100-tals i livsfara på Delsjöns is nyårsaftonen 1968

Kalla vintrar har göteborgarna i generationer vallfärdat till Delsjöarna för att åka skridskor, skridskosegla eller om det legat snö på isen, åka skidor. Men skidåkning på snötäckt is kan vara mycket riskabel då skidåkaren kan komma långt ut på tunn is innan svagheter i isen upptäcks. Nyåret 1968-69 var vädret växlande mellan kallt och varmt, dessutom låg snö på sjöns tunna is. I tidningsartikeln nedan förvånas skribenten över att stadens invånare inte tycktes vara medvetna om att Stora Delsjöns is kunde vara mycket förrädisk. Isarna på Delsjöarna hade tidigare varit betydligt säkrare att vistas på, innan vattenverket börjat pumpa upp älvvatten till sjöarna. Den nya pumpanläggningen hade tagits i drift 1968 (Bjur 1988, s. 180-184) och det är därmed knappast märkligt att göteborgarna följde sina gamla vanor och gav sig ut på skidor på isen. Att sjöarna bara några månader tidigare fått ett av människan skapt system av strömmar som försvagade isen var nog obekant för de flesta.

Skidåkare över tunn is

”100-tals människor svävade i livsfara på Delsjöns is under nyårsaftonen. Nedanför den stora skidbacken var isen på vissa håll bara ett par centimeter tjock. Inte förrän drunkningsolyckan inträffade på middagen ordnades bevakning och varningsskyltar. På många håll täckte bara ett tunt lager issörja det öppna vattnet. Och många hundra skidåkare korsade sjön. – Det är underligt att inte fler olyckor inträffad, sade brandingenjör Birger Lennmalm.

Många människor följde 20-åringens halvtimmeslånga kamp för livet i det kalla vattnet. Och bland de som förgäves försökte rädda honom var indignationen mycket stor över de dåliga räddningsattiraljen.

Tre i vattnet

Tre män hamnade i vattnet under räddningsförsöken. Men räddningslinan var för kort och fick förlängas med skidstavar. Trots detta nådde man inte fram till den nödställde förrän efter en dryg halvtimme. Då var den unge mannen så stelfrusen att han var på väg att sjunka och det gick inte att få livlinan runt honom.

– Om det funnits en räddningsbåt i närheten hade detta inte behövt hända, säger byggmästare Lennart Wallenstam som var en av dem som kom till olycksplatsen strax efter att mannen hamnat i vattnet.

Han liksom andra som fick se den fruktlösa kampen i vattnet frågade sig varför det inte finns livräddningsbåtar på de mest utsatta ställena runt Stora Delsjön. Olyckan inträffade cirka 50 meter från Lägerbålsplatsen och i närheten av Göteborgs vattenverks intag.

– Det borde också finnas larmtelefoner runt omkring stränderna, sade hr Wallenstam, som tillsammans med flera andra kring olycksplatsen beslöt att försöka få till stånd bättre räddningsredskap.

En varningsskylt

Det fanns endast en varningsskylt att upptäcka vid Stora Delsjön denna dag, då stora skaror befann sig på och omkring sjön, som är ett av Göteborgs mest välbesökta friluftsmål.

Vattenverket pumpar upp vatten från Göta älv och vattennivån och strömmar varierar i sjön. Stora Delsjöns is är mycket förrädisk, något som göteborgarna inte tycks vara medvetna om.

Megafonvarning

Genast efter drunkningsolyckan ordnade polisen med bevakning av sjön. I megafoner varnades folk för att ge sig ut på den förrädiska isen. Under hela eftermiddagen och vällen arbetade polisen tillsammans med skogsnämnden för att sätta upp varningsskyltar runt sjön och även ute på isen.

Men det är inte bara Stora Delsjöns is som är förrädisk just nu. Idrottsdirektör Roland Jerneryd: – Isarna runt Göteborg är nu mycket osäkra. Var och en måste förvissa sig om att isen är säker innan han ger sig ut på den. Men den senaste tidens snöfall i förening med ömsom tö och ömsom ett par minusgrader har gjort isarna livsfarliga.

Bättre redskap

– Det går inte bara att varna folk, olyckorna måste förebyggas genom bättre räddningsredskap, säger brandingenjör Lennman som ledde räddningsarbetet på Stora Delsjön.

– När brandmännen var på väg ut till olycksplatsen med båt knakade isen hela tiden och brast vid ett tillfälle – detta i det spår där massor av skidåkare samtidigt åkte, säger han.

– Man frågar sig varför det måste inträffa en allvarlig olycka innan några säkerhetsåtgärder vidtas.

Bild ur Göteborgs-Tidningen 1 januari 1969.

Utbildad livräddare nära att dras med ner i djupet

Det var 21-årige Mats Olsson som gjorde det sista räddningsförsöket. Han slängde sig i vattnet och sam fram till den nödställde som då legat i vattnet drygt en halv timme. Men han tvangs släppa för att inte själv bli nerdragen i vattnet. Trots att han är utbildad livräddare lyckades han inte få livlinan om ynglingen.

När hjälp larmades till olycksplatsen uppgavs inte att det gällde ett drunkningstillbud. Först när ambulans kom till platsen cirka en kvart efter det att mannen gått igenom isen, larmades brandkåren som ryckte ut med grodmän och livräddningsbåt. När dessa nådde fram var det för sent.

– Det är beklagligt att folk inte korrekt uppger vad som skett när de larmar hjälp, sade brandingenjör Birger Lennmalm på olycksplatsen.

– Hjälpen blev i det här fallet cirka en kvart försenad. Ambulanspersonalen saknade den utrustning som behövs, sade han. Den drunknade hade ännu på kvällen inte identifierats.” (Ur: Göteborgs-Tidningen 1 januari 1969)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs-Tidningen 1 januari 1969

Referenser

Bjur, Hans, Vattenbyggnadskonst i Göteborg under 200 år, Göteborg, 1988.

Göteborgs-Tidningen.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: