Delområde 2 i Delsjöutredningens indelning av reservatet är temat för denna söndagsläsning. I bedömningen som utredningen gjorde räknades merparten av marken som ”sportområde” på grund av goflbanan. Men man kan lika gärna räkna detta område som ett kulturlandskap där spåren av människans aktiviteter, även före golfbanan, är påtagliga. Det är en trakt med ett mycket vackert och intressant landskap med många tidsskikt.

Område nr 2

Området är beläget i Delsjöområdets västligaste del och begränsas i N av bebyggelsen längs Delsjövägen, i Ö av område 1, 3 och 4 samt i S och V av Boråsvägen och bebyggelsen Ö om denna. Det består i huvudsak av korta bergsryggar orienterade i NV- SÖ riktning och till största delen skogbevuxna, mellan vilka ligger öppna områden, som tidigare varit inägomark men numera huvudsakligen utnyttjas som golfbanor.

Inom det starkt kulturpräglade området finns ett stort antal vägar och stigar, ett flertal bostadshus, ridstallar, vattenverkets anläggning vid Sjölyckan, Delsjö golfklubbs anläggningar, Kamratgården, skjutbanor, en gokartbana och en tipp. En kraftledning från område 1 passerar även detta område. Området är dock inte i lika hög grad som område 1 präglat av anläggnings-krävande aktiviteter, utan domineras av golfbanan.

De många höjdryggarna intas till stor del av kalt berg, som dock syns spela något mindre roll än längre österut. De är också i något större utsträckning skogklädda. Sänkorna intas endast i viss utsträckning av lera. Istället dominerar sand- och grusavlagringar tillhörande den s. k. Delsjöterrassen, som följer St. Delsjöns strand. Avlagringarna utgör en komplex blandning av isälvsmaterial och morän med varierande sorteringsgrad. De är i allmänhet relativt tunna, föga framträdande i terrängen och koncentrerade till sänkor och nedre delarna av höjdryggarnas sidor. Störst är mäktigheten vid skidteknikbacken och i S delen av området. På och kring den markerade höjdryggen däremellan saknas dessa avlagringar helt. Isolerade förekomster av svallad morän och svallgrus finns spridda över området på höjdryggarnas sluttningar. Torv finns främst i den utdikade Gunlamossen, som troligen utgör en s. k. dödisgrop och av torvslagen att döma inte utgjort en mosse utan ett kärr.

Delsjöterrassens sluttning mot St. Delsjön V om Stora Torps Tånge är relativt brant. Den kallas skidteknikbacken och utgör troligen en s. k. iskontaktsluttning.

Här finns en heltäckande grässvål och i fältskiktet noterades bl. a. följande arter: gråbo, hund¬käx, mjölkört, gulmåra, vitklöver, rödklöver, groblad, rölleka, rödklint, kråkvicker, käringtand, gullris, timotej, kvickrot, tuvtåtel och rödven.

Ö delen av backen, som är högre belägen än den V, saknar trädskikt, medan den senare har ett relativt glest trädskikt av övervägande björk med någon enstaka tall. Undervegetationen under björkskärmen är hög och frodig. Omedelbart N om V delen av backen finns en igenväxande inäga med likartad vegetation.

I och med att vattenverket upphävde badförbudet i Delsjöarna sommaren 1968, sökte sig åtskilliga till detta område för att bada och solbada. Skidteknikbacken med omgivning är den bästa badplatsen vid sjöarna och samtidigt mycket lättillgänglig, varför en eventuell badplats bör förläggas hit. Sandstrand finns endast i en smal sektor vid backens Ö del och I övrigt förekommer här moränstrand. V delen av stranden är för närvarande olämplig som badstrand beroende på att den är belamrad med stenblock. Ett antal björkar i den V delen av backen bör gallras ut och gräset bör slås. På grund av lutningen, det grovkorniga underlaget och det stora slitaget finns, särskilt under torra somrar, risk för att grässvålen punktvis försvinner och viss erosion Inträder. Uppmärksamheten bör vara riktad på problemet, så att motåtgärder kan vidtagas.

Stora Torps Tånge och området N därom utgörs i huvudsak av trädklädda bergsryggar. Stränderna består av klippstränder utom på enstaka ställen, där moränstrand förekommer. Trädskiktet domineras på Ö sidan av udden av medelålders gran. I övrigt förekommer övervägande tall, björk och ek. Buskskiktet består av asp, björk, ek, gran och rönn samt pors på sanka ställen. I fältskiktet dominerar kruståtel, kråkris, fläckvis lingonris och på sanka ställen blåtåtel. Vidare finns bl. a. videört, humleblomster, veketåg och gåsört. Området N om Tången är bitvis något bördigare med bl. a. liljekonvalj, skogskovall, skogsstjärna och ekorrbär i fältskiktet och tall, björk, ek, oxel och rönn i trädskiktet.

Höjdplatån N om skidteknikbacken mellan golfbana 2 och va-verkets Sjölyckan har en jämföselsevis flack morfologi. Området består av gammal skogsmark. Bottenskiktet är som regel svagt utbildat. I fältskiktet förekommer bl. a. kruståtel, blåbärsris, ekorrbär, skogsstjärna, liljekonvalj, harsyra, grässtjärnblomma, stensöta, blodrot, hallon, örnbräken och gökärt. Buskskiktet är på många ställen väl utbildat och består av brakved, ek, lönn, rönn och björk. Trädskiktet består huvudsakligen av äldre tall med inslag av björk, ek, rönn och oxel. Enstaka granar av imponerande dimensioner växer på fläckar med bördigare mark. Omedelbart S om parkeringsplatsen vid skidteknikbacken finns ett medelålders granbestånd, där undervegetation helt saknas.

V om skidteknikbacken finns en mycket markant höjdplatå, som har sin högsta punkt belägen ca 50 m över St. Delsjön. Utmed stranden sträcker sig en bergsbrant med tendens till talusbildning i N delen. Sluttningen mot V är skarpt småbruten, måttligt brant och terrassformad. Inom trädskiktet härskar tall med björk, gran, rönn, oxel och ek som underväxt. På platåns S del finns ett äldre granbestånd, där undervegetation nästan helt saknas. Buskskiktet domineras av brakved men även ek, rönn och björk förekommer. Fältskiktet består inom högre belägna torrare områden huvudsakligen av lingonris, kråkris och kruståtel. Inom friskare områden överväger blåbärsris, blodrot, skogskovall, höstfibbla, ängssyra, grässtjärnblomma, rödven och örnbräken, medan blåtåtel dominerar på fuktigare marker. Bottenskikt saknas inom relativt stora områden. På berghällar växer huvudsakligen renlav, stjärnmossor och kvastmossor. På fuktigare översilningsmarker domineras bottenskiktet av tallvitmossa.

På den flacka S sluttningen, parallellt med staketet mot skjutbanorna, framträder Göteborgsmoränen tydligt. Trädskiktet består av medelålders tall med inslag av rönn, björk och gran. Fältskiktet domineras av blåbärsris, skogskovall och kruståtel.

V om stallet vid Stora Torp finns en höjdrygg med en äldre, likåldrig bokskog på sin Ö sluttning. Undervegetationen består av kruståtel, träjon, skogsstjärna, harsyra, blåbär, björnmossor och kvastmossor. Ek och bokplantor är vanligt förekommande i fältskiktet, som bara täcker ca hälften av marken, medan resten är täckt med lövförna.

V om den nämnda höjdryggen finns en av frodig markvegetation dominerad bäckravin.

N delen av höjdryggen I områdets NV gräns har på krönet fläckvis förekommande kalt berg och ett trädskikt av lågvuxen tall, ek, rönn och björk. I sluttningarna dominerar ek med inslag av andra lövträd. Buskskiktet består av lönn, hassel, ask, rönn och sälg. Fältskiktet är till största delen välutvecklat och artrikt och bl. a. finns följande arter: kruståtel, blåbärsris, stensöta, träjon, hallon, skogsskovall, vårfryle, harsyra, gröe, ven- och rörarter, blodrot, brakved, hundäxing, ekbräken, gökärt, örnbräken, flockfibbla, fyrkantig johannesört, mjölke och flenört. Dessutom finns en rik svampflora.

Längre mot S finns ek och bok i trädskiktet med inslag av tall och gran. Höjdens sydligaste del domineras av gammal granskog. På de högre delarna av höjdryggen finns lågvuxen tall, gran, en, bergtall och björk med ett ljungdominerat fältskikt.

Den lilla höjdryggen, som inringas av golfbanorna 10, 12, 7, 8 och 6, har ett trädskikt av äldre tall och yngre löv. Enstaka granar förekommer även. I fältskiktet finns kruståtel, blåbärsris, hallon och diverse ormbunkar.

V om golfbana 4 finns en ravin med ett stråk av branter med antydan till talusbildning. Fältskiktet är frodigt men artfattigt och domineras av ormbunkar. I denna ravin växer förmodligen Delsjöområdets största granar, vilkas dimensioner är imponerande i alla avseenden. Höjdryggen S om golfbana 4 har ett trädskikt av tall med underväxt av löv. Markvegetationen är av frisk typ och består av kruståtel, blåbärsris och ormbunkar.

Höjdryggen mellan golfbana 4 och Kamratgården har en vegetationstyp, som starkt påminner om den senast beskrivna. Inslaget av gran är emellertid större och sluttningarna är klädda med lövblandskog, där ek och bok dominerar.

På höjdryggen mellan Kamratgården och Delsjökolonien finns granbestånd av varierande ålder på den S och mellersta delen, medan den N delen av ryggen är klädd med ekskog. Under-vegetationen i denna utgörs av hallon, kruståtel, tuvtåtel, örnbräken och stensöta. I de yngre tätare granbestånden saknas undervegetation helt, medan den i äldre bestånd består av harsyra, majbräken, hallon, skogsfräken, hundkex och tuvtåtel. Buskskiktet består bl. a. av en, rönn, alm och vide. På sluttningen mot kolonien finns ett område (ca 100X30 m), som till stor del är täckt med springkorn.

Bergsryggen V om golfbana 17 är på Ö sluttningen klädd med äldre granskog. Mot krönet förekommer en blandning av tall, björk, rönn, ask, oxel och ek. Fältskiktet saknas helt där kalt berg går i dagen, men består annars av kruståtel, ljung och odon. På fuktiga översilningsmarker dominerar blåtåtel.

Höjdryggen Ö om golfbana 18 är på sluttningarna klädd med granskog. På sina ställen är inslaget av tall markant.

Mellan de här beskrivna höjdryggarna utbreder sig golfbanans gräsmattor, vars öppna, gröna ytor kontrasterar på ett tilltalande sätt mot de skogklädda höjderna. Värdefullast är dock de öppna vyerna mot lummiga skogsbryn.

Den sydligaste delen av området är bebyggd och utsatt för andra ingrepp i betydande utsträckning. På höjderna dominerar lågvuxna tall- och lövbestånd, medan granen spelar en be-tydande roll på sluttningarna. Enen utgör ett värdefullt inslag från såväl estetisk som viltvårdande synpunkt. Området har en rik småfågelfauna och hyser regelbundet flera rådjursstånd.

Området ger ett parkartat intryck, som är mest markant närmast Stora Torp och vid golfbanorna. Lättillgängligheten och den starkt kuperade terrängen gör det attraktivt som strövområde. Från åtskilliga höjdryggar finns fina utsiktspunkter med utblickar över staden eller över St. Delsjön.

En utvidgning av golfbanan eller en förläggning av nya aktiviteter till området torde kunna ske utan större olägenhet, under förutsättning att området kring Stora Torp och strandzonen utmed St. Delsjön får förbli intakta. Av största betydelse är att en fri korridor bibehålls mellan Bö och St. Delsjön.

Liksom inom område 1 bör skogen skötas, så att en så tilltalande miljö som möjligt uppkommer. Övervägande delen av området har förts till klass D medan en mindre del närmast St. Delsjön förts till klass C.

---

Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

Bilden i sidhuvudet visar torpet Kolmaden. Foto: Per Hallén 2015.