En skarpskytteutflygt

I Göteborgs Posten den 17 april 1861 fanns en skildring av skaprskyttarnas utflykt till Delsjön. Det är en mycket läsvärd text som förutom militärövningen även ger en bild av dåtidens landskap i Delsjöområdet, från de skogbevuxna delarna vid Stora och Lilla Torp till den kala bergstrakt som dominerade området i övrigt.

Skarpskyttekåren bildades efter brittisk förebild där det skapats kårer för ”folkbeväpning”. Vid stora sammankomster ibland annat London samlades omkring 80 000 skarpskyttar. I Göteborg var kåren mer blygsam och det har hävdats att den första kåren bildades i Göteborg, men det stämmer inte då Varberg, Västerås, Örebro och Helsingborg med flera orter var före. (Ur Dymlings samling, ”Göteborgs frivilliga skarpskyttekår, Göteborgs Hembygdsförbunds arkiv)

”I söndags den 14 d:s kom jag händelsevis att kl. 7 på morgonen passera Gustaf Adolfs torg här i Göteborg, och såg dervid en skara af fullväpnade skarpskyttar utmarschera från öfningslokalen å Börsen. Mitt beslut var genast fattadt att medfölja – eller rättar något beslut behöfde jag ej fatta, ty oemotståndligen drogs jag med af den lifvande anblicken. Företrädd af 5 st. trumpetare och 4 st. trumslagare (alla af kårens egna medlemmar), följde med jemna steg och förträfflig hållning den ungdomliga skaran i sin enkla, men smakfulla uniform. De ännu föga befolkade gatorna återljudade af de taktmessiga stegen, och så snart den lilla truppen hunnit öfver Vallgrafven vid Kungsporten smattrade en marsch ur hornen, hvilken i sin ordning efterföljdes af ten trummarsch. Deremellan uppstämdes af sångarne fyrstämmiga marscher. Afdelningen var således, som du finner, ganska rikt utrustad i musikaliskt afseende, så att marscherna icke behöfde blifva enformiga.

Vägen togs förbi de täcka villorna fram mot Örgryte kyrka och förbi densamma till Lilla Torp. Här gjordes halt, och på en vidsträckt äng utbredde sig snart en jägarkedja, som efter hornsignaler än rörde sig framåt, än tillbaka och slutligen med stor skyndsamhet drog sig tillsammans i sluten trupp. Marschen fortsattes, och vid framkomsten till en vacker dal utbredde sig ånyo jägarkedjan, erbjudande för åskådaren en den mest pittoreska tafla. Djupt ned i dalen, der en bäck slingrade sig, var understödstruppen placerad och på båda sidor uppåt de branta skogbeväxta bergafsatserna utbredde sig kedjans båda armar, rörande sig efter trumpetens af ekot återupprepade signaler. Viga som kattor syntes intet hindra skarpskyttarnes frammarsch: gärdesgårdar öfversattes i ett enda hopp, busksnåren måste dela sig för ett ”lågt-böj-af” och gevären blixtrade från klippspets efter klippspets. Snart ljöd dock åter den välbekanta inryckningssignalen med språngmarsch och från bergshöjderna störtade, som unga vårbäckar öfver klippstalper, de båda kedjearmarne ånyo ned i dalen. Och så gick det åter i sluten ordning framåt till dess man uppnådde den idylliska Delsjön, som spegelblank låg der i morgonsolen, på ena sidan omgifven af alldeles kala bergshöjder och på den andra, så som den mest pittoreska motsats, af ett högt skogbeväxt berg, som badade sina fötter i den svala vågen.

På en öppen plats vid skogsbrynet, med fri utsigt öfver sjön, gjordes halt och gevären kopplades. Man var nu vid målet för utfarten och öfver en half mil från staden. Ett mer naturskönt exercisfält än denna öppna plats, kunde man knappast önska sig. ”Hvila”” var kommenderadt; men hvila syntes truppen minst af allt tänka på. Gymnastiska lekar arrangerades genast på ängen, och dervid utfördes rörelser, som kunnat hedra akrobater ex professo. Undertiden svärmade andra omkring på bergssluttningen och återförde som troféer knippor af blå- och hvitsippor samt gageor. Hur dyrköpt en blåsippa kunnat blifva en af de återvändande, kunde man ana, då han i sin ena hand bar en bukett dylika och i den andra en sig ännu vridande grå huggorm med sönderkrossadt hufvud. Äfven sjön måste lemna sin tribut, och med sina visst ej ljumma vågor uppfriska den modige, som vågat en lek med ægirs döttrar.

Efter marschen, exercisen och de nog ansträngande lekarne, manade ändtligen ropet: smörgåsar till någon hvila. Ett förråd af dylika samt öl var medfördt från staden, och den enkla anrättningen syntes smaka de unga krigarne särdeles väl. Sedan man under muntert glam expedierat densamma, slogs ställning och truppen inmarscherade i skogsbrynet. Här bildades fyrkant och uppställning till gudstjenst.

Skön och herrlig var kyrkan. Templets dôme, blidad af trädens kronor, genom hvilka himlahvalfvet här och der nedblickade, uppbars af skogens pelar-rader; på afstånd slog trasten sina underbara drillar och rundtomkring knoppades det unga vårlifvet, en löftesrik bild af Sveriges blifvande nationalförsvar. I fyrkantens midt bildades af trummorna ett sorts altare, vid hvilket predikanten (som för tillfället utgjordes utaf en bland kompanichefterna) tog sin plats. Sedan en psalmvers var afsjungen, upplästes dagens evangelium och en af Wallins utläggningar öfver detsamma. Under djupaste ordning och allvar förättades denna predikan, som slutade med bön och afsjungande af en psalmvers, hvarefter ett Gud bevare konung och fädernesland! Utbringades af befälhafvande officeren.

Sedan truppen derefter marscherat ned framför skogsbrynet och ånyo kopplat gevären, dröjde man ännu någon stund på den vackra platsen, sysselsättande sig med gymnastiska lekar och öfningar, icke försummande att för hemmarschen förse mössor och gevärsmynningar med buketter af blommor och grönt. Slutligen bröt man upp åter mot staden. På hemvägen utfördes ånyo på passande platser tiraljör-exercis, hvilkent slag af öfningar syntes med mycken förkärlek omfattas af deltagarne i utfärden. Det torde också vara detta stridssätt, i hvilket skarpskyttekårernas styrka egentligen skall komma att ligga.

Åter drog sig truppen tillsammans och marscherade vidare. Vid återkomsten till den förr beskrifna dalen började ånyo tiraljör-exercis, och derefter fortsattes marschen till staden, dit den raska skaran, dammig, varm och solbränd, ankom närmare kl. 2 e.m. och hvarest den mottogs af en nästan oöfverskådlig menniskomassa, utlockad af det vackra vårvädret.

Den lilla utflygten var slutad; men min hågkomst af densamma förgår ej så lätt.” (Göteborgs Posten 17 april 1861)

Bilden i sidhuvudet visar Delsjön, ca 1890 hämtad från Göteborgs Stadsmuseum, Carlotta.