I GT den 30 augusti 1970 fanns en artikel under rubriken ”Glömmer göteborgarna Delsjön på sommaren?” där det berättades om de sista fast boende på Kolmaden Henning och Esther Johansson.
”Vid vägen upp till Delsjön från Stora Torp ligger en liten röd stuga med vitmålad förstukvist, säkert 100 år gammal, i ett hav av blommor. Många brukar stanna till och beundra, trots att schäfern Jana skäller respektingivande vid grinden. Här är man mitt i skogen ändå inom Göteborgs stad. Skogsbevakare Henning Johansson, som bor här roade sig med att räkna de förbigående en frekventerad vintersportsöndag – 300 personer i kvarten.
— Sommartid är det som om göteborgarna glömde bort hur vackert här är. En och annan badare till Delsjön och så golfspelarna, vars intrikata ställningar på banan strax intill alltid förvånar Henning Johansson och hans fru Esther.
Kolmaden
Kolmaden heter stället, vilket förbryllar Taxi, som tror att det är beställning till Kolmården!
I 34 år har Henning Johansson, 72, jobbat för Skogssällskapet, Delsjöreviret. Fast här på Kolmaden, en gång torpställe under Stora Torp på den Ekmanska tiden, har man bara bott i åtta år. Med hjälp av söner och mågar – fem barn i familjen – rustade Henning och Esther upp torpet, som var mycket förfallet. Göteborgs stad betalade material.
Ett par tunnland jord hör till. Potatis- och jordgubbsland. Blommorna sköter Esther. Ett hundratal pionbuskar bland annat. Utanför fönstren står perenna luktärter och stortrivs.
Älgar åt äpplen
Henning och Esther Johansson är ju inga ungdomar precis. Man förstår inte att de orkar med. Just nu har Henning semester. Sågar stora björkklampar när vi kommer på besök. Hans jobb är bland annat att bevaka Delsjöområdet till fots och per moped. Se till så att ingen tjuvfiskar eller bryter kvistar. Kommer på en och annan. Dessutom är han förman för 25-30 partiellt arbetsföra.
Älg ser man ofta. En gång kom fem stycken. Mumsade äpplen från träden. Rådjur gör sina graciösa hopp över buskarna. Ett par år bodde räv under ladan. Rävungarna lekte. Rävhonan och hunden Lajka blev de bästa vänner. När en av jägmästarna skjutit räven ylade Lajka i högan sky bredvid den döda kroppen. En uggla har bott i den stora holken i björken och likaså en knipa.
Man bor ensligt men känner aldrig någon rädsla. Lång väg är det till handelsboden i Bö. Väldiga sega uppförsbackar på hemvägen.
— Borde vara rulltrappor, skrattar fru Johansson, men vill inte byta bostad.” (Ur: GT 30 augusti 1970)
Delsjöområdets historia 