Att möta ett rådjur under promenaden i Delsjöområdet är inte något märkligt eller uppseendeväckande. Det är en högst vardaglig händelse att besökare träffar på dessa djur, ibland en hel flock. De första rådjuren kom till nuvarande Sverige för omkring tolvtusen år sedan. Givetvis jagades rådjuren men stammen klarade sig ändock ganska väl. Tack vare att rådjuren under senmedeltid och 1500-talet blev kungligt villebråd var jakten inte fri. Givetvis förekom tjuvjakt men rådjuren var något mindre utsatta tack vare att de blev kungens villebråd.[1]

Antalet rådjur skulle minska och i delar av Sverige försvann djuren redan under 1600-talet. Orsaken var troligen inte enbart tjuvjakt. Landskapet förändrades och mycket skog försvann dessutom ökade antalet tamdjur som givetvis var en konkurrent när det gällde födan. När sedan allmogen fick jakträtt 1789 ökade hotet mot rådjuren och många andra djurarter. Under ett par årtionden försvann rådjuren nästan helt från det svenska landskapet. Under början av 1800-talet fanns rådjur endast i några få begränsade områden i Skåne.[2]

Flera generationer av besökare i Delsjöområdet och andra delar av Göteborgstrakten hade aldrig sett ett rådjur vid mitten av 1800-talet. Men genom en av stadens mer välbeställda handelsmän skulle rådjurens återkomst inledas. Ångfartyget Dana lossade i Göteborgs hamn hösten 1863 sin ovanliga last, rådjur. De var inköpta av Oscar Dickson och skulle fraktas till hans lantegendom Jonsered berättade Göteborgs-Posten. ”Fyra par rådjur ankommo för några dagar sedan från Malmö med ångf. Dana, förskrifna för hr Oscar Dicksons räkning, och afskickades till herr D:s invid Jonsered belägna egendom Bokedalen, för att i dervarande parker utplanteras”.[3]

I handbok för jägare och jagtvänner 1866 gavs följande råd för den som önskade att anlägga ett rådjurshägn.

”Så väl vid anläggandet af ett nytt rådjurs-stånd, som vid upphelpandet af ett gammalt, har man att följa samma reglor, som blifvit föreskrivna för ett vildstånd af kronhjort: Uti en för kronhjort (samt rådjur) passande trakt utväljer man först och främst en, ungefär i dess midt belägen, plats af omkring 60 à 70 qv. Ref, (kring 2000 kvadratmeter) hvilken man låter instänga med ett omkring 8 à 9 fot (2,6 meter) högt stängsel. Vid valet af ifrågavarande plats, bör manäfven se till, att den ligger i den mest redade delen af trakten; att den till stor del är beväxt med tät ungskog, i hvilken djuren kan dölja sig; att den är genomfluten af rinnande vatten; samt att den innehåller något åker och äng, eller sådan mark, som dertill kan uppodlas.

Stängselet kring den trakt, inom hvilken djuren först instängas, behöfver likväl ej vara så högt, som för kronhjort. Håller det sju fot (2 meter) i höjd, är det mer än tillräckligt. Instängnaden bör man göra ganska rymlig, i förhållande till djurens storlek och mängd, åtminstone ej under 35 à 30 qv. Ref, (1000 kvadratmeter) emedan rådjur icke föredraga en trång fångenskap, utan lätt insjukna af saknad öfver den förlorade friheten.” [4]

Detta blev början på rådjurens återkomst i stadens omgivningar. Inhägnade djur kan rymma och några år senare noterades från Borås att ett ovanligt villebråd setts i Vestergölands skogar, en råbock. ”Hvarifrån djuret, som var en bock, kommit, känner man ej, dock förmodas att det möjligen kunnat undsluppit från Dicksonska djurgården vid Jonsered och derifrån begifvit sig till Boråstrakten.”[5]

Regleringen av jakten ökade åter under 1800-talet och 1808 infördes en ny jaktstadga. Nyttigt villebråd skulle gynnas och rovdjuren bekämpas. Jaktstadgan förtydligades sedan och anpassades till regionala skillnader när det gäller bland annat lovliga tider för jakt i 1864 års jaktstadga.[6] I Göteborgstidningarna anslog 1866 Jagtsällskapet i Göteborg att ”få fästa resp. allmänhets uppmärksamhet på, att fridlysning för vildt tager sin början den 16 innevarande Mars månad, att det förhöjda och betydliga vite, som föreskrifves i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga jagtstadga, drabbar såväl den, som dödar, som den till salu utbjuder, köper, emottager eller forslar fridlyst vildt, samt att det i vår ort allmännas förekommande fridlysta vildbråd består af: Rådjur, Hare, tjäder, Orre Rapphöns, Hjerpe, Snöripa, Grouse (s.k. Moripa), Svan, Ejderfogel, Gräsand och Beckasin.”[7] Några år senare skärptes jaktlagen ytterligare och man fick inte längre gillra spjut eller skjutgevär, inte heller använda fångstgropar. ”Grop, sax, snara, stång eller annan för menniskor och husdjur mer eller mindre lifsfarlig jagtanstalt må icke af någon å annans mark begagnas utan tillstånd.”[8]

Den första kända tidningsnotisen om rådjur i Delsjöområdet kom 1886 där det under ”Idrottsafdelningen” infördes en artikel om rådjuren och deras förekomst och spridning i Göteborgs omnejd.

”Rådjuret (capriolus vulgaris) af omkr. ett fårs storlek men med högre ben, är om sommaren rödgult och om vintern gråbrunt; nosen är svart, ögonen stora, klart bruna, med en utomordentligt vacker och mild blick; under hals och buk är färgen ljusare, svansen och bakre sidorna af låren äro nästan hvita. Hanen har greniga horn, som fällas hvarje år i November och December. Hornfällningen försiggår hos de äldre bockarne något tidigare än hos de yngre. I Mars eller April äro de nya hornen åter utväxta. Brunsttiden infaller i Augusti.

Rådjuret tycks föredraga kuperad mark med omvexlande löfskog, barrskog och odlad mark; äfven på kala ljungbackar trifvas de väl, deremot synas de ej tycka mycket om större, täta barrskogar.

Deras förda består af gräs, lingonris, barken å asp och videbuskar. Dessutom beta de gerna å klöfver- och sädesåkrar samt uppsöka om vintrarne grönrågarne, der de med framfötterna afskrapa snön för att komma åt brodden.

Emellertid förorsaka de, äfven der de förekomma i större antal, ingen nämnvärd skada. Rådjuren inlägga i alla sina rörelser en utomordenligt lätthet och elegans. Hinder af 5-6 fots höjd taga de utan ansträngning och språng på 16-18 fots längd höra till vanligheten.

För cirka 20 år sedan utplanterades vid Jonsered af enskild person en flock rådjur, och det försök, som dermed gjordes att rigta jagten med detta högdjurs-villebråd, har vunnit en lysande framgång. Skyddade af en flerårig fridlysningstid spredo sig rådjuren åt alla håll.

De vackra djuren synas nu vid Delsjöns stränder, i löfskogarne vid Mjörn, å de kala ljunghedarne ned mot Göta elf, i de stora skogarne i Ale och Foxerna härader, och ej en gång Göta elf sätter en gräns för deras vandringar, ty en flock på 5 á 6 st. uppehöllo sig en tid i skogsparkerna vid Hökälla å Hisingen.

Rådjuren tyckas väl uthärda vintrarne, och åtminstone i skogstrakter torde det höra till undantagen, att de genom vinterns stränghet taga någon skada. Deremot torde de å slättbygden ej reda sig så väl under snövintrar, då snö och skare täcka betet på marken.”[9]

Nästa gång du möter ett rådjur i Delsjöområdet – tänk då på Oscar Dickson och de fyra par rådjur som kom från Malmö 1863 – det är inte omöjligt att rådjuret du ser härstammar från denna flock i Jonsereds trädgård.

Referenser

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs-Posten (GP)

Litteratur

Danell, K. (2016). Jaktens historia i Sverige : vilt, människa, samhälle, kultur.

Hahr, T. (1866). Handbok för jägare och jagtvänner. Stockholm.

Noter

[1] Danell 2016, s. 25, 191, 196-97.

[2] Danell 2016, s. 204, 216.

[3] GP 1863-09-24.

[4] GHT 1869-01-25.

[5] Hahr 1866, s. 497-98, 500.

[6] Danell 2016, s. 218-221.

[7] GHT 1866-03-31.

[8] GHT 1869-03-15.

[9] GHT 1886-01-09.