Allan från Bengtstorpet

Familjen Andersson, Alfred, hustrun Augusta och deras sju barn, flyttade till Bengtstorpet 1902. Men till skillnad från tidigare generationer av torpare arbetade inte Alfred enbart som jordbruksarbetare. Närheten till staden öppnade fler inkomstmöjligheter och han tog anställning hos bland andra Johan Johansson och hans åkeri på Gårda. Arbetsuppgifterna bestod i att köra vagnslass med grus och gatsten. Men efter några år på torpet flyttade familjen till Masthugget år 1907. Men den äldste sonen Per Adolf kom att återvända till Bengtstorpet år 1911 efter att han gift sig med Ellen Julia Dahlgren. Per Adolf arbetade inte med dagsverken på Lilla Torp. Han hade istället fått anställning vid vattenverket Sjölyckan. Den 6 juli 1912 föddes sonen Allan på torpet, han skulle växa upp på Bengtstorpet och Delsjöområdet blev hans hemmamarker. (Andersson, s. 7)

Under slutet av 1990-talet intervjuades Allan av Roger Andersson som senare publicerade skildringen av Allans liv i informationsbladet ”Skatåsbladet”. Här nedan görs en bearbetning av intervjun.

De åtta barnen hade sin sovplats på andra våningen, det vill säga på vinden medan deras föräldrar hade sitt sovrum på bottenvåningen. Tidvis bodde även Per Adolfs far i huset och då fick även köket användas till sovplats. Visserligen var Per Adolf arbetare på vattenverket Sjölyckan men det hindrade inte att han arbetade som deltidsjordbrukare på de cirka 5 tunnland jord som hörde till torpet. Åkrarna i det område som idag är parkeringsplats vid Delsjöbadet. En del åker låg söder om torpet och ytterligare ett stycke jord fanns intill torpet Sjöbo. Till det kom torpets djur, en till två kor, två grisar samt några höns. Att äga djur var en tillgång för familjen inte minst vid jularna då Allan mindes att slakare Lindberg kom för att slakta julgrisen. Givetvis var djuren, både kor, grisar och höns ett viktigt tillskott till hushållet året om.

Torpet saknade mycket som vi idag tar för givet såsom vatten, el och telefon. Det fanns inte ens en riktig brunn vid huset. Först år 1924, då Allan var 12 år, grävdes den första brunnen vid huset. Ända fram till dess hade man fått hämta vatten i en kallkälla i närheten. Exakt vilken källa Allan avsåg framgår inte av intervjun, men den låg ca 100 meter från huset. I över 100 år hade alltså torparna på Bengtstorpet alltså använt sig av källans vatten istället för en grävd brunn. När pappa Per Adolf bestämt sig för att kosta på en brunn anlitade han sin granne, Erik Lindberg, på torpet Lyckan. Han hade förmågan eller kunskapen att använda en klyka för att finna en vattenåder. Strax intill torpet och ladan hittade han en plats som skulle ge vatten och man började gräva. Allan själv uppgav att det var han som fick uppdraget att mot 10 kronor i betalning gräva brunnen under förutsättning att han hittade vatten. Man bör komma ihåg att han vid tidpunkten endast var 12 år och att han själv uppgav att vattnet fanns på cirka 3 meter djup, så man kan tänka sig att fler var inblandade i arbetet. När hålet var klart nedsänktes sex betongringar för att stabilisera brunnen. Elektricitet fanns givetvis inte och det är oklart när den drogs fram till torpet. Det är inte säkert att det skedde under den period, då huset var permanent bebott. Inte heller telefon fanns det tillgång till. Ville man telefonera måste man be om lov att använda vattenverkets telefon.

Att Bengtstorpet låg på gammal utmark märktes när man skulle till skola, affär eller post. Allan gick sina första skolår i Böskolan. I de högre klasserna fick han istället gå till Lundenskolan. Posten kunde man inte hämta i brevlådan vid vägen utan man var tvungen att bege sig till posten vid Korsvägen. På en del av den sträckan fanns visserligen spårvagn, fram till Sankt Sigfrids plan, men kostnaden på 15 öre avskräckte. Mamman Ellen handlade oftast i en affär som låg i Gårda och det är lätt att föreställa sig hur mycket tid och möda hon fick ägna åt att få hem matvarorna till Bengtstorpet. Det var först när barnen hade flyttat hemifrån som hon kunde unna sig lyxen att ta en taxi hem med varorna. År 1922 kom det ett erbjudande att de skulle kunna få köpa torpet för 6000 kronor, men det var en alltför stor summa, så torpet fortsatte att lyda under Lilla Torps gård som ägdes av Göteborgs stad. Allan berättade även om det tillfälle, då hela torpet höll på att brinna ned. Det var på julaftonen år 1923 som det tog eld i skorstenen. Brandkåren tillkallades men den hade lång väg och väglaget var uppenbarligen inte det bästa. Brandkåren kom aldrig längre än till Iskällareliden. Hjälpen kom istället ifrån grannarna på de andra torpen och Erik Lindberg på torpet Lyckan ryckte in och hällde några säckar salt i skorstenen. Därefter täckte han öppningen med våta säckar. Den julaftonen var det nog ingen av invånarna som glömde. När elden väl var släckt, kunde man gå in och försöka ta vara på något av den framställda julmaten, helt svart av sot.

Allan berättade även om den kaféverksamhet familjen bedrev. Troligen ett av de första försöken med kafé i Delsjöområdet, som startade redan år 1915 och kom att drivas ända till år 1944. Torpets strategiska läge vid en av de få vägarna till Delsjön vid denna tid var gynnsamt för verksamheten. Gästerna fick dricka sitt kaffe utomhus, men under vintern utnyttjade man även den lilla stugan som kafélokal. Allans storasyster Signe var den drivande kraften och hittade på nya sätt att utöka affärerna. Allan ägnade sig också åt viss affärsverksamhet i form av att hyra ut skidor för 1 krona paret. Ville man också få dem vallade så kostade det ytterligare 25 öre. Redan vid denna tid märktes hans frilufts- och sportintresse som senare skulle få honom att bland annat vara med om att anlägga vildmarksleden vilken går mellan Härskogen och Skatås inte långt från Bengtstorpet.  När Per Adolf gick i pension år 1944 flyttade han och hans hustru från huset. (Andersson, s. 7-9)

Under rubriken ”Omkostnadskontot: några kilo fisk…” skrev GT 1971 om Allans insatser med att bygga spår och leder i Delsjöområdet.

Allan

Allan med hustrun Ulla. Foto: Ola Marklund GT 1971-10-31

”Det stan tyckte var dyrt och jobbigt klarade Allan Alfredsson med lite energi och några kilo fisk! Det handlar i alla fall om fiskhandlaren som på eget initiativ byggde en 12,5-kilometers terrängbana i Delsjöterrängen, hur han röjde, byggde broar och slet och hur han genom att han har kontrakt med sågverk och lantbrukare fick allt material i utbyte mot fisk.

Allan Alfredsson har varit motionsentusiast och skidentusiast i hela sitt liv. Han har alltid retat sig på att skidspåren och terrängbanorna i Skatås och kring Delsjöarna inte skötts så där helt perfekt utan istället mer eller mindre fått gro igen och förfalla.

Oanvändbart skidspår

Men så förra året (1970) tyckte Alla Alfredsson att det fick vara nog. Skidspåret vid Delsjöarna hade inte gått att använda på länge och eftersom det spåret faktiskt var det enda som fanns i Göteborgsområdet så beslöt Allan Alfredsson att rusta upp det själv och dessutom bygga ut det.

Av trä från vindfällen byggde han broar och spångar. Med kutterspån, cementrör och eternitrör dränerade han och fyllde ut sankmarker.

I mer än ett år slet Allan Alfredsson och några kamrater till honom som djur. Avsnitt på bara tio meter tog ibland flera dagar att ställa i ordning. Ju mer Allan Alfredsson jobbade desto mer spred sig ryktet om hans verksamhet bland motionsentusiasterna. Många kom frivilligt och började hjälpa till.

—Och samtliga är all heder värda, säger Allan Alfredsson. Utan deras hjälp hade jag inte klarat det här. Dom ska ha ett stort tack! Och det ska också min fru – Ulla – ha.

När banan stod färdig kom någon på den idén att den naturligtvis också kunde användas under sommaren för skogsluffare och terränglöpare.

Idag – några månader efter det att banan blev färdig – utnyttjas den av hundratals människor. Tävlare som motionister. Bland dem som brukar springa där finns Erik Östbye — den gamle svenske maratonmästaren.

— Och både han och hans fru trivs utmärkt på den här banan, säger Allan Alfredsson.

Men ändå — trots den förträffliga banan — är Allan Alfredsson inte riktigt nöjd ännu.

— Den här sträckan är ju bara början, säger han. Jag ska bygga ut banan ända till Hindås — en sträcka på närmare fem mil!

Men för att lyckas med det måste Allan Alfredsson ha hjälp.

— Jag vet att det finns folk som gärna skulle ställa upp på sånt här, säger han. Det gäller bara att få tag på dom.

— Jag vet att det finns folk som brukar springa här och som säkert inte skulle ha något emot att så att säga förena nytta med nöje och samtidigt när dom sprang hjälpa till att bygga ut banan. Tänk så mycket motion dom skulle få då!

Bland dem so brukar springa på banan märks också direktören för Original Odhner — Gunnar Larsson.

— Och honom är jag också ett stort tack skyldig, säger Allan Alfredsson.

— Eftersom jag ändå utnyttjar banan så mycket skulle jag kunna åta mig att göra sådana där skyltar om bara du hjälper mig med att sätta upp dem, sa han. En tid senare levererade han skyltar som praktiskt taget är oförstörbara.

Rekordtid 49 minuter

Rekordet i att ta sig runt 12,5 kilometersslingan ligger på 49 minuter.

— Men annars ligger genomsnittet på mellan 55 och 60 minuter, berättar Allan Alfredsson. Själv brukar jag ta god tid på mig. En timma och 8 minuter.

När vi tillsammans med Allan Alfredsson var ute och inspekterade banan träffade vi på en annan träningsfantast. Träningsledaren på SIF — Viktor Burgren.

— Skriv att Allan är fantastisk, sa Viktor. Vad han gjort för göteborgarna kan inte förklaras, det måste var och en uppleva själv. Banan är underbar.

— Pelle Åberg på fritidsnämnden är också en som har uppmuntrat mig mycket, säger Allan Alfredsson. Han tycker naturligtvis att det är bra att jag avlastat honom med det här arbetet. Det är annars han som har hand om alla sådana här arrangemang.

— Men skulle han börjat jobba med det här hade projektet tagit lång tid. Först måste han ju kartlägga området och se att stigarna gick fram där dom fick. Sånt tar lång tid. Men för mig var det annorlunda. Jag är uppfödd i Delsjöområdet och kan terrängen här omkring på mina fem fingrar. Jag behövde aldrig göra några kartor. Jag viste från början hur jag skulle dra banan.” (Sune Sundahl, GT 31 oktober 1971)

Allan Alfredsson avled 1999 och blev 87 år, i GP skrev Rune Andersson följande runa över Allan:
”Före detta fiskhandlaren Allan Alfredsson, Kallebäck, har avlidit 87 år gammal. Närmast anhöriga är syskonbarn. Allan Alfredsson föddes på Bengtstorpet i Delsjöterrängen, ett område som han var trogen i alla år.

Sin utkomst fick han genom att i 55 år åka runt till gårdarna i Rävlanda, Härryda, Bollebygd och Landvetter och sälja fisk. Sin kännedom om och vänskap med gårdsägarna hade han nytta av i sin fritidssysselsättning – att göra skidspår och röja leder. Det blev Göteborgs Skidklubbs stora satsning på långlopp som från början fångade Allans intresse och blev hans hobby. Banläggningen för Göteborgsloppet, Finalloppet, Götalandsmästerskap och DM bar många gånger hans signatur. Men även för den motionerande allmänheten gjorde han banor i Härskogen, Hindåsgården och i Delsjöterrängen. Det största arbetet var framställande av Vildmarksleden Hindås-Skatås. Allt arbete var ideellt. Han brukade säga att belöningen var en nöjd motionär på banan. Visserligen hade Allan hjälp av många klubbkamrater, men ingen kunde lägga ner så mycket tid och pengar som han. Resultatet blev monument över mänsklig idealitet. Som uppmuntran fick han 1983 Göteborgs stads Förtjänstmedalj” (Rune Andersson, GP 1999-07-24)

Idag arrenderas Bengtstorpet av Park och Naturförvaltningen och stugan har renoverats och fått nytt liv. Kanske skulle det vara möjligt att sätta upp en minnestavla på eller vid torpet som berättade om Allan, en av Delsjöområdets moderna profiler.

Tidningar

Göteborgs Posten (GP)

Göteborgs Tidningen (GT)

Litteratur

Andersson, R., Bland Torp och Herrgårdar. Samanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98. Utgiven av Roger Andersson i samarbete med Skatås Motionscentral.

3 Comments on “Allan från Bengtstorpet

  1. En berättande intressant historia om en verklig motionär. Läst av undertecknad i Meadview/Arizona.

  2. Pingback: Finalloppet 1968-2017 | Delsjöområdets historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: