut ej bör försummas. I sanning förekommer der ett stort antal figurer a runoform. Den berömde forn-forskaren Stephens besökte stället för ett tiotal år sedan i sällskap med författaren men båda blefvo fullt öfvertygade om, att naturen sjelf ristat denna märkvärdiga skrift. Och man fann då äfven i grannskapet åtskilliga andra dylika företeelser, ehuruväl af mindre utsträckning.[2]

Nästa skribent som besökte platsen var  Wilhelm Berg  år 1879. I artikeln ”Runinskrifter vid Göteborg” i Bidrag till Göteborgs och Bohusläns Fornminnen och historia kommer även han fram till att det är fråga om ett verk av naturen själv, inte människan.[3] Hur har då naturen skapat ”runskriften”? Hällarna i området är alla en rest av inlandsisen som slipade till dem. Strecken på hällarna, som ser ut som linjer i ett kollegieblock, är sedan skapade av en avvikande bergart. Själva ”runtecknen” är skapade av små ådror av mjölkkvarts som har vittrat bort och efterlämnat ”runor”. Kanske kan du hitta mjölkkvarts som sitter kvar i någon av ”runorna”.[4]

Under år 1908 gick den berömde forskningsresanden Thorild Wulff omkring vid Gundla mosse och letade efter Willrunorna, som Carl von Linné beskrivit under sin Västgötaresa år 1746, men utan framgång. När Thorild fick se torpet Kolmaden knackade han på och frågade hustrun i huset Alma och barnen om de visste något om dessa runor. Ingen av dem hade hört talas om några runor, men när ”torparfar” August kom hem fick Thorild träffa en person med stor lokalkännedom. August var troligen en av de absolut sista personer vilken denna plats fortfarande fanns levande i minnet. Han hade visserligen inte besökt platsen på många år men trodde sig kunna visa Thorild var den låg. De begav sig så åter upp på Klöveåsen och efter en stund hittade de berghällen i den ljungbevuxna blockterrängen. Toppen på hällen var fri från ljung och buskar men övervuxen med både lavar och mossar. August och Thorild fik därför gå tillbaka till torpet och hämta spadar och kvastar. Med hjälp av dessa frilade de runhällen. Thorild kunde snabbt konstatera att detta var naturens verk, inte människans. Några år senare, år 1911, skrev han en artikel om ”runhällen” i Sveriges natur, svenska naturskyddsföreningens årsskrift.[5] Augusts insats denna dag år 1908 bidrog till att vi idag kommer ihåg var Willrunorna finns och kan besöka den plats där så många från Linnés tid och framåt stått och funderat över de märkliga tecknen i berget.

Wulffs artikel finns tillgänglig att läsa via denna länk.

Referenser

Carlén, O. (1869). Göteborg : beskrifning öfver staden och dess närmaste omgifningar : ny handbok för resande. Stockholm.

Linné, C. von, Brusewitz, G., Edlund, L.-E., and Fries, S. (1996). Carl Linnæi västgöta-resa : på riksens höglovlige ständers befallning förrättad år 1746 med anmärkningar uti ekonomien, naturkunnogheten, antikviteter, invånarnes seder och levnadssätt, med tillhörige figurer. Stockholm.

Wulff, T. (1911). ‘Linnés ”willrunor” i Göteborgstrakten’, Sveriges natur 1911:

Noter

[1] Linné et al. 1996, Notering  den 11 juli..

[2] Carlén 1869, s. 140-41.

[3] Wulff 1911, s. 68-69

[4] Wulff 1911, 67.

[5] Wulff 1911.