Genom vildmarken i Stenströms fotspår

Idag skall vi bege oss ut på vandring i Delsjöområdet med hjälp av Fritz Stenströms hembygdsbok Örgryte genom tiderna. Vandringen utgår från Kolltorps udde (Kotången) där jag avslutade den första etappen av denna vandring 2012, men nu är fikapausen över och det är dags att fortsätta.

Dagens vandring.

Alla citat i dagens berättelse är hämtat ur andra delen av ”Örgryte genom tiderna, en minnesbok”, sidorna 32-38. Den första etappen av vandringen finns tillgänglig via denna länk.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fritz Stenström, tack till Guno Haskå för bilden.

”Här är vacker utsikt från Kolltorps udde. I sänkan ligger den ensliga sjön i solglittret med små lekande vågor, som kappas mot strandens stenbädd. I sydväst är den gärdad av Edsåsen och i sydost av Gillsåsens bergsträckning, bevuxen med präktig gran och björkskog. Har man goda ögon, ser man bort i sydost, där Gillsåsen slutar, en grön vret och en stuguknut. Detta är Delsjökärr, det längst bort i Örgryte belägna stället, just i Partillegränsen med utfartsväg över Öjersjö åt Råda. Det är förunderligt, vad denna lilla odlade plätt genom kontrastverkan gör ett gästvänligt inslag i den för övrigt allenarådande vildmarken, som räddats från upptäckt genom sin otillgänglighet. Särskilt åt nordost ruvar ödemarksstämningen över tavlan. Två hökar vila sig ett slag i luften på spända vingar, luften är lätt och de ha god sikt över sitt jaktrevir. Vad bergen äro väderbitna och skrovliga och oändliga! Man får en känsla av att vara på upptäcktsfärd och i håll med att avslöja okänt land, men bergen äro förtegna och yppa sina innersta hemligheter endast för geologernas släkte; mot oss andra äro de tysta och förbehållsamma, men så mycket kan man ju strax ana, att vådeld och bränder gått över dem, och förstört den skogens dräkt, med vilken de fordom skylde sin nakenhet.”

Kotången. Foto: Per Hallén 2017

Idag är Kolltorps udde eller Kotången en ganska lättillgänglig plats med ett enklare WC och en badplats med picknickbord.

Kotångens badplats. Foto: Per Hallén 2017

”Numera finns endast en man i trakten, som i detalj känner namnen på alla de bergskedjor vi skymta, den ena bakom den andra, och denna sin kunskap har han ärvt av sin morfader. Denne ende kännare av bergens topografi är nuvarande ägaren till Delsjökärr, Verner Persson, och därför ej underligt att jag har varit så förveten att besöka honom för att få del av hans kunskaper. Verner Persson känner bergen från barnsben vartenda ett, vet precis var räven, den hade sina lyor och fåglarna sina gömslen, var de bästa betesfläckarna funnos för fäkreaturen, och var de farliga sänkmossarna lågo, som det ej var rådligt att beträda, och där det hänt, att korna lagt sig i ända till huvudet och hornen, han vet också, var det späda och fina vallbetet fanns, som fåren tyckte om, ty som liten gosse gick han vall med fåren så lång sommarn var. Fadern brukade ta emot får från hemmansägarna i Kallebäck på sommarbete, det kostade 1.50 för par under hela sommaren och var billig inackordering, kan man säga.”

Grusvägen mot Delsjökärr. Foto: Per Hallén 2017

För drygt hundra år sedan då Stenström gick omkring i dessa trakter fanns det inte några grusvägar eller skyltade leder genom området. Han fick gå i obanad terräng genom ett ganska trädfattigt landskap bort mot Delsjökärr. Idag kan vi följa den stora grusvägen som bitvis går utmed sjön och bitvis letar sig in i skogen.

Denna runsten står utmed grusvägen, men den har inte någon hög ålder! Foto: Per Hallén 2017

Den äldsta av stugorna i Delsjökärr. Foto: Per Hallén 2017

”Vill man som sagt lättast finna sig till rätta och orientera sig i detta fjällandskap, bör man bestiga det från Delsjökärr.

Hit hittade för så länge sedan som 1809 två bröder för att bryta bygd i vildmarken och odla sig ett stycke jord. Dessa två byggde sig samma år en stuga. Den ene hette Lars och tjänte liksom dräng hos brodern. När Lars hade tjänt så länge, att han hade 150 riksdaler innestående hos brodern att fordra, så fick han i stället för kontanter en tredjedel av torpet, Något skriftligt förekom ej mellan bröderna, utan det var ett muntligt kontrakt på god tro. Här kunde med skäl sägas: »hur gott och ljuvligt är, när bröder kunna sämjas». Sedan gifte Lars sig med sin Elin och byggde åt sig och sin maka stugan n:r 2, öster om gaveln på den förra, Lars och Elin hade en dotter, Helena, moder till nuvarande innehavaren av Delsjökärr, Verner Persson. Lägenheten ligger som sagt ytterst i socknen på Kallebäck Nordgårdens utmarker som en vrå bland bergen, genom dess ägor rinner Ongsvalebäcken (Odinsvalebäcken), Lilla Delsjöns viktigaste tillflöde, som skuttar utför backsluttningen genom ett fall, kallat Kvarnfallet — omöjligt är ju inte, att de båda bröderna haft en skvalta på platsen eller åtminstone haft tanken ditåt. Skillnadsstenen på ägorna är sockengränsmärke mellan Örgryte, Partille och Råda samt häradsgräns mellan Sävedal och Askim. De välvårdade stugorna med dito täppor äro ingärdade med det förr så uppskattade och vanliga prydnadsträdet oxel. De vända ryggen mot ett berg, som kallas Knaltarne och ha framför sig Gillsåsen. Knaltarne äro skydd mot nordan och Gillsåsen mot sydvästen.”

Bastun vid ”kvarnfallet”. Foto: Per Hallén 2017

Skillnadsstenen finns ännu kvar. Foto: Per Hallén 2017

Ursprungligen tillhörde Delsjökärr Hultet Nedergården i Partille. Det var först efter laga skifte (1843-55) som torpen kom att tillhöra Kallebäck Nordgården. Några belägg för en skvalta vid kvarnfallet finns tyvärr inte men sedan Bertilssons tid i området finns det en bastu invid den lilla bäcken.

”När man strävat uppför Knaltarna och bestigit den högsta av dem, Böttjas Knalt, erbjuder sig ett vackert panorama, vart man blickar. Knappt ett stenkast österut går Partillegränsen, ty Öjersjö ligger som bekant i Partilie. Närmaste östliga bergskedja ser från Böttjas knalt ut som en upplagd terrass eller ett fästningsverk och kallas därför också Bergsraden, kullarna därbakom heta Ongsvalekullarna, och nedanför dem ligger Ongsvaletjärn med utlopp genom ovannämnda Ongsvalebäck. Ungefär rakt i norr höjer sig en bjässe, förmer än de övriga, det är Ulveberget och vid östra sidan om detsamma | syns en sammanträngd dal eller pass, som fått det träffande namnet Håldalen. Ulvberget och Håldalen ligga i Partille. I söder fångar blicken en skogig höjdsträcka, som utgör den sydliga inramningen till Lilla Delsjön, liggande djupt nere i dalbottnen med naggade, nästan sågtandade stränder. Viken närmast Delsjökärr heter Vastan — långt a-ljud på båda vokalerna — väster om Vastan ligger Gillsås udde och Gillsåsviken, vi följa med blicken alltjämt västerut, Kimboudden och Kimboviken, Tjuvkisteudden och Tjuvkisteviken gående intill Äjet.

Mitt för Tjuvkisteudden ligger en ö med det märkliga namnet Tjuvkistan. Om orsaken till namnets uppkomst finns numer ingen annan tradition, än att man någon gång hittat en kista med pengar på ön. Platsen är förvisso idealisk som gömställe och upplag för snattat gods och har med största sannolikhet någon gång i tiden använts för dylikt ändamål. Väster om Böttjas knalt ligger första dalgången åt detta väderstreck med en liten vacker sjö, Stora Björktjärnet, som ringlar sig fram över Partillegränsen.”

Den som idag letar sig upp på Böttjas Knalt i hopp om att få se samma vy som Stenström beskriver lär bli besviken. Under de dryga hundra år som passerat sedan texten ovan skrevs har skogen vuxit och det är bara på några få platser som det går att ana sig till att det finns en sjö nedanför berget. Riktas blicken mot öster är skogen än högre och det går inte längre att se exempelvis Ulveberget från Knaltarna.

Inte mycket utsikt idag. Foto: Per Hallén 2017

”Efter denna »rundskådning» gå vi ned från Böttjas knalt — man får ta sig fram på obanad led eller efter fästigarna bäst man kan, korsa Björktjärnsdalen och taga oss upp för närmaste bergskedja, som heter Långvanskullarna (Långvattenskullarna), som från Lilla Delsjön sträcka sig upp mot Blacktjärn i Partille, strax söder om Ugglum; från Långvanskullarna krypa vi ned i Böttjasbäckedalen och knoga oss upp på Lilla Getaryggens bergkam, vilken ej når alldeles ner till sjön — åt norr räcker den ungefär till Blacktjärn. Böttjasbäcken är utlopp för östra Långvattnet. Nästa bergskedja västeröver är Stora Getaryggen och mellan Lilla och Stora Getaryggen ligger Långefjällsdal. Väster om Stora Getaryggen nedanför största berget ligger Västra Långvattnet, ej så litet större än det östra och mera jämnbrett, det östra är nästan kilformat. Kartan visar bättre än ord.

Stora Getaryggen fortsätter från sjön till Ugglum. Närmaste bergås är Rörmosseberget, som går fram till Brattekärr nära Fräntorp och nedanför detta ligga Rörmossarna, som f. n. dikas för skogsodling. Alltjämt västeröver nås Slättås, bredare än de övriga åsarna och gående fram mot Härlanda tjärn (eller Torvmossesjön). På andra sidan Slättås ligger Stora Bruaremossen; en sägen är förknippad med namnet, att ett brudfölje skulle drunknat i mossen. Claesson på Kärralund hade haft för avsikt att torrdika Bruaremossen och ännu kvarvarande diken erinra om hans odlingsförsök. På västra sidan om Bruaremossen går Råbockeberget. Vid östsidan om Bruaremossen växer rätt mycket björk och tall samt var, åtminstone förr mycket rikligt med konvaljer.”

Brudaremossen skulle Stenström inte ha känt igen, ett ”berg” istället för en mosse. Foto: Per Hallén 2017

”Detta var en lång och förmodligen något tröttande lista på okända geografiska namn i Örgryte fjällvärld. Upptäckts- och fjällvandrarne, som utgingo från Delsjökärr, ha blivit ohjälpligt efter samt befinna sig efter åtskilliga mödor på åsen av Stora Getaryggen. Åsen är slät och jämn, höjer sig över de andra bergskedjorna, samt lämpar sig bra för att taga en överblick. Här ser man nämligen tydligt kedjornas mångfald, och hur de löpa i tämligen samma riktning från nordost mot sydväst med sprickdalar emellan sig. Östsidorna äro långsluttande och lätta att bestiga, västsidorna däremot för det mesta tvärbranta. Detta syns förträffligt tydligt på Lilla Getaryggen, vars västsida kilometertals är så tvärbrant och stört som en upplagd gråstensvall och alldeles omöjlig att taga sig upp för utom vid några klyftor i vallen, en sådan ligger mittför en oländig sänkmosse, Käringmossen, i Långefjällsdalen, strax intill ett stort stenrös, där räven av gammalt har lya. Har man tur, får man se rävfamiljen sitta utanför bostaden och sola sig eller leka med ungarna.”

Käringmossen. Foto: Per Hallén 2017

Idag finns en utmärkt stig att gå på med en liten spång över den blötaste delen av Käringmossen. Därefter är det bara att följa stigen mot toppen. Strax innan du når krönet är det viktigt att inte glömma bort att vända sig om och se på utsikten! När stigarna en bit längre fram delar sig så är det åt höger (norr) vi skall fortsätta vandringen.

”När man står här uppe på Stora Getaryggen med denna i sin art storslagna utsikt över det skildrade bergslandskapet och ser dessa åsar med en stel och brant sida och en mjukt sluttande, så kan man inte underlåta att tänka på en jätteplog som gått fram här från Partillehållet mot sjöarne och lagt åsarna i dagen som väldiga plogvältor,  men här och var har plogbillen gått så djupt att innandömets källådror öppnats samt givit upphov till dessa 13 sjöar som tillsammans, allt som allt, bilda Delsjöbäckenet. Det är stark ödemarksstämning över tavlan. Fjällsjöar och tjärn ligga i tystnad och tungsinne, få väl sällan spegla annat än himmelens farande moln och obygdsfåglarnas flykt. Men verkligen, några gula näckrosblom liva upp den allvarsmörka yta, där vinden knappt någon gång kommer åt att riktigt taga fatt och sätta i gång böljeleken.

I fjällsjöarna ligga gamla furustammar sjunkna. I det lättare tillgängliga östra Långvattnet brukade Delsjökärrboma förr hämta kärrved, stora furor ända till 12 tum i rotändan lågo inbäddade i gyttje- bottnen. Torv och kärrved var det vanliga bränslet på stället. Utmärkt bränntorv fanns att hämta strax vid björktjärn, av östra Långvattnets kärrved, som var genomtorr och hård som horn, spingades stickor att sätta fyr med. Dessutom eldade man ofta med ljung; det bästa var gott nog, ty ljungens rot och äldre grenar äro mycket hårda och vresiga samt lämnade ett kraftigt bränsle, som värmde nästan som en björkbrasa i vinterkylan.”

På några platser utmed Getryggen finns ännu storslagen utsikt, men mycket av det Stenström upplevde är idag omöjligt att se på grund av den täta vegetationen.

Vy över Göteborg från Getryggen. Foto: Per Hallén 2017

”Fjällvandrarne på Stora Getaryggen kunna sätta sig att vila på de ljusgröna, mjuka, inbjudande schaggdynor av den fina mossa, som befolkningen kallade »ännamossa», som i myckenhet finnes tillstädes, eller sträcka ut sig på de gröna mattorna av mjölonrisblad, läkarnas folia uvae ursi, som likaledes breder ut sina släta vävnadsmönster.

Ljusgröna revor av Lycopodium, som av allmogen kallades »gåsafickor» (nuvarande lummer) drapera här och var gråberget. Förr i världen brukade mor på Delsjökärr ta barnen med sig och gå ut i bergen och samla »hornen» på gåsafickorna. Hornen klipptes av med en sax. De innehöllo nämligen det gula mjöl, som på apoteken kallades nikt — det tyska nichts — förr även brukat till teatérblixtar. Sedan man tömt ut »hornen», soltorkades mjölet eller lades till tork i ugnen, varefter det siktades med finaste sikt och såldes skålpundsvis till apoteken.”

Mycket av den växtlighet som Stenström beskriver fanns när landskapet var öppet och skogen ännu inte vuxit upp. Men stenen i själva berget den finns givetvis kvar.

”Stora Getaryggen slutar nere vid sjön medelst ett berg, kallat Kattberget, därför att högsta delen av berget består av kattsilver. Nedre delen är s. k. blåberg, lätt att klyva och bearbeta. Ovannämnde Lars, som nog hade det trångt med förtjänsterna och fick taga vara på utkomstmöjligheterna, var de än erbjödo sig, hittade på att hugga rännstenar i Kattberget och kunde där få långa ämnen på både tre och fyra alnar. Även efter Lars var borta, bearbetades berget, och rännstenarne fingo avnämare i Göteborg, men efter 1890 lär icke något stenhuggeri ha förekommit i Kattberget. Nedanför i sjön ligger sedan stenhuggeriets dagar en massa skärv som strandskoning. Från Kattberget ser man österöver vid sjöstranden sjökonturerna, först Röavikadal, därpå Böttjas ås, Böttjasbäckedal och Böttjasknalt; västeröver Storastenekullen — med 2 stora flyttblock —, Bjälkeviken, där Bjälkeviksbäcken, som är utflöde för Västra Långvattnet, utfaller, och Mörtkullen, ett svart och för stenarbete odugligt berg strax intill Kärralundstånge eller Kotången.”

Via denna länk kan du läsa mer om stenhuggarnas verksamhet i Delsjöområdet och om fler spår av deras arbete, utöver de som nämns av Stenström.

”Stora Getaryggen är ovanligt slät och jämn efter åsen och därför i hela sin sträcka särdeles trafikabel. Ungefär halvvägs på densamma, när man hunnit ett gott stycke förbi branterna mot V. Långvattnet, får man sikte på Härlanda tjärn, mer bekant under namnet Torvmossesjön. Hälften av sjön har hört till Kålltorp och andra hälften till Vidkärr. I sjön ligger sjunken ekskog med virke så hårt som ebenholts; svirveln på gäddraget fastnade lätt i de gamla rötterna och stammarna. Nedanför Stora Getaryggen mellan denna och Rörmosseberget och mittför Härlanda tjärn ligger en mosse, som på grund av uppdämning ser ut som ett långsmalt tjärn och kallas Blötamöst (myst), maderna runt omkring vattenspegeln äro så gröna som en äng av det saftigaste starrgräs. Blötamöst avrinner genom en bäck, Råbäcken, i Härlanda tjärn. Nedan för Kålltorp helt nära Härlanda tjärn skymtar man torpen Skatås och Korpås. Efter 5 kilometers gång på åsen säga vi den avsked och stiga icke utan avsaknad ned i »kulturen» vid Puketorp och Ugglum.”

Idag går det att följa Getryggen på en ganska väl upptrampad stig mot norr.

Stigen på Getryggen är väl upptrampad. Foto: Per Hallén 2017

Där Bohus/Vildmarksleden korsar åsen har det byggts ett fint nytt vindskydd och en grillplats. Det är svårt att hitta en rastplats med ett vackrare läge och en finare utsikt i Göteborg!

Rastplats med utsikt. Foto: Per Hallén 2017

Sannerligen ett ”Gött läge”. Foto: Per Hallén 2017

När man står uppe på Getryggen och tittar ut över samma område som Stenström blickade ut över, kan man både glädjas över att det fortfarande går att vandra här men samtidigt begrunda att det finns planer på att låta bebyggelsen tränga ännu en bit in i naturområdet vid Härlanda tjärn. Platsen för den stora skolan och höghusen på 12 våningar syns tydligt från Getryggen. Läs mer via denna länk.

Är det verkligen lämpligt att bygga 12 våningar höga hus hitom de vita byggnaderna till vänster i bild. Därtill en skolbyggnad i området än närmare Härlanda tjärn? Foto: Per Hallén 2017

Ytterligare längre norrut på Getryggen är det färre som promenerar men det finns en trevlig liten stig som går att följa hela vägen fram till Kvarnstensvägen i Partille.

Stigen blir mindre norrut på Getryggen. Foto: Per Hallén 2017

Där uppenbarar sig plötsligt hus bakom träden och vi får idag göra som Stenström och ta avsked från naturen och stiga ned i ”kulturen” kring villagatan. Men som alltid längtar man omedelbart tillbaka in i Delsjöskogen så snart man har lämnat den.

Plötsligt finns husen där! Foto: Per Hallén 2017

Redan längtar jag tillbaka in i Delsjöområdet! Foto: Per Hallén 2017


Referens

Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.

 

One Comment on “Genom vildmarken i Stenströms fotspår

  1. En mycket trevlig beskrivning av bergsryggarna i Delsjöskog. Vandrar regelbundet på dessa både små och större stigar. Det är verkligen tragiskt att politiker inte har större respekt och tillåter dessa hemska höghus byggas! Ekonomiska intressen tar över allt mer.
    Vandraren // R

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: