Smygpremiär på Vildmarksleden 1972

Det är i år 46 år sedan Vildmarksleden mellan Skatås och Hindås öppnades. I Göteborgs-Tidningen den 26 november berättades om smygpremiären eller den inofficiella inningen där 22 vandrare gick hela eller delar av sträckan.

”Vildmarksleden, den vackra men krävande vandringsleden mellan Skatås och Hindås via Härskogen, invigdes inofficiellt i fredags/lördags. Tjugotvå tappra vandrare, därav fem kvinnor, med idrottsdirektör Roland Jerneryd i spetsen, utgjorde pionjärtruppen.

Det var vackra men jobbiga 45 kilometer, det kan en stelbent medarbetare intyga. Man bör vara ganska tränad för att knalla den här turen.

Vi startade från Skatås motionscentral kl 8.20 på fredagsmorgonen. Spänstige Lars Forsberg, bas på Härskogens friluftsgård, tog ledningen med vandringsstav i handen. Solen visade sig och allt kändes trivsamt när vi vandrade fram i ett långt led förbi Härlanda tjärn och Blacktjärn.

Samtliga hade ryggsäckar med något ätbart i, obehövligt eftersom arrangören av pionjärvandringen, motionskonsulent Åke Hogedal, ordnat matkontroller på tre ställen: vid Kåsjön, Härkeshult och Härsjödamm.

Blåbärssoppa

Det serverades blåbärssoppa, nyponsoppa, smörgåsar med stekt strömming, skinka och ost. Det är mycket viktigt med mat och dryck under en sådan här lång vandring.

för det går åt en hel del energi och det är viktigt att hålla vätskebalansen.

Vi satte oss alltså kring elden vid Kåsjöns strand och åt och drack innan det bar vidare. När vi kom till andra kontrollen var idrottsnämndens Ullrik Hammar redan där med sin blåbärssoppa och matpåsar.

Naturskönast

Vid det laget — klockan var kvart i ett — hade vandrarledet delat upp sig i grupper. Vi döpte dem till A-. B- och C-laget.

På etappen till Härsjödamm upplevde vi de natur skönaste partierna på hela vandringsstråket, nämligen vid Sandsjön och Hornasjön. Men utsikten från sluttningen ned över Stora Härsjön är också betagande skön.

Bastu med dopp

Dagens etappmål Härskogen nådde vi kl 15.30. Svettiga och stelbenta siktade vi in oss på bastun (ett par av oss). Efter ett dopp i sjöns svalkande böljor smakade det gott med mat. Kvällen framför brasan var trivsam — vi underhölls med sång och gitarr av 16-åriga Ing-Marie Bergkvist som sjöng något om att ”naturen lockar med en promenad”.

Efter övernattning i Härskogens friluftsgård startade vi kl 9 på lördagsmorgonen ut i naturen igen mot slutmålet i Hindås. En ganska jobbig sträcka trots att det bara är 13.5 km. Kl 11.30 var vi framme — och dags för ett nytt bastubad och lunch hos Hindås-värden John Rignell.

Och vem var först framme i Hindås, både till bastun och smörgåsbordet, om inte Göteborgs informationschef Gunnar Bergsten! Ganska förklarligt eftersom han sprang (!) de tre sista kilometerna. Och så hade han inte varit med om den värsta sträckan från Skatås till Härskogen.

Eldsjälen

Skidklubben, framför allt Allan Alfredsson, har lagt ned ett enormt arbete för att Vildmarksleden skulle bli färdig. Sedan 1967 har han slitit i skogen, mest på sin fritid, 30—40 timmar i veckan. För denna nästan heroiska insats överräckte idrottsnämnden en gratifikation på 5.000 kr till Skidklubben.

— Jag ömmar för ungdomsverksamheten i klubben, så det mesta av pengarna går väl dit, sa blygsamme Allan Alfredsson som lagt ut över 7.000 kronor av egna pengar och kämpat mer än någon annan med banan.

Ett gott råd: prova Vildmarks-leden! Men ta god tid på dig och ta med mat och dryck i ryggsäcken. En underbart skön upplevelse är det, även om jag nu har vissa besvär när jag försöker resa mej från skrivmaskinsstolen. (Ur: GT 26 november 1972)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från GT artikeln 26 november 1972. ”Med glatt humör vandrade pionjärtruppen sista delen av sträckan från Härskogen till Hindås i morse. Foto: Sven-Erik Johansson”.