Ugglum under medeltiden

Spåren av den långa forntida historiska utvecklingen i Ugglum har tidigare berättats (se länk). Idag skall vi resa vidare i tiden fram till medeltiden, som ofta anses börja under 1000-talet och vara fram till 1500-talet. Även om det numera görs försök att anpassa vår historieskrivning till övriga Europa genom att låta medeltiden börja redan under 500-talet, vilket tidigare alltid har räknats till järnålder i Norden. (Charpentier, s. 9-38)

Vid medeltidens slut bestod Ugglum av 9 gårdar och dessa skulle sedan utgöra byn under de kommande århundradena. (Ortnamnen, s. 117-121) Hur byn utvecklats under medeltiden berättar de fåtaliga dokumenten från exempelvis 1300-talet inget om, men det går att lägga ett pussel av de fakta som finns och foga detta till en bild, om än med många bitar som saknas.

Den moderna byn! Foto: Per Hallén 2017.

Ugglums by hade hög ålder men var troligen inte lika stor som Härlanda by där det redan under 1100-talet uppfördes en kyrka av sten (Ugglas, Västergötland, Landskapets kyrkor, s. 48), vilket var ett byggprojekt som krävde betydande ekonomiska muskler.

I nästan hela Europa ökade folkmängden fram till dess att digerdöden plötsligt slog till vid 1300-talets mitt. För att en folkökning skall kunna inledas och fortsätta krävs givetvis att det finns ett överskott av mat att konsumera. Ett tydligt tecken på att befolkningen växte var när det etablerades nya gårdar och dessa kan spåras med hjälp av ortnamnen, exempelvis efterled som –torp, -ryd, -måla och –boda. (Myrdal, s. 25-29) Omedelbart söder om Ugglum låg gården Puketorp, alltså med ett namn som kan knytas till den medeltida expansionen. Sannolikt etablerades Puketorp som en nyodling som utgick från Ugglum. Än längre söderut, inom dagens Delsjö- och Kåsjöområden fanns ett område med namnet Gapredfjäll som kan tyda på en nyodling eller röjning i skogen. (Ortnamnen, s. 308) Detta tyder på att gårdarna i Ugglum bedrev en aktiv expansion i den omgivande skogsmarken. Ett tydligt belägg för att det 1312 uppstod en tvist mellan Ugglum och godset Fässberg om ett skogsområde vid Lilla Delsjön, omkring fem kilometer söder om byn. Tack vare denna tvist får vi den första skildringen av Delsjöområdet och det första omnämnandet av ”Dilsjön”. Bilden i sidhuvudet visar detta brev, du kan även se på, eller om du kan, läsa texten på latin via denna länk till Riksarkivet.

Ugglebäckens utlopp i Lilla Delsjön. Foto: Per Hallén 2013.

”Alla som ser detta brev önska vi Knut Ambjörnsson, Harald av Yllestad, Ingimund av Tastorp och Hemfast, kanik vid kyrkan i Skara, en evig frälsning Herranom.

Redan för länge sedan uppstod ett tvisteämne mellan de välförståndiga och hedervärda männen och herrarna Gudmar, numera Västergötlands lagman, å ena sidan och Bengt Johansson, nu domprost vid kyrkan i Skara, å andra sidan. Det gällde gränserna, rågångarna eller gränsmärkena i deras skog mellan Ugglum och Fässberg. Lagmannen och hans medhållare hävda, att hans skog bör utsträckas över en stor yta så, att den bildar en inbuktning bortanför gränsmärkena, nämligen Dilsjön och Hålsjön, som bägge äro helt överens om. Herr domprosten och hans medhållare säga omvänt, att han äger en lika stor yta eller mer än ett område, som liknar en sköld, bortanför sagda gränsmärken mot lagmannens skog.

Vi hava av dem båda blivit föreslagna, ombedda och tillförordnade att vara skiljedomare och medlare eller vänskapliga förlikningsmän för att avgöra sagda tvisteämne dem emellan. De hava lovat att anse det vi göra eller förordna vara giltigt och att hålla fast vid detsamma.

Vi anlände till platsen, om vilken man tvistade. Vi besågo, överforo och markerade flitigt gränsmärkena, så väl de, till vilka den ene ville draga fram gränsen, som de, till vilka den andre ville draga fram gränsen. Vi funno såväl av deras skrivelser som av lämpliga vittnen, ja till och med deras egna ord, att bägge själva på alla sätt voro ense om sagda gränsmärken, nämligen Dilsjön och Hålasjön och att de angående intet annat än område mellan Dilsjön och Hålasjön voro oense och av skiljaktiga meningar. Därför grundlades, styrktes och befästes vår avsikt. Icke förförda av mutor, icke förledda av bevägenheter och icke skakade av fruktan utan tvärtom följande rättvisans fordringar såsom vi i själ och samvete vilja svara inför Gud, tillkännagiva vi enhälligt och i full sämja med den oss anförtrodda skiljedomare myndigheten, att gränsen eller markskillnaden mellan deras nämnda skogar från och med nu för evigt må sträcka sig från den nämnda Dilsjön, närmare bestämt från den plats, där Ugglebäck och sjön kommer i beröring med varandra, rakt fram mot Hålasjön till den plats, där en tämligen bred och på ovansidan jämn sten ligger vid brohuvudet till den stenbro, som är belägen invid sagda sjö. Här må gränsen gå, och båda parter må vara nöjda med den del av det omtvistade området, vilken finns på vederbörandes sida om avgränsningen av den tillhörande skogen, den del som de före tvistens uppkomst innehade i fred och utan intrång. Bortom denna gräns eller avgränsning må ingen göra intrång, framdraga gränsen eller framtränga.

Denna gräns skulle vi genast i början hava utmärkt med tillräckliga, säkra och tydliga gränsmärken inom det mellanliggande området, om inte tre omständigheter hade varit oss emot, nämligen upphetsningen bland folket, som tycktes vara berett till strid, tidens korthet, eftersom vi hade en enda dag till detta göromål, och det täta lövverket i skogen. Utan rök skulle vi inte kunna utröna var den raka gränslinjen verkligen skulle gå fram, och över ett så stort område skulle rök på grund av det synnerligen täta lövverket inte kunna visa var den raka rågången skulle gå fram. Av dessa anledningar läto vi detta vara. Vi anse att detta kan utföras på ett lämpligt sätt, då träden hava blivit avklädda sina löv. Det kan rentav utföras av få och av vilka som helt och närsomhelst, om blott marken är bar.

Detta vårt förordnande eller denna vår bestämning av omnämnda gräns hava vi med allas vårt samtycke och råd kungjort innan vi avlägsnade oss från platsen. Då var mycket folk från Sävedalen och Askims härad närvarande, och de kunna avgiva vittnesbörd angående denna vår åtgärd. Och nu hänga vi såsom en tydligare försiktighetsåtgärd våra sigill under denna skrivelse, för att denna åtgärd må bevaras i livligare minne. Givet mellan Ugglum och Fässberg i Herrens år 1312 på lördagen närmast efter det heliga korsets upphöjelse.” (Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad s. 33)

Detta dokument är det mest utförliga som finns bevarat kring Ugglum och Delsjöområdet under medeltiden. I övrigt finns vissa noteringar om överlåtelser av land och gårdar. Vi kan dock utgå från att folkökningen före digerdöden gjorde att gårdarna i Ugglum utökade både åker och betesmarker. Kanske var det under medeltiden som de tyngre lerjordarna nere vid Säveån odlades upp, tidigare var dessa troligen enbart betesmarker.

När digerdöden svepte in över området vid mitten av 1300-talet och sedan återvände i flera ytterligare vågor av sjukdomsutbrott kom det att ödelägga många gårdar. De gårdar som låg längst bort från de gamla byarna förblev ofta öde, inte för att de var mer utsatta i samband med sjukdomsutbrottet utan för att deras invånare faktiskt hade större möjlighet att överleva! De som överlevde sjukdomen sökte sig mot gårdar på bättre jordar som låg öde efter epidemin. Deras gårdar på utmarker och marginella jordar övergavs och byarna återbefolkades. Det är därför som ödeläggelsen efter digerdöden kan se ut att vara störst i avlägsna trakter, men det är bara en indirekt effekt av sjukdomen. Det som blev kvar i Ugglumstrakten var de nio gårdar som även fanns under senare tid samt Puketorp. Ute i Delsjö- och Kåsjöområdet väntar säkerligen många lämningar på att återupptäckas, kanske en och annan medeltida gård eller torp.

Det finns mycket kvar att upptäcka ute i skogsmarken. Foto: Per Hallén 2017.

Litteratur

Charpentier Ljungqvist, Fredrik, Den långa medeltiden: de nordiska ländernas historia från folkvandringstid till reformation, Stockholm, 2015.

Myrdal, Janken, Jordbruket under feodalismen : 1000-1700, Stockholm, 1999.

Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling, Mölndals hembygdsfören., Mölndal, 1993.

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län. 1, Ortnamnen i Sävedals härad jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar, Dialekt- och ortnamnsarkivet, Göteborg, 1923.

Theliander, Claes, Det medeltida Västergötland: en arkeologisk guidebok, Lund, 2004.

af Ugglas, Carl, R.,Härlanda kyrka”, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1926-02-06.

Västergötland : Landskapets kyrkor [Elektronisk resurs], Riksantikvarieämbetet, 2002, http://kulturarvsdata.se/raa/samla/html/9677

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: