Trollet vid Delsjön – del I

Troll, det är väl något alla är rädda för — inte minst sådana som finns på nätet! Men kanske finns det anledning att även akta sig för sjötrollet i Delsjön. Idag återges första delen av sagan ”Trollet vid Delsjön” som trycktes i tidningen Svensk Amerikanaren, tisdagen den 18 oktober 1881. Det var en oberoende politisk tidning för ”svenskarne i Amerika” som gavs ut i Chicago. Det måste ha varit någon emigrant från trakten av Delsjön som tog med sig sagan och sedan återgav den i tidningen.

Trevlig läsning!


Trollet vid Delsjön

Berättelse af  *****g.

—-

Det var för många år sedan. Sagan talar aldrig om bestämda tidpunkter, och det är deruti mycket af hennes behag ligger. Hvarje glömska, hvarje förbiseende af tidens bojor är behagligt för menniskan.

Alltså, för många år sedan spredo sig besynnerliga rykten om den i närheten af Göteborg liggande Delsjön. Somliga påstodo, att det gamla trollet, som bodde derstädes och om sommarnätterna betade

sin boskap, började visa sig äfven om dagarne. Andra tillfogade, att de talat till vallhjonen på de kring sjön belägna bergen, men att desse lyckligtvis kastat stål imellan sig och honom och undkommit.

Andra rykten visste att förtälja om en fin mamsell, som blifvit tagen af sjötrollet och antingen var fru eller piga åt honom. En karl, som gått förbi, hade sett en ung flicka sitta på en stor sten vid sjöstranden och gråta. En annan hade sett flickan kyssas och omfamnas af en mansperson, som rädslan visserligen hindrat honom att betrakta, men hvilken han dock beskref såsom ett oerhördt vidunder med horn på knäskålarne och på hufvudet en guldkrona, hvars glans stack åskådaren i ögonen, så att tårarne började rinna. Sorgligt var, att han tyckt sig känna igen flickan; men så illa ville han då icke göra, som att nämna hennes namn. Synd nog om stackarn ändå, som låtit dåra sig af det elemenskade trollet. Värst utaf allt var, att sjelfvaste patron på Stora Torp, närmaste egendomen till sjön, hade sina onda funderingar. Han trodde visst icke på troll; men han skakade på hufvudet och sade:

”Det står aldrig väl till vid Delsjön!”

Och folket visste, att han hade sagt detta. Och de visste också, att en patron vet mer än alla andra, fast han icke får tala om det; men se, inte var det värdt att lura en tocken en.

Låtom oss gå till Delsjön, måhända få vi veta någon grund till sagan.

Sjön är öfverallt omgifven af berg, och på dessa utbreder sig flerstädes en yppig växtlighet. Barr- och löfträd omvexla med hvarandra, klippblocken äro rikt öfrerhöljda med svällande mossor at friskaste grönska, och rika grästufvor afbryta med sitt lifliga utseende den mörka skogsfärg, som eljest skulle vara allt för mycket rådande. Här och der framflyter en bäck, kransad af ärenpris och förgät-mig-ej, till dess han försvinner i ett tätt snår af gran- och enbuskar. Purpurfärgade och hvitglänsande blommor pryda hvarje klippa och sten. Det hela liknar ett lyckadt försök att beströ fjällets allvar med dalens behag, utan att borttaga det storartade hos det förra eller det hänförande hos i den senare.

Vid sjöns norra ända låg ett litet landtställe, omgifvet af gamla björkar, som skuggade en vik af vattnet. Huset var bygdt i en gammaldags stil, nästan fyrkantigt, rödmåladt, men af tidens tand förmörkadt. I viken låg en båt, och ett skatpar hade redt sitt näste i den lummigaste björken.

Vid tiden för vår berättelse var detta ställe bebodt af tre qvinnor, en gammal enkefru med sin dotter och deras gamla piga. Enkefruns enda dotter hette Maria och pigan Ingrid.

Det var en vacker vårafton. Solen stod redan lågt på himmelen, och skogen kastade breda skuggor öfver det lilla huset, men ute på sjön glänste ännu solstrålarne

En ung flicka gick ned till stranden löste båten och rodde ut på sjön. Hon var kanske arton år, hvilket dock är svårt att säga. När en flicka lefver skild från verlden och är inskränkt endast till sin mor och sin hvardagliga omgifning, helst när denna omgifning saknar unge män, sker hannes utveckling långsamt. Den står i knopp, och det behöfves kärlekens eller pröfningens eld för att drifva växte i framåt.

Men då skjuter flickan upp på en gång. Det fordras stundom blott några dagar att förvandla barnet till qvinna.

Ett barn var Maria ännu. De mörka ögonen, der en själ, obekant med verlden, afspeglade sig, voro af en fulländad skönhet; hyn var mjellhvit och kinderna rosenröda; det tjocka, svarta håret låg upplagdt i den barnsliga fasonen, som har något så intagande och rörande hos flickan om tolf à fjorton år. Hela gestalten var oklanderlig, ja, förtjusande, men man spårade i gång och skick,— det är svårt att säga det — flickslynan.

Maria rodde utåt sjön och styrde kosan till den vik, som låg närmast hennes hem. Hon ärnade sig upp till bergsfoten för att efterse en vårblomma, som hon af gammalt visste växa der, ty hon älskade blommor högt. En sådan kärlek är naturlig för qvinnan och födes, så att säga, af sig sjelf i hennes själ.

Under rodden sjöng Maria en folkvisa, men det var ett barn, som sjöng. Hon hade ej erhållit någon undervisning i musik, och kärleken hade ännu ej lärt henne känna den inre maning, som bor i tonerna. Det var blott deras yttre omhölje, hon var bekant med.

Maria hade hört några svaga rykten om spökerierna vid sjön, men hon skrattade deråt. Hon hade af sin mor, som var ett för de tiderna ovanligt upplyst fruntimmer, fått mången god lärdom, och de vidskepligheter, som den gamla Ingrid inplantat i det unga sinnet, skingrades som mörkret för en solstråle vid moderns ord. Derför var hon ej rädd att nu, som förr, ensam färdas öfver sjön, ihuru snart nog aftonens skuggor skulle lägra sig öfver bergsskrefvorna.

Då hon kommit fram ända till slutet af viken, lade hon båten vid land och tog vägen efter den lilla bäcken, som här faller ut och kommer från berget. Hon gick tankfull och tyst i skogen; imellanåt böjde hon sig ned och bröt mekaniskt ett grässtrå från marken. Hon visste knappast sjelf,, hvad hon gjorde. Hon var vid den drömmande tidpunkt, då allt är beredt för att skapa en ny själ i flickan. Dit fattades blott den yttre blixten, som skulle tända Ijuset.

Maria gick sålunda tyst, nära nog omedvetet fram till berget och klättrade der uppför stenröset nedanför detsamma upp till en källa, som droppvis utgöt sin välsignelse. Der växte ett vackert exemplar af den blomma, hon sökte, och hon böjde sig ned för att plocka det, då hon plötsligt spratt till vid ett lätt buller.

Hon bleknade. Hon vände sig ej om; men hon kände, att någon stod bakom henne. Hvem var det? Trollet? —Åh nej, Maria till och med drog på munnen vid denna tanke; men det var henne dock omöjligt att vända sig om. Färgen på hennes kinder återkom och försvann ömsom, det var för besynnerligt. Hvarför rodnade hon, hvarför bleknade hon, hvarför kunde hon ej draga tillbaka den hand, hon sträckt ut efter blomman, och åter uppresa sin framåtlutande gestalt?

Huru länge hon skulle blifvit stående sålunda, fjettrad, förtrollad, är ovisst, om hon ej hört följande ord bakom sig:

”Jag hoppas, att du ej är rädd. Vänd dig om, mitt vackra barn !”

Maria gjorde så, men långsamt och tvekande. Hon vågade ej slå upp sina ögon; men hon såg dock, liksom genom ett flor, gestalten af en man. Var han ung och vacker eller gammal och ful?

Ung—ja, det trodde hon, vacker, det visste hon ej; men hon visste, att hon aldrig sett en sådan man förut.

”Nå, men se då upp, vackra barn,” sade främlingen leende. ”Jag tror sannerligen, att äfven du är rädd, ihuru du är den enda, som inte sprungit vid min åsyn men du är visst också ej någon bondflicka.

Maria svarade ej, vände sig icke.

”Hvad heter du?” fortfor främlingen. Kan du ej gifva mig ett enda ord; är jag då så farlig, att du ej kan bevärdig mig med ett svar? Du tyckes vara ute för att plocka blommor. Om du så vill kan jag hjelpa dig dermed. Kom med mig, jag vet hvar det växer vackra blommor !”

Och han räckte sin hand åt henne Maria drog sig tillbaka. Hon vågade kasta en blick på främlingen; men hennes ögon voro tårfylda, då hon bad:

”Ack, låt mig gå hem !”

Främlingen steg genast ur vägen, lyfte på sin hatt och lät henne gå förbi. Maria gick med snabba, men lugna steg så länge hon visste, att hon kunde ses af mannen; men så snart hon kom bakom de skyddande träden, började hon springa af alla krafter, och kände sig ej trygg, förr än hon satt i sin båt och ilade hän mot sitt hem.

Maria omtalade hvarken för sin mor eller Ingrid sitt möte; men hon låg vaken halfva natten och tänkte på främlingen, den andra hälften af natten drömde hon om honom. Så tillbringade hon tre eller fyra dagar. Hon sprang ej mer ute på fälten eller vaggade i båten, hon höll sig inne eller i den lilla trädgården. Hennes mor undrade, hvarför hon var så tyst. Ingrid sade vid slutet af veckan:

”Kors, hvad mamsell blifvit vacker. Jag begriper det icke..”

Modern såg på sin dotter och fann, att Ingrid hade rätt. Maria var på öfvergång till qvinna.

Ett övergivet torp vid Delsjön, men vem är det som springer genom dimman - är det Maria eller är det trollet....? Foto: Per Hallén 2017.

Ett övergivet torp vid Delsjön täckt av grön mossa så som sagans stenar, men vem är det som springer genom dimman – är det Maria eller är det trollet….? Foto: Per Hallén 2017.

—-

Hvem var främlingen vid Delsjön? Sagan har ej sagt det. Det kom en dag en man till sjön. Han hade med sig sitt gevär och en fyld rensel. Han satte upp åt sig en koja af stockar och ris. Der bodde han. Ännu synas några ruiner af kojan, det vill sägs, der ligga tvänne halfmurkna stockar. De voro dörrtröskeln säger berättelsen.

Skogarne voro på den tiden gemensam egendom, och de voro fylda med villebråd — tvänne saker af vigt för främlingen. Han fann der sin föda. Både den mörka skogsfågeln och den skygga haren föllo för hans säkra lod.

Ibland hände det, att en bonde i nejden vid hemkomsten till sin stuga fann ett silfvermynt på bordet, men några kakor bröd, något smör eller ost mindre i skåpet. Detta var allt. ”Sjötrollet har varit här,” sade bonden till sig sjelf och stoppade omsorgsfullt myntet i fickan. Sådana pengar bringa lycka.

Maria stod några dagar efter ”mötet”, som hon för sig sjelf kallade sitt sammanträffande med främlingen, i sin trädgård och planterade blommor. Plötsligt höll hon upp och sade halfhögt:

”Och dessutom kan han vara borta!”

Hon sade ej mer, men stälde beslutsamt sina steg ned till stranden. Der funderade hon åter en stund och syntes tvekande; men efter att hafva gjort en beslutsam knyck på hufvudet, gick hon ned i båten, löste den och satte sig vid årorna. Hon rodde uppåt viken, men allt långsammare, ju längre hon kom och vände slutligen helt hastigt om. Hon rodde hem, fastgjorde båten, steg i land och satte sig på en torfbänk under björkarne.

Följande dag upprepade Maria samma manöver, men denna gång rodde hon ända fram i viken och gick upp på land. Hon gick med säkra steg, så länge hon skyddades af träden, men vid den lila slätten, som låg mellan skogen och berget, stannade hon. Hennes hjerta klappade häftigt, och det var endast med möda, hon lyckades besegra sin rädsla så mycket, att hon försigtigt vågade titta fram mellan träden. Riktigt, ja, der satt han på en sten och läste. Hans bössa låg stödd mot knäet.

Maria vände genast om, högligen förtretad öfver den näsvise gästen, som hade fördrifvit henne från hennes älsklingspromenad.

Så for Maria många gånger öfver sjön, och alltid såg hon främlingen i sin väg, och alltid vände hon om. Men att så ofta se honom, hade ej något godt inflytande på hennes natthvila. Den höge, smärte gestalten, med de flammande, besynnerliga ögonen, det yfviga håret och den ståtliga växter, stod framför henne natt och dag. Om dagen drömde hon om honom, om nätterna likaså. Hans bild fick sålunda ostördt gräfva sig in i hennes hjerta.

En dag sade Marias mor leende till henne:

”Nå, Maria, du är inte rädd, du, för trollet vid Delsjön; jag ser, att du far fram och tillbaka nu som förr. Folket är för tokigt med sina inbillningar. Alla menniskor påstå, att de ha sett odjuret.”

”Åh prat,” svarade Maria, ”inte har jag sett något troll, inte.”

”Jag skall visa honom, att jag icke är rädd. Nästa gång går jag ända fram. Hvarför skall han hindra mig från att gå och plocka blommor !” tänkte Maria.

Redan dagen derefter satte Maria sitt beslut i verkställighet. Hon stannade nu icke bakom de skyddande

träden för att se sig för, utan gick hastigt fram. Hennes själ uppfyldes af en sällsam oro. Hon kunde ej fatta, hvarför hon med på samma gång rädsla och oemotståndlig, dragande nyfikenhet forskade omkring sig.

Allt var så tyst och stilla. Nästan en andäktig, fridfull stämning hvilade öfver naturen i den henne närmast omgifvande trakten.


Hur skall det gå för Maria? Fortsättning följer nästa söndag!

Referens

Svensk Amerikanaren, tisdagen den 18 oktober 1881

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: