Trollet vid Delsjön – del II

Vi återvänder denna söndag till sagan om Maria och hennes möte med en främling vid Delsjöns strand – är det trollet hon träffat? Sagan är hämtad ur tidningen Svensk Amerikanaren, tisdagen den 25 oktober 1881.


”Ihuru Maria kände sitt hjerta lättare, då hon såg sig en am, var det ej utan, att hon också kände en smula missräkning, så framt hon eljest icke endast för de mörka furornas skull hade kokett satt sin hatt på hufvudet och påtagit sin bästa klädning.

Maria gick och plockade sina älsklingsblommor, hon besökte sina käraste platser och drack ur handen vid källan, allt under det hon imellanåt såg sig om, utan att vareeblifva någon. Hon drog sig sålunda småningom längre bort och märkte plötsligt den koja, som främlingen byggt upp. Hon stannade, men gick derpå beslutsamt fram förbi den — och se, der i skuggan på andra sidan satt främlingen !

Han sig upp, då han hörde Marias lätta steg.

”Aha, är det du, mitt barn!” sade han. ”Du har kommit hit för att helsa på mig. Men hvad du har vuxit, sedan jag såg dig sist!”

Maria hade ej vuxit, men blixtstrålen hade tändt ljuset. Hon var förargad öfver detta uttryck — vuxit, liksom hon vore ett barn! Det var en lycka för henne, att främlingen ej fortsatte att tala om denna sak; hon hade säkerligen i harmen gifvit honom ett sårande svar. Hon vände hem, utan att tala till mannen.

Så gick en liten tid. Maria fortfor att besöka berget och träffade vanligen främlingen, som sade ett eller annat ord till henne, utan att få något svar. Han syntes i början road deraf, men efter några dagars förlopp yttrade han ord, som visade hans förargelse. En gång sade han:

”Hvad gör du här, då du aldrig har något att säga!” En annan gång frågade han:

”Är du stum I”

Men Maria blef tyst vid alla hans frågor, tills han slutligen en gång förtretad ropade till henne:

”Nå, men så fråga då åtminstone, hvem jag är, hvad jag heter, och hvad jag görhär!”

Den unga flickan fästade sina klara ögon nyfiket mot den frågande. Det sågs tydligt på de skiftningar, som försiggingo i hannes ansigte, att nyfikenhet och obe slutsamhet stredo med hvarandra inom henne. Slutligen tycktes hon fatta sitt beslut.

”Hvad heter ni då!” frågade Maria,helt förskräckt öfver sin djerfhet.

”Se, det var bra,” utbrast den unge mannen förtjust. ”Jag heter Olof.”

”Olof, det är ett fult namn.”

”Såå, tycker du det. Är du inte nyfiken att få veta, hvarför jag är här!”

”Hvarför ni är här! Kors! Det ser jag ju. Ni skjuter fågel, och ni läser, och så har ni hindrat mig från att gå hit på en lång tid.”

”Men nu låter du ej hindra dig längre!” Maria betraktade honom med ett slags öfverlägsen blick.

”Adjö, herr Olof,”  sade hon derpå.

”Adjö, skön  jungfru. Men hvad heter du sjelf!”

”Maria.”

”Maria, det var ett fult namn.”

”Han är alldeles odräglig,” tänkte Maria och gick sin väg. Hon fick nu mycket att fundera på. Hon hade talat meld honom, och Gud vet, om hon ej kände ett behof af att fortfarande få göra det, ihuru hon i själ och hjerta trodde sig afsky honom.

Det skulle vara för vidlyftigt att berätta, huru Maria och Olof blefvo allt mer bekanta. Det förgick sällan någon dag, utan att hon besökte berget och språkade med honom, det vill säga att han talade till henne, och hon gaf honom korta svar. Han hjelpte henne stundom att taga en blomma, som satt otillgänglig för henne,och huru det var, så blefvo henne alltid dessa blommor kärare än de andra, som hon sjelf plockat, och hon bevarade dem med större omsorg.

Derunder försiggick en märkbar förändring med Maria. Hon var nu en helt annan person än i början af sommaren. Detta outsägliga något, som skiljer jungfrun från flickan, hvilade öfver henne. Det jungfruliga behaget hade utbredt sig öfver flickan, det fina stoftet låg strödt öfver fjärilsvingen.

Marias mor och gamla Ingrid märkte båda, att något försiggått med Maria. Ingrid skakade på hufvudet och påstod, att trollet förgjort henne, och måhända hade Marias mor också fattat några misstankar, om blott icke Ingrid ständigt kommit med sitt tal om sjötrollet. Detta föreföll den goda frun så löjligt, att hon aldrig kunde tänka derpå, utan att draga på munnen.

En dag var Maria, som vanligt, vid berget. Olof befann sig vid hennes sida. Hon steg upp på ett litet utsprång för att plocka en blomma, som stod der; ty ständigt inbillade Maria sig sjelf, att hon gick dit igentligen för blommornas skull. Hon stod, som vi sade, på ett utsprång af berget och höjde sig på tå för att nå blomman. Men just som hon skulle fatta i blomstängeln, halkade hon och skulle hafva fallit, om ej Olofs arm fattat om hennes lif och sakta nedlyftat henne på marken.

Maria blef blossande röd; hon ville slita sig ur ynglingens famn, men han qvarhöll henne och fattade hennes hand, den han hårdt tryckte i sin. Så stodo de en stund, Maria med nedslagna ögon.

Slutligen utbrast Olof:

”Vet du, Maria, att jag älskar dig!”

Hon svarade icke, hon försökte ej att draga sin hand ur hans, men en dödlig blekhet bredde sig öfver hennes ansigte.

”Svara mig, Maria, får jag älska dig!” frågade Olof åter.

”Släpp mig; det är illa gjordt af er att säga så der, då jag är i ert våld,”snyftade Maria.

Olof släppte hennes hand och följde henne tiggande utför berget ända till båten, hvilket han aldrig gjort förut. Under vägen sade han ej ett ord, men vid båten grep han åter efter hennes små fingrar och bad så innerligt:

”Säg att du förlåtit mig.”

‘ Nåja, det har jag,” hviskade Maria, helt röd af medvetandet, att det kanske ej var rätt att så hastigt förlåta.

”Och säg, att jag får älska dig. Lofva mig det! Hör du, älskvärda flicka… Lofva mig det!”

”Ja… ja… jag tror det,” svarade Maria och vände bort sitt hufvud.

”Då är jag lycklig,” jublade Olof. ”Jag får älska dig; men då måste du också lofva att kommer igen i morgon.”

”Jag vet verkligen icke, verkligen icke, om det går an,” sade Maria tvekande.

”Jo, visst går det an; du lofvar ju att komma!”

”Jag vet icke.”

”Men besinna, att de dina skola förvåna sig, om du så hastigt afbryter dina färder hit. Du får lof att komma.”

”Ja, det är sant, jag måste väl fara hit då.”

Olof slöt Maria i sina armar, och hon hindrade det icke… Icke heller gjorde hon något motstånd, då den unge mannen tryckte en varm kyss på hennes friska läppar.

Han hastade derpå bort, och Maria stod en god stund och stirrade efter honom. Hans kyss brände ännu på hennes läppar. Hon var så berusad, så uppskakad, så egendomlig till sinnes.

Maria stod länge och såg efter honom. Det var skymning, då hon kom hem och

sade , att hon mådde litet illa och hade hufvudvärk, hvarför hon genast gick upp på sitt rum.

”Ja, se det der fördömda trollet,” puttrade Ingrid; ”det här går aldrig väl.”

Det vore orätt att säga, det Maria följande dagen utan tvekan begaf sig till berget. Men hon hade ju gifvit sitt löfte.

Han kom. Han mötte henne. De kysstes. De kunde ej skiljs förr, än det redan var skymning.

Flickan och sjötrollen hittar du i centrala Göteborg (se denna länk) den restes 1919, kanske finns ett samband med sagan om trollet i Delsjön? Foto: Per Hallén 2017.

Flickan och sjötrollen hittar du i centrala Göteborg (se denna länk) den restes 1919, kanske finns ett samband med sagan om trollet i Delsjön? Foto: Per Hallén 2017.

Så försvann försommaren.

Ryktena om trollet fortforo. Likaså påståendet, att en ung flicka blifvit förtrollad. Det hviskades här och der bland folket, att denna flicka var Maria, men dessa hviskningar nådde ej till hennes hem.

Maria fortfor med sina färder till berget. Det hände ibland, att hennes mor sade:

”Du far mycket oftare öfver sjön i sommar, än du förut brukat göra.”

Och Maria svarade:

”Ja, der är så vackert.”

Men det leende var slutligen tvunget, med hvilket hon beledsagade dessa ord.

En dag sade modren:

”Du är bestämdt sjuk, mitt barn,du ser så underlig ut.”

Maria spratt till och svarade:

”Sjuk! Nej,’mamma lilla, jag mår bra.”

Hösten kom. Fåglarne hade flyttat, löfven gulnade, och allt bådade vinterns snara ankomst. Då försvann Maria en vacker dag.

Som vanligt, tog hon en eftermiddag sin båt och rodde öfver sjön åt berget till. — Solen gick ned, och hon kom ej hem. De båda gummorna fästade dock föga uppmärksamhet dervid, ty det hände ofta att Maria dröjde länge ute och sedan sakta smög sig upp på sitt rum, utan att väcka de gamle. Derför gingo de den dagen lugnt till sängs, sedan Ingrid hade sagt:

”Jag har ställt ett glas mjölk och en smörgås på mamsells rum.”

Tidigt om morgonen följande dag, medan de båda gummorna ännu lågo i sin sömn, bultade någon på dörren. Under det Ingrid drog på sig underkjorteln och strumpsockarna, grälade hon öfver att ej få vara i fred, hvarefter hon gick och öppnade.

Derutanför stod en dräng från Stora Torp, som helt lugnt roade sig med att kasta småsten på skatboet i björken, medan han väntade. Då Ingrid kom ut, sade hon:

”Är det du, Petter; är du ute så tidigt?”

”Ja, jag skulle just titta in i förbifarten och fråga, om mamsell är hemma.”

”Hur så, vill du träffa henne?”

”Nej, jag vill bara veta, om hon är hemma.”

”Ja, det kan jag väl tro att hon är, hon kom väl hem, sedan vi lagt oss i går.”

‘ Jaså, såg ni henne då?”

”Nej, hon går alltid så sakta, att vi ej höra af henne.”

”Ja, då vete väl Gud, hur det står till,” utbrast Petter, rifvande sig bakom örat.

”Nog tyckte jag, att jag såg henne på ett olyckligt vis i går qväll, men kanske det bara var synvilla. Trollet kan nog ställa till värre än så.”

”Såg du någonting!” frågade Ingrid förskräckt.

”Ja, gjorde jag så, Jag såg mamsell stå uppe på bergstoppen och sigta med en bössa på ett träd; om det satt någon fågel der, skall jag låta vara osagdt. Bredvid henne stod trollet och pekade på trädet. Och i detsamma small det, och så hörde jag henne skrika alldeles okristligt, och sedan såg jag ingenting, för jag tog till att springa så mycket jag kunde, och Gud vet, hur det är med mamsell.”

Ingrid hann knappt vänta på slutet af Petters berättelse, innan hon störtade upp till Marias rum, hvilket hon fann tomt. Derefter sprang hon in till sin matmor, som blef högst orolig, då hon hörde, att Marias säng stod orörd, ihuru hon dock ej mycket trodde på Petters historia. Imellertid blef han ombedd att taga ett par karlar med sig och genast gå till berget för att söka Maria.

Vid foten af berget funno de sökande det blodiga liket af en qvinna, som igen kändes vara Maria. Hon hade ljutit döden på det sätt, att hon baklänges störtat nedför den branta bergväggen och krossat sitt hufvud i fallet. Hela ansigtet var öfversköljdt med blod; i nacken voro flera sår, äfvensom ett i pannan, som syntes hafva tillkommit genom en stöt af kolfven på främlingens bössa, hvilken hon krampaktigt omfattat i dödskampen.

Fötterna lågo högre än hufvudet, som i de sista dödsryckningarna stannat på en bädd af blommor. Hon utandades sålunda sin sista suck bland sina älsklingar.

Man undersökte trakten, man undersökte främlingens hydda; af honom fanns intet spår. Det enda, han qvarlemnat, var bössan i Marias hand, ett godt men simpelt skjutgevär. Af honom hördes aldrig något mer. Hade Maria af våda fallit utför berget, eller var hon mördad! Måhända hade geväret gifvit henne en stöt, som drifvit henne baklänges några steg, så att hon störtat ned i afgrunden, eller hade hon af rädsla, då skottet gick af, tagit ett felsteg och fallitl Eller hade främlingen sjelv mördat henne, genom att stöta henne ned!

I hvilket fall som helst, kan det nödrop förklaras, som drängen från Stora Torp hörde. Det visade sig snart, att, om hon var mördad, så var det ett dubbelmord.

Men länge gingo hemska sagor om detta dödsfall i nejden. De omtalas ännu stundom af någon åldring för den lyssnande åhörarekretsen. Men ingen känner, hvem främlingen var. Det är endast genom några små anteckningar af Maria under början af sommaren, som man fått veta det lilla, vi här berättat om Trollet vid Delsjön.

(SLUT)


Referens

Svensk Amerikanaren, tisdagen den 25 oktober 1881

Sjötroll, foto: Per Hallén 2017.

Sjötroll, foto: Per Hallén 2017.

 

Add to Anti-Banner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: