Göteborgs Vålådalen

”Ingen svensk stad har maken till Göteborgs fritidsområde Delsjöreservatet. Till de anläggningar för sport och friluftsliv som funnits i åratal har nu kommit Skatåslägret, som redan blivit ett högkvarter för idrottsfolket. Men även de friluftsintresserade göteborgare som inte tillhör någon idrottsklubb är hjärtligt välkomna.” Så inleddes en artikel om Delsjöområdet i tidningen Göteborg av idag år 1948 (tidningen bytte senare namn till Vårt Göteborg och är numera en nätbaserad tidning). Då var Delsjöområdet en välkänd plats för Göteborgarna men Skatås var en nyhet. Där hade militären haft en anläggning och under krigets sista år hade där byggts ett flyktingläger, men 1948 hade Skatås börjat användas för friluftsliv.

”VEM HAR INTE HÖRT TALAS OM VÅLÅDALEN, fjälldalen uppe i Jämtland, där idrottsmän från hela Sverige och från olika håll i Europa byggt upp sin kondition och lagrat energi för kommande rekord? En del göteborgsstjärnor med Bosse Ericson i spetsen hör till dem som kan vittna om detta mångomskrivna idrottsparadis.

Men alla sportintresserade göteborgare kan inte vara av Bosses klass, och de flesta har ingen möjlighet att på egen hand och bekostnad resa så långt. Men är det också så nödvändigt? Göteborg har faktiskt ett inte oävet surrogat på nära håll. Hindås känner alla till, men Skatås är mindre bekant, fast det ligger inom själva stadsområdet! Denna anläggning, jämte det omgivande Delsjöreservatet, kan gott betecknas som Göteborgs Vålådalen — om det nu ska vara nödvändigt med importerade namn. Säkerligen vet inte ens alla av dem som mest varje söndag marscherar till Delsjön och tillbaka igen hur mycket staden här gjort till fromma för göteborgarnas fritidsnöjen av de mest skilda slag.

Delsjöreservatet har sitt namn efter Delsjöarna, Stora och Lilla, och sträcker sig österut från Delsjövägen- Munkebäcksgatan mellan Boråsvägen och Partillevägen. Man kan inte klaga på avstånd — den röda spårvagnslinjen för en nästan ända fram till skogsbrynet.

Undan för undan har Göteborgs stad förvärvat detta märkligt oförstörda stycke natur. Det var dock ingalunda omtanken om göteborgarnas behov av fritids- och rekrea­tionsområde som förestavade de första markköpen: man ville för framtiden tillförsäkra staden rätten till vatten­täkten i Delsjöarnas nederbördsområde. Ett reningsverk anlades vid Sjölyckan ett par hundra meter från Stora Delsjöns västra strand, och härifrån får alltjämt ett icke ringa antal göteborgare ett utomordentligt gott vatten till badkaret eller kaffehurran. I våra dagar rinner det dock älvvatten — omsorgsfullt renat! — från de flesta kranar. Från Kallebäcks berömda källa i kanten av Delsjöområdet vid Boråsvägen utgick som bekant vår första vattenledning. Ännu ett materiellt kommunalt intresse är att notera. Skogarna ger en hel del både ved och timmer, som kom särskilt väl till pass under den svåra bränslebristen under och efter kriget.

Däremot har bebyggelsen endast tillåtits att nagga natur­parken i kanten i Kålltorp och Torpa. Ont om tomtmark är det visserligen, men själva namnet reservat säger ju ifrån att området reserverats för särskilda ändamål. De som nu styr och ställer med sta­dens angelägenheter är täm­ligen eniga om att Delsjö­reservatet skall få behålla sin vildmarkskaraktär såsom ett rekreationsområde, som väl knappast någon annan svensk stad har maken till.

Med varsam hand har också skogsnämnden, som för­valtar området, under de senaste åren gjort diverse anord­ningar för att göteborgarna i än högre grad än hittills skall söka sig hit. Här finns vackra promenadvägar, stigar, lättillgängliga utsiktspunkter med hänförande vyer, ridvägar och trappor, allt anlagt så att naturen störs så litet som möjligt. Har ni sett höstfärgerna i Stora Torps granna skogar? Om inte, gack och se! Hur många vet var ett par av södra Sveriges största granar står? Ut och leta!

Vintersportmöjligheterna i detta område hade upptäckts av göteborgsungdomen långt innan skogsnämnden fanns. Men denna har gjort goda resurser ännu bättre. Två skidbackar i närheten av Delsjökolonien och en teknikbacke i slänten ned mot Stora Delsjön hör till de senaste årens nyheter. Den som har sina vägar hit en vintersöndag med skidföre är sä­kert villig intyga, att det greppet ur skattekassan var lyck­ligt. På Härlanda tjärn, där mången tagit sina första osäkra steg på stålskodd fot, har hastighetsåkarna sitt speciella tillhåll, och bandybanorna slits från morgon till kväll.

Att ett kommunalbad också anordnats vid Härianda tjärn förvånar mången utsocknes, men den kompletteringen till havsbaden var synnerligen behövlig. Det är inte alla i de östra stadsdelarna som har tid eller råd att resa en timslång väg för att komma till saltsjön. 5.000 badande en het sommarsöndag är ingenting ovanligt. För camping­folket är det också väl sörjt i strandskogen, och folkskolebarnen har sitt speciella utflyktsställe i Bengtstorpet. Vid Västra Långevatten finns också en badplats.

Så några ord om Skatås, idrottsfolkets nya träningskvarter. Namnet blev känt under krigets sista skede, då här ordnades ett läger för flyktingar från de tyska koncen­trationslägren. I våras arrenderades så Skatås ut av staden till Skid- och friluftsfrämjandet, som utnyttjat det till för­läggning. Tusentals skolbarn, även från grannländerna, samt enskilda turister eller grupper har där i somras fått ett billigt och bra logi i vackra och ogenerade omgivningar men ändå nära city. På förplägnaden i den stora matsalen har det heller inte klagats.

Idrottsmännen har med förtjusning anammat Skatås. Här har redan hållits träningskurser för friidrottsmän i flera omgångar, bl. a. inför sommarens olympiad. Göte­borgarna var visserligen varken många eller särskilt segersälla i London, men det kan i varje fall inte Skatås lastas för . . . kanske det i stället skall hjälpa oss till så mycket större viktoria 1952! Under ett par intensiva veckor höll också brottarna till här för att förbereda sig till försva­randet av Göteborgs ära i översta fyrstadsgruppen.

Ett Vålådalen i miniatyr är Skatås, nära väg till stan, vackert beläget och med skapliga resurser, som undan för undan skall förbättras. Det är inte underligt, att idrotts- pojkarna och -flickorna samlas här i allt större skaror, nu när vädret så ofta lockar till härligt friluftsliv. Det lönar sig för var intresserad att ta en titt och motionera eller träna efter behag.

Skatås och Delsjöreservatet i sin helhet är en oskattbar tillgång, som göteborgarna i gemen bör utnyttja — men också slå vakt om. Tyvärr har inte alla besökare visat lika stor aktsamhet. De många skogsbränderna under de senaste tio åren har åstadkommit fula ärr. En glödande cigarrettstump, för att inte tala om luntning — göteborgspojkarnas speciella skötesynd — kan på några timmar spoliera värden som tillhör oss alla.
Låt oss komma överens om att i fortsättningen und­vika all brandrisk när vi uppehåller oss i denna naturpark! Alla hyggliga medborgare bör också strängt slå ner på en speciell sorts vandaler: grenbrytarna, som tror att skogen gör sig bättre i ett rum än ute i naturen.” (Göteborg av idag, nr 2 1948)