En vandring utmed Storebäcken från Delsjön till Mölndalsån

Vandring1_storebäcken

Stora Delsjön har endast ett naturligt utlopp och det är vid den plats nutida besökare förknippar med kanotuthyrning. Där har även vattenverket sin stora damm som håller tillbaka enorma vattenmängder i de båda Delsjöarna. Här har funnits en damm ända sedan 1777 då Delsjöarna först togs i bruk av människan till en större kvarn vid Kärralunds gård, men det berättar jag mer om längre fram under dagens vandring. Idag skall vi färdas från Stora Delsjön till Mölndalsån utmed en idag ganska oansenlig bäck under sent 1700-tal gick under namnet Storebäcken. Bäcken har också kallats Tanda, troligen den nedre delen av bäcken, samt Böbäcken, Delsjöbäcken, Kyrkebäcken, Kärra bäck samt Örgrytebäcken. (Lindroth s. 135, 138, 139) Storebäcken var säkerligen ett passande namn innan den första fördämningen byggdes vid Stora Delsjön, då bör vattenföringen i bäcken ha varit större och dessutom mer varierad än idag.

Sjölyckans damm

Dammen passeras dagligen av många motionärer, få tänker nog på hur viktig den är för Delsjöarna, utan dammen skulle sjöytan ligga nästan 7 meter lägre än idag. Foto: Per Hallén 2016

Dammen där besökare idag sjösätter sina kanoter är i grunden samma damm som uppfördes i samband med att vattenverket vid Sjölyckan anlades. I Stadsfullmäktiges handlingar redovisas bygget och alla dess kostnader. Där framgår också att den äldre kvarndammen revs och att vattenytan sänktes med nära sex meter ned till naturlig nivå, så stor var alltså inverkan redan av 1770-talets kvarndamm. Den nya dammen för vattenverket var inte fullt en meter högre än den gamla konstruktionen. (GSH 1867 nr 17, 1872 nr 13)

När man står på den naturliga nivån blir dammens höjd mycket tydlig.

När man står på den naturliga nivån blir dammens höjd mycket tydlig. Foto: Per Hallén 2016

Bakom den höga vallen finns en liten dalgång som tidigare var en vik av Stora Delsjön, där anlades under 1800-talets början torpet Sjöbo under Kärralunds gård. (Husförhörslängd, Mantalslängd) Då fanns inte den nuvarande infartsvägen till vattenverksområdet, den grävdes ut ur den omgivande vallen under 1860-talets slut. Vägen in och ut ur området gick istället på den gamla väg, hålvägen, som ännu finns kvar bakom sportfiskarnas lokaler och som kan spåras i terrängen runt vattenverket och upp mot Delsjökolonin.

Sjölyckans vattenverk. Foto: Per Hallén 2016

Sjölyckans vattenverk. Foto: Per Hallén 2016

Infarten till Sjölyckan där tidigare torpet Sjöbo låg. Foto: Per Hallén 2016

Infarten till Sjölyckan där tidigare torpet Sjöbo låg. Foto: Per Hallén 2016

Mellan den röda baracken och den lilla höjden rann förr Storebäcken ut från Delsjön och detta var också en av få platser som var lämpliga att korsa vattnet. Hålvägen syns tydligt i terrängen på båda sidor av bäckens mynning.

Delsjöns gamla utlopp och vadstället där forntidsvägen korsade Storebäcken. Foto: Per Hallén 2016

Delsjöns gamla utlopp och vadstället där forntidsvägen korsade Storebäcken. Foto: Per Hallén 2016

Forntidsvägen öster om vattenverket. Foto: Per Hallén 2016

Forntidsvägen öster om vattenverket. Det som ser ut som ett dike mitt i bilden är vägen som var i bruk ända till 1860-talets slut. Foto: Per Hallén 2016

Vid dessa grindstolpar, som förr var gränsen för vattenverket möter forntidsvägen den nyare från 1860-talet. Foto: Per Hallén 2016

Vid dessa grindstolpar, som förr var gränsen för vattenverket möter forntidsvägen den nyare från 1860-talet. Foto: Per Hallén 2016

Nedanför sjöns gamla utlopp ligger flera byggnader som tillhört vattenverket och dessutom väntar ett lager med vattentunnor på att åter bli använda. I bakgrunden reser sig en stor och skarpt blå byggnad, IFK Göteborgs stora inomhushall.

Vattenverkets gamla vattentunnor. Foto: Per Hallén 2016

Vattenverkets gamla vattentunnor. Foto: Per Hallén 2016

För att fortsätta följa bäcken måste man runda alla dessa byggnader och gå ut på Alfred Gärdes väg. Vägen byggdes som ett nödhjälpsarbete 1924 (GSH 1924 nr 530, Edman) och den blev snabbt populär bland besökare till Delsjöområdet.( GT 7/12 1924) Namnet Alfred Gärdes väg tillkom 1978 för att hedra stadens tidigare fastighetsdirektör och hans insatser för Delsjöområdet. (Lindstam ) Utmed vägens vänstra sida skymtar ett litet torp, det är Sjöbo, samma stuga som tidigare låg där vattenverket / sportfiskarna idag har sina byggnader. Stugan monterades ned under 1860-talets slut och flyttades till sin nya plats där stugan ännu finns kvar. Ladugården och ekonomibyggnaderna har däremot rivits. (mer om torpet finns i Hallén 2007)

Torpet Sjöbo. Foto: Per Hallén 2016

Torpet Sjöbo. Foto: Per Hallén 2016

Storebäcken rinner igenom ett sankt område med mycket vass på vägens högra sida, men detta var under 1800-talet odlad åkermark. Vattnet söker sig sedan ned under Alfred Gärdes väg och vidare under en liten bro där Kamratgårdsvägen möter Alfred Gärdes väg. Det är Lilla Torps bro och vägen är äldre än den stora bilvägen och knöt samman byn Torp med Mon (där Delsjökolonin idag ligger) och dess sandtag. Vägen anslöt på den tiden till den ännu äldre vägen som beskrevs ovan.

Storebäcken letar sig fram genom det som förr var åkermark. Foto: Per Hallén 2016

Storebäcken letar sig fram genom det som förr var åkermark. Foto: Per Hallén 2016

Vi går nu över bron så att bäcken rinner på vår högra sida. Inne bland träden märks det tydligt att bäcken här har tvingats in i en grävd kanal som går över det flacka området parallellt med Delsjökolonins område.

Lilla Torps bro. Foto: Per Hallén 2016

Lilla Torps bro. Foto: Per Hallén 2016

Strax innan bäcken åter försvinner in under Alfred Gärdes väg skall vi vika av från vattnets väg och gå in rakt över vägen och se på den damm som Kärralund lät uppföra efter att Göteborgs vattenverk fått rätten till Delsjöarna. För att klara av att mala mjöl för gårdens behov, inte kommersiellt som var fallet tidigare, var det nödvändigt med en ny damm ovanför den övre, eller den gamla kvarnen som åter blivit betydelsefull. Sista året som dammen utnyttjades var 1877 då Kärralunds ägare Claesson betalade 921 kronor och 98 öre till Göteborgs stad för det förbrukade vattnet. (GSH 1877 nr 30)

Här leddes vattnet in till kvarndammen från och med 1870. Foto: Per Hallén 2016

Här leddes vattnet in till kvarndammen från och med 1870. Foto: Per Hallén 2016

Kanalen in till dammen är idag övervuxen, men ändå tydlig. Foto: Per Hallén 2016

Kanalen in till dammen är idag övervuxen, men ändå tydlig. Foto: Per Hallén 2016

Detta är inte någon hägnasdsmur, det är en kvarndamm. Foto: Per Hallén 2016

Detta är inte någon stengärdsgård, det är en kvarndamm. Foto: Per Hallén 2016

Nedanför denna damm ligger en av Delsjöområdets mest imponerande ruiner, Kärralunds övre kvarn eller den gamla kvarnen. I en tidigare undersökning har jag kunnat visa på att detta är den mest troliga platsen för den kvarn som omnämns redan under 1500-talet, ruinen som vi ser på platsen är dock yngre och kan vara resterna av en byggnad som uppförts under Carlbergs tid som ägare av Kärralund. (Hallén 2014)

Kärralunds övre kvarn. Foto: Per Hallén 2016

Kärralunds övre kvarn. Foto: Per Hallén 2016

Campingplatsen, som numera enbart kallas Lisebergsbyn, bar ursprungligen samma namn som gården gjort, nämligen Kärralund. Det är trist när ett gammalt namn utplånas och man inte tar vara på områdets rika historia.

Idag är camping inte endast något som hör till sommaren, det är många husvagnar här oavsett årstid. Foto: Per Hallén 2016

Idag är camping inte endast något som hör till sommaren, det är många husvagnar här oavsett årstid. Foto: Per Hallén 2016

Vid entrén till campingen ligger nästa kvarndamm som tillhörde den Kärralunds nedre kvarn. Det var för att förse denna anläggning med vatten som fördämningen vid Delsjön byggdes 1777. Kvarnen fortsatte att byggas ut under 1790-talet och fick två kvarnhjul som drev både stenar och ett tröskverk, en mycket imponerande anläggning. (Hallén 2014)

Denna kvarndamm fick - och får - sitt vatten från både Delsjöarna och Härlanda tjärn. Foto: Per Hallén 2016

Denna kvarndamm till Kärralunds nedre kvarnar fick – och får – sitt vatten från både Delsjöarna och Härlanda tjärn. Foto: Per Hallén 2016

Kvarnen totalförstördes av en brand natten till den 19 januari 1869, mitt under förhandlingarna mellan gårdens ägare Claesson och Göteborgs stad kring vattenrättigheterna till Delsjöarna. I Göteborgsposten kunde man läsa följande; ”Eldsvåda. I natt mellan 11 och 12 utbröt eld i en av gråsten och timmer uppförd qvarnbyggnad i egendomen Kärralund tillhörig herr I. Claesson. Qvarnen som innehöll 6 par stenar, uppbrann innan hjälp hann ankomma och endast grundstenarna återstå. Sjelfva byggnaden var icke brandförsäkrad men inventarier, m.m. voro försäkrade i länets brandstodsbolag. Hur elden uppkommit är obekant. Larmsignaler gåfvos vid midnatt i Masthugget, men stadens brandkårer utryckte icke då underrättelse genast ingick att ingen fara förefanns för eldens vidare utsträckning. Under flera timmar gaf dock eldsvådan ett starkt och oroväckande sken på himlahvalfvet”. (GP 19/1 1869) I tidningen Förposten gavs en liknande beskrivning med tillägget att ”För stadens nya vattenledning torde kostnaderna härigenom nedsättas med ett icke ringa belopp, emedan ett fall med i gång varande qvarnar alltid måste vara mer värdt än ett fall, der sådana kunna uppföras”. (FP 20/1 1869) Branden kom vid exakt rätt tidpunkt för att rädda stadens vattenledning, det gör att man måste fråga sig om den var anlagd. Trots att Claesson måste ha insett att kampen var förlorad fortsatte processen i domstolarna fram till 1875 då domen föll till stadens fördel. Claesson fick betala rättegångskostnaderna på 117 riksdaler riksmynt och allt han fick i ersättning för vattenrätt och kvarnfall var 4 666 riksdaler riksmynt, långtifrån de begärda 320 000. Staden kunde fortsätta arbetet med vattenledning och vattenverk vilket hade en tydlig och omedelbar effekt för befolkningens hälsa, koleran återvände inte till staden igen. (GSH 1875 nr 30, Wilhelmsson)

Kvarnen är sedan länge borta men kvarndammen är ändå ett vackert inslag i landskapet. Foto: Per Hallén 2016

Kvarnen är sedan länge borta men kvarndammen är ändå ett vackert inslag i landskapet. Den nedbrunna kvarnen låg på den plats varifrån fotot är taget. Foto: Per Hallén 2016

Nedanför kvarndammen ligger idag ett område med en minigolfbana, där låg tidigare Kärralunds stora trädgård och ett vackert lusthus. Bäcken slingrar sig fram nedanför mingolfområdet och det är en mycket vacker liten dalgång, väl värd ett besök.

Minigolfbana istället för trädgård. Foto: Per Hallén 2016

Minigolfbana istället för trädgård. Foto: Per Hallén 2016

Storebäcken i dalgången nedanför minigolfbanan. Foto: Per Hallén 2016

Storebäcken i dalgången nedanför minigolfbanan. Foto: Per Hallén 2016

Men vid Lillatorpsgatan försvinner bäcken in i en kulvert och den kommer fram i ljuset först på andra sidan Delsjövägen. Under sin färd under jorden förenas Delsjöbäcken med ett litet vattendrag som faktiskt är en del av Munkebäcken. I höjd med Bogärdesgatan rinner en del av vattnet norrut och en del söder ut där bäckarna förenas i underjordiska kulvertar. (Edman2007  s. 7)

Vid Lilla Torpsgatan försvinner bäcken in i en kulvert. Foto: Per Hallén 2016

Vid Lillatorpsgatan försvinner bäcken in i en kulvert. Foto: Per Hallén 2016

Bostadsområdena som idag omger Storebäcken kom till under åren efter andra världskrigets slut. (Hansson 2003)Spårvägen som idag trafikeras av linje 5 öppnades för trafik 1951.(GP 26/4 1951)

Vårvackert utmed Storebäcken. Foto: Per Hallén 2016

Vårvackert utmed Storebäcken. Foto: Per Hallén 2016

Vandringen utmed bäcken brukar vara vacker under alla årstider. I höjd med Bögatans hållplats syns det senaste tillskottet av bostäder utmed Delsjövägen; Örgryte Torp med nära 500 nya lägenheter där första inflyttningen sker till sommaren.

Örgryte Torp skymtar på andra sidan bäcken, spåren och vägen. Foto: Per Hallén 2016

Örgryte Torp skymtar på andra sidan bäcken, spåren och vägen. Foto: Per Hallén 2016

När vi närmar oss hållplatsen vid Ekmanska sjukhuset bör du hålla ögonen på vattnets hastighet, här finns nämligen en liten miniström. Det är också anledningen till att Gårda lät bygga en fördämning här och en kvarn strax bortanför dagens spårvagnshållplats. Dammen lär du inte hitta några spår av, men lite längre fram ligger en stor kvarnsten som ett minne av det kvarnhus som stod här fram till 1903. Kvarnen skattlades 1797 och det är troligt att det första kvarnhuset då också var uppfört. Både Gårda och Bö önskade att uppföra en kvarn men möttes av protester från de mäktiga kvarnägarna i Mölndals kvarnby som ansåg att detta skulle vara ett intrång i deras privilegier. Protesterna avvisades dock och 1797 kunde Gårda uppföra sin första kvarn.(Wilhelmsson, Fock) I en brandförsäkringshandling från 1815 berättas om ett nytt kvarnhus som uppförts under föregående år. Kvarnen hade två par stenar och var en brädklädd byggnad målad med rödfärg och hela byggnaden täcktes av ett tegeltag. Byggnaden var 12 gånger 17 meter och 6 meter hög. (Brfv 09907) Under 1856 byggdes kvarnen om rejält och kapaciteten ökades till tre par stenar och byggnaden fick en ökad höjd till 14 meter som gav utrymme till tre våningar. Kvarnens maskiner hade också uppgraderats med den senaste tekniken. Det nya kvarnhjulet hade hela 48 skovlar som satt på ett nära fem meter högt vattenhjul. (Brfv 21057) Redan 1859 skedde ytterligare en ombyggnad av kvarnen för att höja takhöjden i det tredje våningsplanet med en aln eller 0,6 meter. (Brfv 21439)

Gårdakvarn_1837

Gårda kvarn 1837. 1. Kvarnen, 2, rännan, 3 uppfartsvägen till Gårda, 4, kvarndammen, 5, Gårdas huvudbyggnad.

Nere i dalen låg fram till 1903 Gårda kvarn (eller Bö kvarn). Foto: Per Hallén 2016

Nere i dalen låg fram till 1903 Gårda kvarn (eller Bö kvarn). Foto: Per Hallén 2016

En av kvarnens stenar. Foto: Per Hallén 2016

En av kvarnens stenar. Foto: Per Hallén 2016

Gårda kvarn låg på den sida av bäcken som tillhörde Bö och därför kallas ibland denna kvarn för Bö kvarn, men det är alltså fråga om samma kvarn vilket av namnen som än används. Idag används den gamla huvudbyggnaden av en Montessoriskola. Gården har en lång historia och det första omnämnandet av gården i skrift är från 1485. Gården bestod under 1500-talet av två skattehemman och det är tänkbart att det ena av dessa hemman blev gården Överås. (Wilhelmsson)

Nu närmar vi oss platsen där bäcken försvinner in under spårvagnsspåren. Foto: Per Hallén 2016

Nu närmar vi oss platsen där bäcken försvinner in under spårvagnsspåren. Foto: Per Hallén 2016

Gångvägen utmed bäcken korsar vattnet flera gånger innan man kommer fram till den stora öppna ytan Sankt Sigfrids plan. Hösten 1929 drogs spårvägen fram till Sankt Sigfrids plan och bäcken lades ned i rör under den nya infrastrukturen. En liten bit av bäcken hölls öppen ytterligare några årtionden innan den nya motorvägen krävde att även den lades under jord.

Här försvinner Storebäcken ner i underjorden för att ansluta till Mölndalsån. Foto: Per Hallén 2016

Här försvinner Storebäcken ner i underjorden för att ansluta till Mölndalsån. Foto: Per Hallén 2016

Vandring2_storebäcken

Sankt Sigfrids besök i Örgryte – en myt från 1730

Sankt Sigfrid? Det är bara en myt och den myten är inte äldre än 1730! Foto: Per Hallén 2016

Sankt Sigfrid? Det är bara en myt och den myten är inte äldre än 1730! Foto: Per Hallén 2016

Sankt Sigfrids plan passeras dagligen av många människor, men få ägnar nog en tanke åt namnet som funnits sedan 1925. Motiveringen till namnen Sankt Sigfrids plan och Sankt Sigfridsgatan var: ”till minne av Sankt Sigfrid, som enligt sägnen i början av 1000-talet lät bygga den första kyrkan i Örgryte, på platsen för den nuvarande Örgryte gamla kyrka”. (Lindstam)

Nog låter det spännande med en missionär som besökte Örgryte och till och med lät bygga den första kyrkan på platsen. Åtskilliga författare har skrivit med inlevelse kring vad som sägs ha hänt vid Sankt Sigfrids Plan för dryga tusen år sedan. Men tål denna motivering och sägen en närmare granskning? Det går ganska lätt att leta sig fram till kärnan i denna sägen och den är inte äldre än 1730 då biskopen i Göteborg Eric Benzelius skrev till sin bror Gustaf:

”Nu är jag ock viss på att St. Sigfrif tå vart tagen (nembl. I thet slaget, åhr 1000), och then första Kyrckja han bygde här i W.Gyllen, var ¼ mil, och icke thet fyllest, här ifrån Götheborg, i en sandbacke, then han kallade sin Cryptam, hvaraf ock Kyrkjan än idag heter Örcrypta, vel pro vulgi corrupta pronunciatione, Ör-gryta. Härifrån reste han till Konungen Olof Skötkonung, som tå bodde vid Skara, och ther inrättade han Sedern Episcopalem, döpte ock Printzen Anund, vid Husby kyrkja på Kinne-kulle, hvilket efter thet hskjedde Jacobmess-dagen, hvart kallad Anund-Jacob. Sedan reste han till Wexiö, ther hans Slektingar vordo ihjelslagne af Gunnar Gröpe”  Brodern Gustaf Benzelstierna skrev 1732 ett svar: ”Det vore mycket att önska, att vi blefve så lycklige och fingo ut min Brors tankar om anno adventus S. Sigfridi hit i landet. (Benzelius  1730, tryckt 1791)

Denna brevväxling är grunden för allt som senare har skrivits om Örgryte och Sigfrid. Om inte brevsamlingen tryckts 1791 lär denna historia aldrig ha fått någon spridning. En författare lyckades dock få tillgång till brevet eller åtminstone höra talas om brevet långt tidigare. Det var Sewerin Jacobsson Ström som 1758 skrev en historik över Vättle härad. I Ströms text hade Sigfrid förvandlats till Ansgar, detta kunde mycket väl ha fått långtgående effekter och vi kanske hade haft en plats tillägnad Ansgar utanför kyrkan, men Ströms manus blev liggande ända till 1897 innan det trycktes. Därmed kom det inte att påverka skriverierna kring missionären i Örgryte. (Ström)

Det finns i Benzelius text två grundläggande antaganden som måste bevisas för att hans antaganden skall kunna ses som trovärdiga.

  1. Sigfridslegenden måste betraktas som trovärdig som historisk källa och att det går att spåra Sigfrids resor genom medeltida texter.
  2. Benzelius andra antagande är att namnet Örgryte kommer från Cryptam vilket han likställer med Örcrypta.

Inget av de båda antaganden håller inte vid en närmare granskning. Sigfrids resor är i de medeltida källorna så allmänt beskrivna att de kan passa in på många olika orter och delar av de landskap som beskrivs. Det är knappast förvånande när en del av det som nedtecknades kring Sigfrid skrevs av personer levde under 1200-talet, två hundra år efter den påstådda missionärens livstid. Det finns i dessa texter inte något som tyder på att Sigfrid skulle ha besökt Örgryte. (Adam, Schmid, Gahrn)

Diskussionen om Cryptam och Örcrypta har Benzelius hämtat från en äldre text av Laurent Böker 1692 som skrev ett brev till Rudebeck. ”Örgryte Socken och Kyrka kallas således mycket corrupte, ty på en uhrgammal söndring Font (baptiserio) uthuggin i gamble dagar af Sten, som nu intet mehra kan till samma pios usus tiäna, och fördenskuld uthom Kyrkan kastad är, observerade jag för någon tijd sedan denna inscription, på ett thera stycket med mycket gambla Munkebokstäfwer – erium Ørecryp … hwilket ofehlbarligen har hetat Baptisterium Ørecryptæ, som och rätt kommer öfwerens med Kyrckan. Ty hon är en Crypta, icke långt ifrån Göteborgs Stad neder emillan Bärgsklipporne situerad ad oram Gothalbis fluvii.” (Böker; Wideen)

Böker intresserar sig alltså för dopfunten där han hävdar att det finns bevis för namnet Örgryte eller Ørecryptæ, någon Sigfrid nämner han inte. Hade en sådan sägen kommit till Bökers kännedom hade den helt säkert omnämnts i hans texter. Osäkerheten i Bökers text noterade redan Göteborgsskildraren Granberg när han publicerade sitt tvåbandsverk om staden 1814. (Granberg) Samtidigt med Benzelius arbetade Eric Cederbourg och han lät 1739 trycka sin avhandling om staden Göteborg. Han berättar också om dopfunten, men inte ett ord om någon missionär vid namn Sigfrid. (Cederbourg § XXIV)

Harald Wideen, som granskat Bökers påståenden om dopfunten i Örgryte, har följande att säga om Benzelius slutsats. ”Baptisterium är som bekant den latinska benämningen på en kyrkas doprum eller en särskild dopbyggnad. Också ordet ”crypta” är namnet på en kyrklig lokalitet, en källarlik del av en förnämare kyrka, med helgon och biskopsgravar. Vad Böker här menade sig ha funnit, var inte bara en uråldrig skrivning av själva namnet Örgryte utan också den förnäma förutsättningen för namnet som sådant. Djärv och överdriven måste vi finna hans läsning av de bokstavskombinationer han anför. Han har inte lämnat en fullständig läsning av dopfuntsinskriften utan fastnat för ett par lösryckta stavelser därav, vilka befunnits lämpade för lokalhistorisk spekulation.” (Wideen)

Wideen visar genom jämförelser med andra dopfuntar hur orimlig Bökers tolkning är. Ett av många fel i Bökers utläsning av textfragmenten är att bokstaven O blivit Ø för att bättre passa in i Bökers önskan om att ge namnet Örgryte en hög ålder. (Wideen)

Det finna alltså ingen i Sigfridslegenden som talar om Örgryte, det finns inte heller några fysiska bevis i form av en dopfunt som ens med den bästa välvilja skulle kunna kopplas till Sigfrid. Inte heller har det hittats några spår av en äldre kyrka, den äldsta, idag kända byggnadsfasen, är från 1200-talet.

Sankt Sigfrids Plan. Foto: Per Hallén 2016

Sankt Sigfrids Plan. Foto: Per Hallén 2016

Hur skapas en legend?

Varför har denna icke existerande legend fått fäste och till och med gett namn till ”Sankt Sigfrids Plan” och den närliggande ”Sankt Sigfridsgatan”? Skapandet av legenden handlar om att Benzelius text återupprepats gång på gång, ibland utan att källan angivits. Dessutom har en del författare spekulerat kring hur det kan ha varit och det har sedan lyfts fram som bevis eller legender i sin egen rätt av efterkommande författare. Då skapas en kedja av texter som sammantaget skapar en legend helt utan koppling till verkligheten. Vi skall här följa i spåren av skapandet av legenden kring Sankt Sigfrid och Örgryte.

I tidiga översikter av staden som skrevs av Cederbourg 1739 och Granberg 1814 omnämns inte Sankt Sigfrid. Det gör inte heller Bexell 1835 eller Pettersson och Litzén 1872, men i det senare verket hänvisas till Oerecrypta. Skarstedt 1866 och 1885 lyfter lite försiktigt fram Sigfrid och säger att det inte går att bevisa hans närvaro i Örgryte, men att det inte kan uteslutas. Även Carlén 1869 skriver några rader om Sigfrid som betydelsefull i traktens historia. Cederblads Göteborgsskildring 1884 innehåller åter samma uppgifter liksom i kortare form i de kronologiska anteckningarna som Prytz gav ut i en andra upplaga 1898. Viktigast av det sena 1800-talets författare är Svensson 1891 som skrev en minnestext i samband med att den gamla kyrkan stängdes och nya Örgryte kyrka öppnades. Svenson uttrycker klart att det han skriver är egna antaganden, till exempel när han beskriver hur den första träkyrkan såg ut – den som ingen har hittat. Svenssons skrift uppmärksammades även av tidningarna i Göteborg, bland annat i Göteborgs Aftonblad 10 december 1891. Senare författare har dock många gånger använt Svenssons måttuppgifter och beskrivningar som om det var sanning. Ett tydligt exempel är från 1908 när Johansson skrev om Göteborgsområdets kyrkor. Där får Svenssons text ställning som en säker källa och en tidig träkyrka beskrivs som ett etablerat faktum. Ernst Hörmans historik över Örgrytes gamla kyrka 1915 uttrycks vissa tvivel men han anser att det är möjligt att någon missionär varit i Örgryte även om det inte måste ha varit Sigfrid. När Hörman senare (1932) lät publicera sin krönika om Askim och västra Frölunda uttrycker han sig med mindre tvivel: ”Det skulle vara mycket märkvärdigt, om icke den helige Sigfrid, då han vistades här ner, också vänt sig till blotfirarna i Askim”.

Örgryteskildraren Stenström 1920 använder också legenden, men han har några reservationer och anser att det är risk för att Erik Benzelius drog lite djärva slutsatser. Ändå avslutar han med att ”tills vidare få vi åtnöjas med att antaga, att Benzelius hade rätt.” (Stenström s. 8)

Ett år senare, 1921, uttrycker Haugsten och Lundskog båda något tvivel kring berättelsen och Lundskog hävdar ”Vad här säges kan sålunda ej med full säkerhet räknas som historisk i verklig mening även om mycket talar för sannolikheten av att så tillgått”.

Bland historiskt intresserade göteborgare är Fredbergs tre volymer flitigt lästa och därmed har han ett betydande ansvar för att följande rader fått spridning.

”I detta idylliska ställes omedelbara närhet ligger Örgryte gamla kyrka, vilket är ett av våra äldsta och minnesrikaste tempel. Enligt traditionen skola åtminstone grundmurar och en del av skeppet förskriva sig från början av 1000-talet, vid samma tidpunkt då Olof Tryggvessons hirdbiskop Sigurd — i svensk historia känd under namnet S:t Sigfrid — företog sin andra resa för att förkunna Kristi
lära i Bohuslän och Västergötland.
Den helige mannen uppehöll sig en tid i våra trakter och en sägen förmäler att han vid Underås predikat och döpt anhängarna av den nya tron. Likaså förmäler sägnen att på det gamla
Örgryte-templets plats först uppförts en kyrka av trä samt att då denna blivit bristfällig, sockenborna beslutit uppföra en annan av sten.” (Fredberg III s. 438)

Inga källor anges, hela berättelsen framstår som att den bygger på en väl etablerad och dokumenterad tradition och sägen, en stor del av han anför som sägen är hämtad från Svensson 1891. Än säkrare på att sägnens sanningshalt var Pehrsson 1926 i Majornas kyrkokrönika.

I Klingspors bok 1934 om ”sanning och sägen om Sankt Sigfrid” lyfts åter landstigningen vid älven i Örgryte fram. Men i samband med renoveringen av Örgryte kyrka vid samma tid gjordes betydande upptäckter i kyrkans konstruktion. Setterwall visade 1934 och 1949 att stenkyrkan inte var byggd under Sigfrids tid utan vid 1200-talets mitt. Det var första gången som en utredning kring byggnaden genomfördes och även den förkastade Sigfrids inblandning i kyrkans uppförande. Setterwall håller dock dörren öppen för att det kan finnas en äldre träkyrka under stenkyrkan som då kan ha ett samband med Sigfrids verksamhet, med tillägget 1949 att ”därom veta vi dock intet”.

Eyton 1935 ansåg att det saknas säkra uppgifter kring Sigfrids mission men att det inte är orimligt att missionären inlett sin verksamhet redan vid inkörsporten till Västergötland. I Mölndals stads jubileumsskrift 1947 av Danvik, betraktades Sigfrids verksamhet i Örgryte som ett historiskt faktum. I jubileumsskriften var även Trettondal inblandad och han författade 1959 ”Bygden som blev Mölndal” och betraktades Sigfrids verksamhet i Örgryte som sanning. Samma år utkom Kjellins skildring av Örgryte och där fick läsaren åter veta att ”Örgryte gamla kyrka uppförd av den helige Sigfrid, en av Nordens apostlar”.

Även Lundén 1972 och 1983 och senare Gatenheim 1984 kom att följa i samma fotspår och återupprepa Sigfrids koppling till kyrkan, om än att dessa författare tagit hänsyn till att stenkyrkan inte var från 1000-talet men då använder man istället Setterwalls spekulation om en äldre träkyrka som bevis.

Harald Wideen (1977) undersökte, som nämnts ovan, verkligheten bakom påståendet om dopfunten och dess text och kunde helt avfärda Bökers idéer. Den första riktiga källkritiska studien av Sigfridslegendens påstådda koppling till Örgryte genomfördes av Lars Gahrn i hans avhandling från 1988. Det var dock inte något som gav avtryck hos nästa författare som behandlade Örgryte socken, Sören Skarback 1993. Han utropade att Sigfrid var vår trakts apostel och berättar en del ur bland annat Svenssons text (utan att ange källan). Han hade insett att Benzelius tolkning av dopfuntstexten var felaktig, men inte vilka konsekvenser den slutsatsen får för hela berättelsen.

I rapporten från undersökningen av Örgryte gamla kyrkogård ger Mentzer 1995 en bakgrund till kyrkan och där återberättas ännu en gång den så kallade legenden om Sankt Sigfrid och dopet av hedningar i bäcken.

Berättelsen har sedan dess åter fått spridning i exempelvis Göteborgs Posten 27 september 1997, Göteborgs Tidningen 28 april och 5 maj 2003. Legenden behandlas även i Tidningen Öster 22 augusti 2010 men där understryks att det inte går att bekräfta påståendet.

Lars Gahrns resultat lyftes fram i nättidskriften Vetenskap och Folkbildning 2014 av Olausson – där låter han Smålands och Västergötlands apostel lösas upp i ett moln av källkritiskt stoff!

I Världens Gång i GP den 7 maj 2011 återgavs än en gång berättelsen om Sigfrid och myten kring kyrkan och så sent som den 10 april i år skrev Världens Gång åter om biskopen Sigfrid, men där beskrivs den som en dubiös sägen.

Sankt Sigfrids närvaro i Örgryte återfinns endast i Benzelius brev och tankar. Några få rader 1730 har skapat en legend och en sanning för vissa. Det är följden av att texter återupprepas, förändras och att författare inte kontrollerar sina källor och i många fall underlåter att redovisa sina källor.

Örgrytes tidiga historia återstår till stor del att ”upptäcka”. Det kan inte uteslutas att tidiga kristna gravar kan ligga i närheten av Örgryte gamla kyrka, eller än mer troligt kring Härlanda kyrkoruin. I Varnhem har under senare år hittats kristna gravar från 900-tal, några eventuellt äldre. (Vretemark  s. 59-66) Om den nya religionen fanns där redan hundra år före Sigfrids påstådda missionsverksamhet i inlandet kan kustområdet mycket väl också ha en tidig sådan historia, men det återstår att undersöka. Dessa nya arkeologiska fynd från Varnhem hjälper till att ytterligare minska trovärdigheten i Sigfridlegenden som helhet.

Örgryte gamla kyrka. Foto: Per Hallén 2016

Örgryte gamla kyrka. Foto: Per Hallén 2016

Kvarnen, kyrkan och vägen

Örgryte_gamla_kyrka_målning

Örgryte_gamla_kyrka_karta_1814

Tavlan ovan visar Örgryte kyrka 1811, men det är en kopia från 1850, den används hör för att den är tydligare. Något färre detaljer än ursprungsmålningen men den visar det viktiga – Kyrkan (1), kvarnen (2) och Örgrytes skolhus (3).

På kartor och tavlor från tidigt 1800-tal går det att få en ganska god bild av hur området då såg ut. En väg gick över Mölndalsån och vidare över Storabäcken upp mot kyrkan där den gick i en böj runt om kyrkans område, där Örgryte klockarestig idag har sin sträckning, sedan upp mot dagens Danska vägen. Vägen gick bort mot Böö, Gårda, Lunden, Torp, Kärralund och sedan via flera småvägar bort mot Härlanda. På andra sidan begränsades kyrkogårdens område av bäcken som slingrade fram till ett litet fall där det fanns en kvarn som flera gånger under sin historia var omtvistad. Den första kända processen kring kvarnen var under 1720-talet då biskopen som ägde Underås anklagades av ägarna av Stomen att ha uppfört kvarnen på deras marker, men kvarnen fick stå kvar. Kvarnen nämns även i ett förlikningsbrev 1794 och beskrivs där som en fotkvarn (skvalta) med 2 par stenar. I en senare tvist där ägaren av Underås vill återuppföra kvarnen som nedlagts på 1820-talet påstås att under biskopens tid fanns det en kvarn med dämme och överfall, alltså en hjulkvarn och inte en skvalta. (Wilhelmsson) Utifrån målingen från 1811 ser det ut som om det var en skvalta, men utan en bättre dokumentation kan det inte med säkerhet besvaras. Någon ny kvarn blev det inte och kvarnfallet vid kyrkan förblev övergivet efter 1820-talet.

Örgrytes skolhus (nummer 3 på bilden och kartan ovan) uppfördes troligen under sent 1700-tal, det finns många olika uppgifter om när det uppfördes. Den var en ”fattigskola” som byggde sin verksamhet på donationer från socknens invånare. I Ohlanders ”Göteborgs Folkskoleväsen i gamla dagar och i våra” från 1923 finns en utförlig skildring av skolans verksamhet.

Skolhuset stod kvar fram tills sent 1880-tal när järnvägen söderut började byggas. Senare har motorvägen dragits fram över samma område under 1960-talet.

Underås grindstolpe. Foto: Per Hallén 2016

Underås grindstolpe. Foto: Per Hallén 2016

Underås

Följ gång- och cykelvägen under motorvägen och passera över övergångsstället, då ser du snart en stenpelare, en grindstolpe till gården Underås och på den sitter en informationsskylt från Örgryte förening.

Underås 1865

Underås 1865

Gården Underås är känd i skriftliga källor från 1500-talet. Dess tidiga historia är kopplad till ståthållarna på Älvsborgsslott som ofta försökte vidga sitt jordägande utanför slottets gränser. Det är osäkert om Underås har en historia som sträcker sig ned till medeltid eller om gården är skapad under 1500-talet. (Wilhelmsson, Hallén 2007) Läget vid ett ganska blött område invid Mölndalsån gör att man kan misstänka att bebyggelsen är av yngre datum.

När gården köptes av Erich Nissen och det innebar att gården fick en ägare med stora ekonomiska resurser. Nissens handelsintressen var omfattande och inkluderade det Ostindiska kompaniet. Trädgården blev imponerande och finns omskriven hos flera samtida besökare, bland andra Linné som givetvis intresserade sig för denna anläggning vid sitt besök 1746. ”Nissens Trädgård låg utom Staden, artigt på Holländska sättet anlagd, med grafwar, hwaruti rinnande wattenlop genom trädgården, med wakra häckar af Hwit Bök, samt et litet orangeri. — Swanor lågo uti wattugrakten krit –hwita, med sina långa halsar, som på hufwudet hade jerngrå strimmor”. (Linné)

Det finns inte mycket kartmaterial som visar Underås men den gemensamma kartan över både Överås och Underås 1865 visar hur Storebäcken lagts i en kanal den sista biten mot Mölndalsån. Något norr om kanalens utlopp kan man misstänka att bäcken ursprungligen haft sitt utlopp.

Därmed har vi nått slutet på denna vandring som är passande att genomföra oavsett årstid, det finns mycket att upptäcka längs Storebäcken, det finns anledning att återvända för nya strövtåg.

Mölndalsån. Foto: Per Hallén 2016

Mölndalsån. Foto: Per Hallén 2016

Otryckta källor

Brandförsäkringsverket, Örgryte socken.

Tryckta källor

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Tidningar

Förposten (FP)

Göteborgs Aftonblad (GA)

Göteborgs Posten (GP)

Göteborgs Tidningen (GT)

Direktpress Östra Göteborg (ÖG)

Litteratur

Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar,  Stockholm, 1984

Benzelius, Erik & Benzelstierna, Gustaf, Brefwäxling imellan ärke-biskop Eric Benzelius den yngre och dess broder, censor librorum Gustaf Benzelstierna; efter originalerne utgifven af Johan Hinric Lidén. Linköping, tryckt hos F. Schonberg och Björkegrens enka, 1791., Linköping, 1791.

Bexell, S.P. & Bexell, J.G., Götheborgs stifts historia och herdaminne, Götheborg, 1835-1835.

Carlén, O., Göteborg: beskrifning öfver staden och dess närmaste omgifningar : ny handbok för resande, Rediviva, Stockholm, 1970[1869]

Cederblad, A., Göteborg: skisserade skildringar af Sveriges andra stad i våra dagar jämte en återblick på dess minnen …, Göteborg, 1884

Cederbourg, E., En kort beskrifning öfver den vid Västra hafvet belägna väl bekanta och mycket berömliga siö-handel och stapelstaden Götheborg…, Göteborg, 1739.

Danvik, S. (red.), Mölndal 1922-1947, [Drätselkontoret], [Mölndal], 1946.

Edman, B., Kålltorp, en stadsdel berättar. Göteborg 2007.

Edman, B., ”Några nedslag i Delsjöområdets historia”, Göteborg förr och nu XXXV. Göteborg 2014.

Eyton, S., ”Fässberg gamla kyrka”, Fæsbiaergha Mölndals Hembygdsförenings Tidning nr 5 (1935).

Fock, W., Stora Gårda Herrgård under fem århundraden. Göteborg 1999.

Fredberg, C. R. A:son, Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag. D. 3, Göteborg, 1922-1924.

Gahrn, L., Sveariket i källor och historieskrivning, Göteborg, 1988.

Gatenheim, E.W., Råda: bygd, socken, kommun, Mölnlycke, 1984.

Granberg, P.A., Staden Göteborgs historia och beskrifning, Förra delen. Stockholm, 1814

Göteborg med dess omgifningar framställdt i taflor: Gothenburg and its environgs in pictures = Gothenburg und seine Umgegend in Bildern, Göteborg, 1859-1862

Hagerman, M., Spåren av kungens män: om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid, Stockholm, 1996.

Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.

Hallén, P., Majornas historia: krig och oxar, sill och socker: nedslag i uthamnen Majornas historia fram till 1920, Göteborg, 2007

Hallén, P., Delsjön i människans tjänst. i Göteborg förr och nu XXXV. Göteborg 2014.

Hansson, E., Göteborg: att bygga staden, Göteborgs stadsbyggnadskontor, Göteborg, 2003

Harrison, D., ”Legenden om Sankt Sigfrid”, Svenska Dagbladet 25 oktober 2015.

Hugsten, J.A., ”Örgryte gamla kyrka och kyrkogård”, Julhälsningar till församlingarna från Göteborgs stift, Göteborg 1921.

Hörman, E., Örgryte gamla kyrka: bidrag till hennes historia, Göteborg, 1915.

Hörman, E., Västra Frölunda och Askims krönika, Göteborg, 1932.

Johansson, K.L., Veteraner bland kyrkor i Göteborg och omnejd: anspråkslösa anteckningar efter tryckta och otryckta källor, Göteborg, 1908.

Kjellin, M., Örgryte förr och nu. Göteborg-Örgryte Rotaryklubb 1949-1959., Göteborg, 1959.

Klingspor, G. A. O., Sanning och sägen om Sankt Sigfrid av Husaby och Växjö >>som christnade Swirges land>>: En mosaikbild sammanfogad, Göteborg, 1932.

Lagerberg, C., Göteborg i äldre och nyare tid, Zachrisson, Göteborg, 1902.

Lindroth, H. Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän II. Ortnamnen på Göteborgs stads område jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. Göteborg. Utgiven i 3 häften 1925, 1927, 1929.

Lindstam, C. S., Göteborgs gatunamn, 3. uppl., Göteborgs kommuns namnberedning, Göteborg, 1986.

Linné, C., von, Carl von Linnés västgötaresa: förrättad 1746, Stockholm, 1961.

Lundén, T,, Svenska helgon, Stockholm, 1972

Lundén, T., Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare: en bok om Sveriges kristnande, Storuman, 1983.

Lundskog, J., Fässbergs socken och Mölndals kvarnby under gångna tider: minnesskrift, Göteborg, 1921.

Mentzer, K. von, Örgryte gamla kyrkogård, Göteborgs stadsmuseum, Göteborg, 1995.

Ohlander, J., Göteborgs folkskoleväsen i gamla dagar och i våra: en skolhistorik i anledning av Göteborgs stads 300-årsjubiluem, Göteborg, 1923.

Olausson, P., ” Sankt Sigfrid i Örgryte. Peter Olausson ser Smålands och Västergötlands apostel lösas upp i ett moln av källkritiskt stoft.” Vetenskap och Folkbildning 2014. (http://www.vof.se/folkvett/ar-2014/nr-1/sankt-sigfrid-orgryte/)

Pehrsson, P., Majornas kyrkokrönika, Diakonistyrelsen, Stockholm, 1926.

Pettersson, S. & Litzén, R., Göteborgs stifts herdaminne: samt geografisk, statistisk och historisk beskrifning öfver pastoraten : jemte stiftets stadfästade löne-konventioner, klockare- och orgelnistlöner, historiska anteckningar öfver de allmänna läroverken med deras donationer, folkskoleväsendet m.m., Zetterström, Göteborg, 1872

Prytz, C. G., Kronologiska anteckningar rörande Göteborg., 2. tillök. uppl., Göteborg, 1898.

Schmid, T., Den helige Sigfrid, Gleerup, Diss. Lund : Univ.,Lund, 1931

Setterwall, C.G., Till Örgryte gamla kyrkas historia, 1934.

Setterwall, C.G., Örgryte gamla kyrka., Göteborg, 1949

Sigfrid, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5906, Svenskt biografiskt lexikon (SBL) (art av Lars-Olof Larsson), hämtad 2016-04-24.

Skarback, S., Örgryte i flydda dar, Göteborg, 1993.

Skarstedt, C.W., Handbok i Sveriges kyrkohistoria för skolan och hemmet., Stockholm, 1866.

Skarstedt, C.W., Göteborgs stifts herdaminne ur kyrkan och skolan, Göteborg, 1885.

Stenström, F. W. N., Örgryte genom tiderna: en minnesbok. 1, Göteborg, 1920.

Ström, Sewerin Jacobsson, Beskrifning om Wädtle härad med uptekning af de märkwärdigheter, som deruti sig tildragit hafva, både i det werdsliga regementen och kyrko wäsendet ifrån de äldsta tider tillbaka, Göteborg, 1897[1758]

Svensson, C.G., Några blad ur svenska kyrkans historia: med särskildt fästadt afseende på Örgryte gamla kyrkas uppkomst m.m. : jämte ett tillägg innehållande Örgryte församlings herdaminne samt sista andaktsföredraget i samma kyrka den 5 Juli 1890, fritt återgifvet i bunden form, Göteborg, 1891.

Trettondal, E., Bygden som blev Mölndal.,[Mölndal], 1959

Wideen, H., ”Dopfuntsinskrifterna i Örgryte och Lödöse”, Fornvännen 9-14, 1977.

Wilhelmsson, S.A. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Vretemark, M. ”Varnehm före klostrets tid”. I: Hagberg, Markus (red.), Varnhems kloster före Birger Jarl: om klostrets rottrådar i tiden, Skara stiftshistoriska sällskap, Skara, 2011.

 

4 Comments on “En vandring utmed Storebäcken från Delsjön till Mölndalsån

  1. Du nämner Munkebäcken. Var kommer den ner från Delsjöområdet? Är den kulverterad längs Kallkällegatan söderut?

    • En stor del av vattnet kommer från höjdområdet norr om Härlanda tjärn, Studiegången med omgivningar, bäcken går i kulvert förbi Sanatoriet och fritidsgården och sedan under hus och gator i Kålltorp. Men det finns/fanns blöta områden nära Kållorps trädgårdscentrum som också hade sitt utlopp söderut mot Store- eller Delsjöbäcken

  2. Ok, det finns en lite rännil vid växthusen vid Sanatoriet, som jag antar kommer från ”Groddammen”. Är detta är en del av Munkebäcken?

    • Det är ett tillflöde, litet idag men det var mer vatten där innan området dikades ut, men det kom vatten även från Studiegångsområdet, alltså där P-hus och idrottshall idag ligger. Där samlades vatten från ett större område, allt ligger nu i kulvert under Sanatoriets gamla område.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: