Julen förr i tiden – förr i tiden

En riktigt God Jul önskas alla Delsjöälskare!

Idag skall vi bege oss tillbaka till 1853. Första anhalt blir torpen under Stora Torp och de matvaror som ägarna av gården försåg sina anställda med på julaftonen. Därefter blir det en skildring av hur julfirandet kunde gå till i Göteborgstrakten kring mitten av 1800-talet. Då var den stora julmaskeraden ute på gator och torg självklar liksom att butikerna delade ut gåvor till de fattiga. I hemmen lekte man Slå på hufve, Sisslas barnsöl och den då ”välkända” leken låna eld. Genom en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från julaftonen 1853 skildras hur man förr i tiden såg på gamla jultraditioner.

Julaftonen 1853 fick familjerna på Lyckan, Kolmaden, Hästhagen, Näset och Yttre Torp mat från familjen Ekman på julaftonen. Detta berättade jag om redan 2012 men detta dokument är värt att visa igen då det kommit till många nya läsare av ”Delsjöområdets historia”. I räkenskaperna för 1853 finns en sammanställning över vad som delades ut till torparna inför julafton. 16 skålpund kaffe (lite över 6 kilo), 16 skålpund socker 30 skålpund risgryn (något över 12 kilo), 34 skålpund rent fläsk (omkring 15,5 kilo) och 37 bullar brö. Julmaten gick på lite över 400 riksdaler, det kan jämföras med ett dagsverke vid samma tid som gav 26 skilling i lön, en oxe som betingade ett värde av 60 riksdaler eller en resa med diligens från Stockholm till Göteborg som kostade 39 riksdaler. Det var alltså en ganska god julbonus som torparna fick 1853, värd omkring 80 riksdaler per torp. Mat fanns alltså på borden 1853 i torpen nära Delsjön, men vad sysslade människor med i övrigt julen 1853?

Källa: Stora Torps privatarkiv. Landsarkivet i Göteborg.

Källa: Stora Torps privatarkiv. Landsarkivet i Göteborg.

För att få en liten uppfattning om hur julfirandet såg ut har jag bläddrat igenom utgivningen av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning dagarna veckan fram till julafton 1853. Vädret i december 1853 var ganska milt noll till fem plusgrader, men på julafton var det lite frost och en tunn hinna med is i den inre hamnen, men inget som hindrade fartygen. Det är slående hur blygsam omfattning som julannonserna hade i tidningen. Mest vill annonsörerna sälja kalendrar inför det nya året, men några försökte sälja olika varor till stadens invånare.

ght_1853-12-22

GHT 22 december 1853.

Förutom julklappar var det vanligt med gåvor som delades ut i stadens butiker, dessa var tänkta att gå till de fattiga, men givmildheten lockade dessvärre även personer som egentligen inte behövde dessa gåvor. Det är inte otänkbart att några av de fattigare torparna vid Delsjöarna besökte stadens centrum och fick del av givmildheten. Utöver julgåvor förekom det även en maskerad i Göteborg under julaftonen. ”Det vanliga maskeradvimlet på gatorna på julaftonen börjades denna gång redan tidigt på eftermiddagen och företedde i synnerhet å Södra Hamngatan jämte när gränsande gator en livlig och brokig anblick. De mer eller mindre karakteristiska maskerade såväl till fots som till häst och i vagnar eskorterades på sin väg av täta skaror beundrande och recenserande ungdom, enkannerligen av det starkare könet. Vi erinrar oss sällan hava sett våra gator så påminnande om karnevalslivet i de södra länderna som denna julafton, hette det i en skildring från sextiotalet. Liksom andra oskyldiga nöjen urartade även maskeradupptågen. Sällskapen blandades upp med busar och gatflickor som inte hade några julklappar att bära utan istället sökte tilltvinga sig sådana genom att antasta fredliga vandrare eller gå på våldgästning i hemmen. Samma ofog utövades av stjärngossarna, som opererade alltifrån julaftonen till trettondagen, för det mesta utan andra avsikter än att sjunga sig till pengar och brännvin.” (Artikel av:  Claes Krantz, 24 december 1962, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

Julen 1870. Foto: Göteborgs stadsmuseum.

Julen 1870. Foto: Göteborgs stadsmuseum.

Den örgrytebo som hade tillgång till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kunde på julaftonen 1853 läsa om gamla jultraditioner. Det är en längre text där det finns både vaga myter om hednisk tid och informativa redogörelser om samtiden (1853) som kan hjälpa oss att förstå hur man kanske firade julen i torpen nära Delsjön detta år.

”Julen är, likasom flera af våra kyrkohögtider, utaf hedniskt ursprung. Sedan uråldriga tider firades af de germaniska folken vid solståndsdagarne, såväl vinter- och sommar-, en stor fest, med offer, gästabud och förlustelser, enär man vid den tiden offrade gudarne sina offer med glädje, ända till dess den asiatiska kulturen, men sina späkningar och botgörningar inträffade. Vigtigast af dessa fester eller gästabud, (dessa kallades “Jól,“ d. ä. “Öl,“ såsom man ännu finner i graf-ól, barns-ól,) var midvinters-ólet, “ölet“ företrädesvis, d. ä. Ju­len, som sålunda helt enkelt betyder: “det stora gästabudet.“ De kristne predikarne, som förmådde nedrifva de gamle gudabilderna och störta offeraltarena, förmådde dock ej upphäfva de gamla offerfesterna. De hjelpte saken dermed att de gåfvo dessa fester kristligt innehåll och betydelse, likasom man i Grekland och Rom omdöpte de gamla gudabilderna till krist­na helgonbilder. Så blef den stora hedniska Julfesten, som ägnades åt solgudens, Frejs, återvändande, med allt skäl ägnad åt födelsen af det nya ljus, som genom Kristus kommit i verlden.

Den gamla julfesten tog sin början vid den s. k. Hökenatten, eller årets längsta natt, d. ä. den 21 Dec. och varade i tre dagar, ehuru gä­stabuden vanligen fortsattes till d. 13 Jan., hvilken sedermera fick namn af St. Knut, då ordspråket uppkom: “Knut kör julen ut.“ Då kristendomen infördes, framflyttades högtiden tre dagar, eller till den nu brukliga tiden, ge­nom hvilken åtgärd den hedniska festen an­sågs halva blifvit kristlig, men fortfor dock att utmärkas af hedniska plägseder.

Julens hedniska högtidligheter bestodo uti stora offringar och gemensamma gästabud (kal­lade “samburdar-aull“, “sammanskottsöl“) då hvar och en medförde mat och dryck till sam­fälld förplägning, såsom det ännu går till mån­genstädes i våra landsorter, vid t. ex. bröllop, dit gästerna medföra sin s. k. “kaksäck“- O- skiljaktig från dessa kalas var den åt Frej helgade “galten“, hvars minne qvarlefver ännu i våra dagar såsom jul-gris, och såsom jul- kuse, ett bröd bakadt i en egendomlig form, som antyder galtens fyra fötter. Äfven sjelfva nam­net “kuse“ påminner härom, så vida det kan härledas från det gammaltyska “qvasi“, som betyder galt. — De på julborden begagnade fi­gurerna “Nisse” och “Nasse“ torde vara ett minne af gamla gudabilder. —       Julbockens härled­ning känna vi ej; man har ansett honom be­teckna de vid juloffret slagtade offerdjuren. Förr skulle vi dock vilja härleda honom från någon uråldrig personifiering af den onda makten, antingen i älsta tider af Loke, som i allahanda skepnader uppträdde bland asagudarne, eller måhända sedermera såsom Thor, som åk­te med bockar. Julbockens väsen påminner eljest närmast om den grekiske Pan, ehuru det torde blifva svårt att uppleta någon slägtskap dem emellan. — Julgranen härleder sig tyd­ligen från hedendomen, då dansen omkring vis­sa heliga träd, likasom omkring offerkällor och offerstenar, hörde till gudstjensten. — Julhalmen anses af somliga beteckna den halm, uti Bethlehenis krubba, hvarpå frälsaren föddes; andra anse den med mera skäl påminna om den halm, som utbreddes i offerhusen till hvilobädd åt de från alla håll tillströmmade skarorna. Detta blir så mycket sannolikare, som man på många orter, der gammal sed rätt följes, låter julhalmen ligga qvar ända till julens slut, un­der hvilken tid den äfven begagnas till hvilo­bädd, eller s. k. “syskonsäng“. — Jul-klapparne erinra otvunget om den gamla plägseden, att vid större fester gifva hvarandra vänskapsskänker. Hvaraf ordet “klapp“ härleder sig känna vi ej. — De tregrenade ljus (s. k. “Grenljus“), som man i vissa orter tillreder för julen torde vara en symbol af treenigheten. — Till juldagens högtidlighet hör jul då gudstjensten firas i kyrkorna vid så rik eklärering som möjligt. På många orter begynner den redan klockan fyra på morgonen, och det utgör en vacker anblick, särdeles i bergsbyg­derna, då folket med facklor och bloss från alla kanter strömmar till det rikt upplysta temp­let. Vid framkomsten kastas mångenstädes alla facklorna tillsammans till ett gemensamt bål, utanför kyrkomuren, der de sprida sitt sken ut­åt den mörka bygden.

Några närmare enskiltheter om julhögtiden meddela vi efter en uppsats derom, som finnas i “Familjeboken“ af  N. Carlén.

Bruket att julaftonen ge bättre foder åt bo­skapen och isynnerhet åt hästarne kan väl ha någon grund i den allmänna välvilja, som lifvar menniskan, då hon känner sig sjelf glad och lycklig, och som då förmår henne att äfven göra husdjuren till föremål för densamma, ja till och med uppfästa en sädeskärfve för sparfvarnes och små-foglarnes räkning. Band­hunden brukar man ock släppa lös, ty det är illa att låta honom stå ledsen och bunden, då alla andra äro fria och glada. Och de fattige begåfvas med “ljus och kaka“. Äfven små tomtarne pysslas om: på logen plägar man nemligen “till lön“ utsätta litet af julgröten och annan mat i små skålar, äfvensom ditlägga nå­gra grå vallmars-bitar, litet tobak och en skofvel mull — detta likväl af egennytta, ty man hoppas att de derigenom skola fortfarande draga god lycka till gården. På bordet låter man ock öfver natten stå qvar till englarnes tjenst en del af ölet, hvilket deraf får benämningen “engla-öl“. Matmodern i huset plägar derjemte sy något litet denna afton, ty derigenom får jungfru Maria hjelp vid sömmen på barnklä­derna åt det nyfödda Jesus-barnet.

Den om julen flerestädes hos oss brukliga barn-komedien med “Rupert knekt“ och “, inkeljés“ är, liksom den s. k. stjernleken, en qvarlemning af medeltidens bibeldramatik. Om julaftonen inkommer nemligen Rupert knekt (för hvilken man långt förut skrämt barnen, då de varit olydige), gemenligen utstyrd på nå­got afskräckande sätt med ett ris i handen och

hufvudet betäckt med en gråpappers-mössa i form af en sockertopp. Han håller med bar­nen en allvarsam räfst för deras förseelser, dem han till punkt och pricka känner och dem han äfven vet att sorgfälligt upprepa un­der hot och strängt tilltal. När han är nära att bortföra de förskrämda barnen, inträder i rättan tid den milde hvitklädde Kinkeljés, som väl i början blir vred öfver de många odygderna och vill gå sin väg, men slutligen blidkas, tar barnen under sitt beskydd och, un­der förbehåll att de i framtiden rätta sig, bort­kör Rupert knekt och begåfvar de glada bar­nen med hvarjehanda små skänker. Rupert knekt är i grunden ingen annan än den i des­sa bibeldramer ofta uppträdande onde anden, men lärer fått sin särskilta traditionella egen­skap af en viss engelsk ädling Rubertus Knight, hvilken såsom baneman åt helgonet S:t Tho­mas af Canterbury öfvergått i föreställningen som ett slags buse; och Kinkeljés eller Kinkenjés är blott ett förskämdt uttal af “der kindchen Jesus“ (småbarnens Jesus) eller af “das kindchen Jesus“ (den nyfödde Jesus). Den ännu i vissa landsorter brukliga “julboc­ken“ (en till skepnad af bock utklädd person, hvilken det tillhör att genom hvarjehanda på­hitt och krumsprång roa och skrämma gäster och barn) är måhända ett minne af de vid juloffret slagtade offerdjuren.

Våra förfäder delade under julhelgen sin tid emellan måltider, dans och lekar. Om deras måltider hafva vi få underrättelser. Att deras dans skedde efter slagen på små klockor, hvil­ken musik de trodde vara gudarne angenäm, är det enda man känner om densamma. Hvad deras lekar beträffar, har man i en för nära etthundra år sedan utgifven afhandling en rim­mad förteckning på några sådane, hvaraf lik­väl ganska få torde kunna anses tillhöra he­dendomen. Den är ett så intressant bidrag till vår sedehistoria, att vi tro oss böra bere­da våra läsare nöjet att läsa den i dess hel­het, hvarföre vi införa densamma:

Juleklubben; stå på stubben;

Draga gränja; väga malt;

Meta lakar; skifta makar;

Spänna kråka; väga salt;

Bära vatten; nappa katten;

Låna eld och springa rå;

Tämja stutar; märka trutar;

Sätta rofvor; stå i så.

 

Preka gylta; gå på stylta;

Mussla sko och mjölka björn;

Led’ upp dockor; slagta bockar;

Bära jul och gå på stör’n;

Markus daska; Lussi laska;

Hålla räf- och gåselek;

Bräcka murar; vattna tjurar;

Hoppa krysse; nappa stek.

 

Skrämma danskar; draga handskar;

Smida rart och stänga vägg;

Slå på hufve; gå i grufva;

Sticka skomarn; gömma ägg;

Dra till tingen; gömma ringen;

Köpa fisk och svälta räf;

Ta upp fyrkar; spåna kyrkor;

Draga kaflc; sälja väf,

 

Dyka slantar; kasta vantar;

Sisslas barnsöl; klappa brud;

Brudekransen; björnedansen;

Göra vispar; klappa fru;

Pipp, rapp, tali; sörja Mali;

Skrubba käring och flå katt;

Skjuta ruggor; skapa styggor;

Tända ljuset; söka skatt.

 

Jule-rofvan; helsa påfvan;

Friare på stolar tre;

Spisen flytta; kullerbytta;

Blås’ ut ljuset; klyfva ved;

Kurra gömsen; pippla hönsen;

Hammarsmeden; storma skans;

Dela lotter; gifta dotter;

Blacka sko och ro till lands.

Allt detta är, såsom man finner, gamla le­kar, som i fordna tider utfördes, synnerligast vid julen. De flesta af dem äro nu komna i glömska. Hvad man ännu minnes, har blifvit utmärkt med kursiv stil. Så känna vi alla leken “låna eld“; Jule-rofvan brukas ännu t. ex. i Uplaud och går så till, att alla de lekande sitta i en ring på golfvet. En person går omkring för att pröfva rofvorna, upplyfter den ena ef­ter den andra och nedsätter honom mer eller mindre hårdhändt, under skämtsamma eller ar­tiga yttranden om rofvans art och beskaffen­het. Rofvan gör sig naturligtvis så tung som möjligt, för att öka den pröfvandes besvär. I samma något burleska genre äro de öfriga lekarne. Det skulle icke vara utan intresse, om någon som känner närmare några af alla dessa gamla lekar, ville beskrifva dem, innan de gamla minnena alldeles dö bort.

Vi hafva här sammanfattat allt hvad vi om Julen, med dess minnen, hafva oss bekant, emedan de gamla erinringarne äro oss kära och emedan vi trott, att möjligen flera af våra lä­sare skola hafva samma sinne derför.” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 december 1853)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: