Slutosat?

Brudaremossen var en het fråga när de nya bostadsområdena växte fram i Björkekärr, hur länge skulle soptippen få lov att förpesta luften i området? Mot slutet av 1960-talet trodde sig renhållningsverket ha hittat en metod som skulle få bort problemen med lukt från soptippen. Under rubriken Slutosat från brudaremossen, sand täcker, skrev Göteborgs Tidningen den 12 juni 1967 en artikel om hur sand skulle täcka över sophögen.

”Det har klagats mycket över lukten från Brudaremossen, Göteborgs stads stora soptipp i Delsjöområdet. Häromdagen ringde en person och klagade över svår lukt av svaveldioxid. Den kan inte ha kommit från Brudaremossen. Där har inte brunnit i soporna på mycket länge och för att det ska bildas svaveldioxid fodras att svavel eller svavelföreningar brinner. Har någon känt det oset, så är nog någon panncentral den skyldige.

Efter de våldsamma klagomålen mot Brudaremossen har renhållningsverket verkligen ansträngt sig för att få slut på odörerna från tippen. Det luktar naturligtvis fortfarande. Det gör det alltid från sopor, men inte ens på nära håll är lukten outhärdlig. Det var den tidigare långt nere i Björkekärr, särskilt när det brann i soporna. Vid besök på soptippen – rättare sagt vid soptippen eftersom det behövs passersedel av hög tjänsteman för att komma in – kunde GT:s medarbetare och fotograf konstatera, att i södra hörnet, där tippningen just nu sker, täcks soporna nästan direkt sedan sopbilarna tömt sin last. Jord och sand vräks över soporna av schaktmaskiner. Dessutom tippas soporna mer koncentrerat nu. För att sätta eld på de täckta soporna behövs höga kvalifikationer som pyroman.

Det kostar mycket mera att täcka på det sätt man nu gör. Den kostnaden har staden påtagit sig för allas trevnad. Det dröjde länge med den effektivare soptäckningen. Den kom till slut men inte av sig själv. Rätt hårda tag och fräna toner behövdes för att få rättelse. K.L.” (Ur: Göteborgs Tidningen 12 juni 1967)