Linnés ”Willrunor” i Göteborgstrakten AF THORILD WULFF

Forskningsresanden Thorild Wulff besökte många avlägsna trakter under sitt liv (1877-1917). Han var med på expeditioner till Spetsbergen, Indien, Island, Kina, Mongoliet, Sumatra, Java, Bali, Lombok och slutligen till Grönland där han föll offer för naturkrafterna och de umbärandena som resan med hundslädar innebar. (Nordisk familjebok, Uggleupplagan) Men ett av hans äventyr kommer sällan fram i skildringarna av Thorilds liv och resor, nämligen besöket vid Willrunorna år 1908. Här återges Thorild Wulffs egen text som beskriver hans Delsjöexpedition, den trycktes i ”Sveriges natur” 1911.


Linnés ”Willrunor” i Göteborgstrakten  AF  THORILD WULFF.

”Under sin vistelse i Göteborg, i juli 1746 företog Linné
en del smärre utflykter i stadens omgifningar. Han besökte
därvid ock en gammal forngraf vid nuvarande Kallebäcks källa,
hvarom han i sin Wästgötaresa skrifver (s. 144):

»Kongsgrafwen låg i södost ifrån Carlebeck, uti en
liten ätteplats med uprättade stenar; hon war 2 1/2 famn lång,
1 famn bred, och eljest bygd såsom Hjelmars graf vid
Falköping.

»Runstenar woro här inge. Men Bönderne berättade, at
i öster ifrån denna graf på andra sidan om en stor Mossa,
skulle wara et bärg, på hwilket obekanta bokstäfwer woro
skrefne; wi reste dit, och funno 3 skrefne rader, som sträkte
sig wid pass 100:de alnar i längden; Bokstäfwerne stodo innom
linier, ofwan och nedan, hwilka linier sträkte sig långsåt en
flat och sluttande bärgsklippa; hwar bokstaf war 2 à 3 quarter
lång, och merendels 1 eller 2 bokstäfwer öfwer hwar linea; de
fläste woro allenast strek, som gingo perpendiculairt eller
oblique til höger eller wänster; Jag är säker, at denne
Runsten ej warit läsen på 100:de år, ty torfwen låg på flera ställen
öfwer skriften til 2 à 3 fingers tjocklek. Om denna skrift ej
måtte wara Willrunor, wet jag icke, hwad den skal kallas.
Aldrig har jag sett så widlyftig Runsten, ej eller så stora
characterer skrefne i sten.»

Redan för mer än femton år sedan väckte denna passus
i Wästgötaresan mitt lifliga intresse. Själf Göteborgsbarn hade
jag under mina skolår mångtaliga gånger genomströfvat just dessa trakter
kring Kallebäck, men hvarken sett eller  någonsin hört talas om dessa märkliga
runinskrifter i sannskyldigt  jätteformat, som icke ens den
runkunnige Linné mäktade tolka.
När jag nämnde om denna sak för min vän, numera aflidne
arkeologen Sven Söderberg i Lund och det visade sig, att han,
som eljest kände hvarenda runsten i Sverige, dock aldrig hört
denna af Linné omnämnda runinskrift omtalas, förelåg här
tydligen ett bortglömdt fynd, som borde ånyo om möjligt uppspåras.

Då mina flesta besök i Göteborg under flera år inträffade
vintertid vid snötäckt mark, dröjde det ända till år 1908,
förrän jag i samband med Svenska Botaniska Föreningens
vårexkursion till Bohuslän blef i tillfälle på allvar söka återfinna
denna storstilade runinskrift. Med »Wästgötaresan» i hand
begaf jag mig ut till Kallebäck, en för allmänheten välkänd
vattenkälla, hvarifrån Göteborg fordom, och i inskränkt mån
f. ö. än i dag, hämtat sitt dricksvatten. Det gällde då i första
hand att med ledning af Linnés beskrifning finna
»Kongs-grafven». Ortsbefolkningen hade inte reda på någon
stensättning, som kunde vara en forngraf. Men till slut anträffade
jag i ett torp en gammal gumma, som visste besked. Hon
visade mig läget för grafven, hvilken störtat samman för flera
år sedan, och hon visste t. o. m. förtälja, att det var själfve
Kung Rings graf!

Jag var sålunda fullt orienterad och mycket riktigt, strax
nordost om grafstället utbredde sig en liten mosse i en kittel
-dal i sträckning SO—NV, rundt om begränsad af rundslipade
gneissberg samt i SO af morängrusbackar. Mossens bredd är
ungefär 500 m., dess längd c:a 2,000 m. Den var vid mitt
besök så vattenrik, att den på stora sträckor icke var gångbar.
Dess vegetation utgjordes af ljung, klockljung, pors och
Narthecium samt enstaka björkbuskar och martallar.

Det gällde således att enligt Linnés beskrifning söka efter
runinskrifterna i bergen öster om denna mosse. Bäst
kringgår man mossen genom att först följa landsvägen upp för
backen 5 min. förbi Kallebäcks källa, tills man kommer upp
på landsvägens krön. Man har då mossen strax till vänster
(norr) om vägen. Bäst är att i enl. med kartskissen gå på en
stig längs mossens sydöstra och nordöstra kanter. I vinkeln
ligger ett förfallet grått trähus.

Så långt var allt godt och väl, men nu vidtog ett fåfängt
sökande efter en berghäll, som passade in på Linnés
beskrifning. Efter flera timmars sökande gaf jag slutligen tappt, i
den fasta öfvertygelsen, att den runinskrift, som Linné sett och
som redan då beskrefs vara så öfverväxt, att »torfwen låg på
flera ställen öfwer skriften til 2 à 3 fingers tjocklek»,
längesedan försvunnit under ett torf- eller vegetationstäcke. Ty
att jag befann mig på rätta platsen kunde knappt vara
tvifvelaktigt.

För att slippa ånyo kringgå mossen tänkte jag gå en
direktare väg till Göteborg öfver Örgryte genom terrängen, då

jag händelsevis fick syn på ett litet torp i närheten. Barnen
och kvinnfolken i torpet hade ingen upplysning att lämna om
någon inskrift på berghällarne i närheten, men när torparfar
själf kom till, visste han besked. Blott några hundra meter
från stugan hittade vi mycket riktigt »runberget», som gubben
själf inte besökt på år och dag och hvars existens tycktes vara
på väg att allmänt försvinna ur folkmedvetandet på trakten.

Berghällen utgjorde en kal, aflång, nästan horisontal
gneisskalott ute i ljungbevuxen blockterräng. Själfva kalotten
var visserligen fri från ljung och buskar, men delvis rätt starkt
öfvervuxen af lafvar, mossa och Silene rupestris. Dess omkrets
var oval med längdaxeln i S—N och afståndet från
Kallebäcks-mossens nordosthörn c:a 400 meter. Sedan vi med spadar
och kvastar ränsat undan vegetationen, framträdde de
underliga streckfigurerna med all önskvärd tydlighet. Den del af
berghällen, som upptages af inskriptionerna, är c:a 40 steg i
längd och 5 steg i bredd.

»Runtecknen» stämma på pricken med Linnés beskrifning.
Tvärs öfver hällen sträcka sig 3 parallella, skarpt begränsade
band, där bergarten är mera skiffrig, längsstrimmig i texturen
(se fig. 2). Det är på dessa stråk, som »runorna» finnas.
»Bok-stäfwerne stodo innom linier, ofwan och nedan, hwilka linier
sträkte sig långsåt en flat och sluttande bergsklippa», som

Linné uttrycker det på sitt koncisa språk. Tvärs öfver dessa
stråk ser man de jättelika »bokstäfverna» urgröpta. Deras
höjd växlar mellan 30 och 75 cm. och de äro utmejslade till
ett djup af 1—3 cm.

Af de tre »runbanden» är, som synes af fig. 2, N:o 1
längst, sträckande sig öfver hela hällen, därnäst N:o 3 och
mellan dem det kortaste bandet N:o 2. För att gifva en liten
idé om utseendet af dessa vid första anblicken ganska
respektingifvande »runinskriptioner», har jag i fig. 3 aftecknat valda
partier, ett stycke från hvardera af de tre bandstråken. Att
Linné föll i undran inför dessa runor, är sannerligen icke att
undra på, ej heller att han icke var i stånd att tyda dem, utan
förmodade dem vara »Willrunor», som fordom brukades vid
besvärjelse och trolldom.

Redan en ganska ytlig undersökning gaf förklaringen till
dessa mystiska tecken. Själfva berghällen är, som alla andra
hällar i trakten, energiskt afslipad af inlandsisen. De tre
längslöpande bandstråken i gneissen utgöra blott en mot
hufvudmassan afstickande, något olika utbildad bergart, hvars
längd-strimmighet i norr och söder nog ytterligare markerats af
inlandsisen, som torde haft denna rörelseriktning i dessa trakter.
Själfva »runorna» ha ursprungligen utgjort små ådror af
mjölkkvarts, hvilka vid hällens vittring kvarstått som låga åsar öfver
den mjukare gneissytan. Sedan har antingen genom
fortskridande vittring eller genom inlandsisens afhyfling dessa kvarts-

fyllnader aflägsnats, och vi ha fått de urgröpta sprickorna i
hällen, som genom sin ganska underliga orientering ledde
Linné att tro, att vi hade med människors verk att göra. När
Linné besökte platsen, hade ju ännu ingen människa en aning
om istiden och de delvis jättelika flyttblock af storlek som hela
hus, hvilka talrikt ligga spridda kring »runhällen», talade ju
ett språk, som Linné icke kunde uppfatta.

Att den här gifna tydningen är den rätta, framgick klart
vid en närmare granskning af räfflorna. Här och där kunde
man ännu finna kvartspartiklar kvarsittande som rester af den
gamla fyllnaden och på enstaka ställen bildade kvartsen ännu
låga ryggar i gneissmassan.

Jag lät ordentligt rengöra hällen från vegetation, hvadan
den åtminstone under de närmaste åren torde vara lätt att
återfinna, antingen man vill gå till platsen öfver Kallebäck eller
kanske bekvämare öfver Örgryte och egendomen Stora Torp.
Det skogstorp, som ligger i omedelbar närhet till »runberget»
och som hör under Stora Torp, heter Kålmaden och beboddes
då af Aug. Johansson, den man, som hjälpte mig att rengöra
berghällen. Kanske kan någon ha vägledning af dessa
upplysningar. Platsen ligger ju så nära Göteborg, att den
lämpligen kanske blir målet för en eller annan vetgirigs
söndagspromenad. Det kan ju ha ett visst intresse att besöka denna
plats, där t. o. m. Linné stod undrande och spörjande inför
hvad han såg.

Då det förvånade mig, om den sålunda återfunna Linnéanska
»runskriften», hvilken faktiskt icke är mera allmänt känd i
Göteborgstrakten, verkligen ej skulle ha uppmärksammats af
arkeologerna, forskade jag något närmare i häfderna efter saken
och fann då, att Wilh. Berg redan 1879 på alldeles samma
sätt som jag lockats ut på spaning efter denna »runhäll», som
också han efter stort besvär lyckades anträffa. I artikeln
»Runinskrifter vid Göteborg» i »Bidrag till Göteborgs och Bohus
läns Fornminnen och Historia» för nämnda år skildrar han
denna sin expedition och kommer till fullständigt samma resultat
som jag trettio år senare.

Men ej heller Wilh. Berg är den förste uppspåraren af
dessa »Willrunor», utan Octavia Carlén omtalar dem redan
1869 i en bok, »Göteborg. Beskrifning öfver staden och dess
närmaste omgifningar.» Hon är äfven fullt på det klara med,
att fenomenet är »ett naturens eget verk», men anser det »icke
desto mindre som en så sällsam företeelse, att en färd dit ut
ej bör försummas». Författarinnan säger sig redan omkring
1859 ha besökt platsen i sällskap med den ryktbare
fornforskaren George Stephens, hvarvid »båda blefvo fullt
öfvertygade om, att naturen själf ristat denna märkvärdiga skrift.
Och man fann då äfven i grannskapet åtskilliga andra dylika
företeelser ehuruväl af mindre utsträckning.»

I »Bihang till Skara Stifts Tidningar» N:o 51 för den
17 april 1794 beskrifver den gamle fornvännen Per Tham af
Dagsnäs, huru han »låtit nagelfara 2:ne berg i
Westergötland», af hvilka det ena just var den Linnéanska »runhällen» vid
Kallebäck. Tham var fullt öfvertygad om, att dessa hällar »i
äldsta tider warit skrefne med Runor». Han lät äfven afrita
»inskriften», men enligt hvad Geijer förmäler i »Svea Rikes
Häfder» I, sid. 153, där denna Linnéanska runhäll omnämnes,
ha dessa teckningar aldrig blifvit offentliggjorda.

Vi se sålunda, att den gamla Linnéanska uppgiften i
»Wästgötaresan» tid efter annan fäst uppmärksamheten vid
sig och ingalunda förblifvit så opåaktad, som jag i förstone
trodde. Som ett litet »naturminne» i sitt eget slag bör ju den
gamla »runhällen» ha en viss hemortsrätt i föreningens årsbok.
Något skydd behöfver den icke, så ute i oländig vildmark,
som den ligger.

I detta sammanhang bör icke förgätas den dråpliga
historien om Runamo »runhäll» vid Hoby kyrka i Blekinge, som
gaf upphof till en ryktbar arkeologisk strid mellan bl. a. Finn
Magnusson, Molbeck, Forchhammer, Berzelius och Sven Nilsson.
linledningen till »Historia danica» omtalar Saxo Grammaticus,
att en inskrift om Bråvalla slag blifvit inristad på en klippa i
Blekinge, och så kom man att taga den nämnda »runhällen»
vid Runamo för just den åsyftade, men de lärde lyckades i
lång tid icke tyda den. Danska vetenskapsakademien ditsände
så 1833 en kommitté för att undersöka »inskriften» och Finn
Magnusson lyckades då verkligen öfvervinna de svårigheter,
som tydningen dittills orsakat de lärde. Han upptäckte
nämligen, att inskriften borde läsas baklänges d. v. s. från höger
till vänster för att bli begriplig. Då fann han emellertid, att
orden voro »affattede i det oldnordiske sprog og udgjorde
fuldkommen regelrette, ja, endog allitererade vers i det saakaldte
fornyrdalag, ogsaa kaldet Starkadralag (Stærkodders versmaal),
sandsynligvis af det kvad som denne kæmpeskjald siges at
have digtet om Braavalleslaget».

Denna Finn Magnussons tolkning godtogs i början, men
står numera som en bland de mest komiska poängerna i
nordisk fornforskning, sedan bl. a. Berzelius och Sven Nilsson
påvisat, att »inskriften» vid Runamo helt enkelt utgör
naturliga sprickbildningar i en gång af bergarten trapp!

Det är kanske mer en slump, att inte någon äldre arkeolog
också lyckats tyda de Linnéanska »willrunorna» vid Kallebäck!” (Wulff 1911)


Bilden i sidhuvudet: Okänd fotografEtnografiska Museet, Stockholm: Thorild Wulff (1877-1917) (From Wikimedia Commons, the free media repository)

Litteratur:

Nordisk familjebok, Uggleupplagan.

Wulff, T. Linnés ”willrunor” i Göteborgstrakten. i ”Sveriges natur”. Stockholm 1911.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: