Söndag och andra advent, kanske är det idag dags för en Delsjöpromenad? Signaturen ”Finis” skrev en artikel om den klassiska Delsjöpromenaden i Göteborgs Tidningen 1934. Han oroade sig över att Delsjövägen asfalterats och att det skulle innebära att stadens invånare inte längre skulle söka sig ut till trakterna av Delsjön. Området är idag populärare än någonsin tidigare, men Finis historiska betraktelse är ändå mycket läsvärd.
”När våra morföräldrar voro unga, åkte man då och du ut till ”landet” för att få en nypa skogsluft och fägna ögat med lite lantliga idyller. Landet var då trakten kring Lorensberg. En och annan vågade väl sträcka ut färden ända till Korsvägen, men eftersom trakten där hade ett redan då gammalt och stadgat dåligt rykte, var det väl endast i undantagsfall som man kom så långt. Den som då hade tagit sig för att gå en söndag ända fram till Delsjön hade väl blivit betraktad som luffare.
Under nästa period, som väl ligger en 40-50 år tillbaka, hade man upptäckt Delsjön. Då åkte man fortfarande i vagn. Det var stadens jeunesse dorée (gyllene ungdom) som i egna eller hyrda landåer med två eller fyra hästar framför använde söndagseftermiddagen till att visa sig för folket. Det måtte ha varit en trevlig tid, en tid då det över huvud taget lönade sig att inneha ett hyrverk. Jag har talat med gamla göteborgare som få tårar i ögonen, när de tänka tillbaka på den tiden med dess eleganta söndagsförmiddagspublik; vackra vagnar och hästar, ännu vackrare damer, herrar i röda frackar. Det var på den tiden Göteborg var rikt och förmöget och man kunde kosta på sig att visa det.
Det är i vår nuvarande tid som man upptäckt, att man kan slå ihop det nöjsamma med det nyttiga och använda apostlahästarna. För några år tillbaka hade ju inte gångsporten slagit igenom till att bli varje mans fluga. Man skred sakta och varligt fram i sin bästa söndagsdress utefter Delsjövägen: hälften vände där backarna börja och några glesnade skaror nådde slutligen målet, åsen ovanför sjön. Man gick i paraply och galoscher, man gick i cityjacket och vita damasker. En och annan sportfåne uppenbarade sig i spetsbyxor och åt honom ruskade man på huvudet. Eller också ansåg man att han var från landet.
Men ytterligare en ny tid bröt in. Man började gå metodiskt. Man gick, därför att det hade blivit ett fältrop: Ut och traska på söndag! Herrarna skaffade sig knickerbockers och caps, damerna grant färgade sportkostymer. Man gick icke längre och drog benen efter sig. Man gick en viss sträcka, man tog tid och man tog här och var en bit terräng, för att få det lite mer ansträngande. Det var icke längre någon promenad, det var marsch. Man gick i alla väder, ty nu var man klädd att man icke behövde ta hänsyn till väderleken. Men man gick fortfarande Delsjövägen.
Dels var det ju fortfarande landsväg. Det var lätt och bekvämt att komma ut till naturen från stadens inre, det var en vacker natur och ville man gå i terräng och inbilla sig att man var riktigt ute på landet var det bara att stiga ner från vägen och in i skogen. Delsjöpromenaden hade blivit vad varje köpman önskar att hans vara skall bli, nämligen inarbetad. Man hade gått den så länge och så många gånger, att det till slut blivit en tradition att visa sig där på söndagen.
Men det var icke bara sportande som begagnade vägen. Det var även äldre människor, folk, som begagnade söndagen till att gå ut och se sig om efter en tomt till en blivande villa – det stod ju i alla tidningar hur Jakobsdal växte och hur alla människor flyttade dit och en ann är så god som en ann – det ar unga par eller åtminstone unga mödrar eller barnjungfrur som voro ute med den minsta i barnvagnen, ty här ute var man ju ännu så länge rätt fredad för de framrusande bilarna och sist men icke sämst var det folk som var ute och vädrade jycken.
Traden hade blivit populär. Det var till slut så mycket folk om söndagarna, att man med skäl kunde tala om en ny folkvandring. Och att det var en mycket stor procent av alla dessa vandrare som verkligen orkade fram till målet, bevisas av att det i tidens fullbordan även infann sig såväl en kall glassgubbe som en varm korvgubbe, vilka gjorde goda affärer. Det enda trafikmedlet på denna väg att tala om, voro de berömda Delsjöhästarna, vilkas instinkt var så starkt utpräglad, att de själva stannade uppe vid åsen så fort de sågo sjön, även om han på hästryggen ännu icke hade upptäckt den.
Men Jakobsdal växte. Det grenade ut sig och delade på sig som en jätteamöba. Man lade gator, dränerade, grävde upp och fyllde igen härs och tvärs. Husraderna växte lika fort som om en jätte suttit och lekt med en låda byggklossar. Där flyttade in människor med hustrur, barn och bilar och det dröjde inte länge förrän man började kräva en ordentlig utfartsväg. En riktig väg med plats för bilar samt piket och brandkår. Man breddade den gamla anrika Delsjövägen och till slut asfalterade man den hela vägen ända bort till Härlanda.
Asfalten är romantikens död. Finis Delsjöpromenaden! Den är oåterkalleligen död. De vandrande söndagsskarorna ha tunnats av mer och mer. Snart utgöras de bara av sådans som icke hunnit resa ut med morgontåget till någon av Göteborgs omgivningar. Nutidens människor vill ha skogsluft att andas, ordentliga hjulspåriga landsvägar att gå på och skogen inpå sig. Hela stan är ju snart full av asfaltsgator. Man får nog mer än nog av dem i vardagslag, varför då traska på dem med spikbroddade känger en söndagsförmiddag. Det hjälper inte om så de mäktiga furorna stå alldeles inpå en. Asfalten säger att här är det stad. Asfalten är till för de stora lyxbilarna skola glida fram utan alltför mycket skakningar och asfalten är till för att moederna skalder skola ha något att dikta om.
Bilarna, ja. De upptäckte den nya asfalterade Delsjöpromenaden dagen efter den var nyanlagd och de ha med stolt medvetenhet om sin egen suveränitet skyndsamt accepterat den som sin privata rännarbana. Den som nu försöker gå Delsjöpromenaden en söndag förmiddag får göra det i sick-sack för att undvika alla bilar som komma framifrån och bakifrån. De stackars Delsjöhästarna ha blivit förpassade ned till dalgången. Bilarna härska ensamma på asfaltsgatan. Delsjöpromenaden är snart ett minne blott.
Finis!” (Ur: Göteborgs Tidningen den 7:e oktober 1934)
Biltrafikens ökande omfattning blev dock ett problem, även inne i själva Delsjöområdet efterhand. I Göteborgs Stadsfullmäktiges handlingar från 1950 finns följande att läsa:
”Skogsnämnde framhåller, att de hittills begagnade vägarna inom Delsjöreservatet blivit livligt trafikerade med bussar och andra tunga fordon, sedan det s.k. Skatåslägret tagits i anspråk som ferieläger. C:a 400 meter av den från s.k. Renhållningsvägen genom Björkedalen befintliga vägen, som framgår över utdikad torvmark, ha härigenom blivit så svårt skadade genom sättningar att omfattande grundförstärkningsåtgärder erfordras. Då vägbanan endast är c:a 3 meter bred, ha dikeskörningar med olyckstillbud inträffat.
Vägen genom Björkedalen utgör en mycket viktig del i Delsjöreservatets vägnät. Cykeltrafiken från de östra stadsdelarna till Delsjön, Öjersjövägen och Boråsvägen går fram här. Mödrar med barn och barnagnar välja gärna denna väg, som passerar genom vacker natur och förhållandevis plan terräng. Men dessa såväl som promenerande över huvud beredas stort obehag av motorfordonstrafiken, vilken upptager så gott som hela vägbredden och dammar ned såväl människor som vegetation.” (Källa: Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1950. N:o 585)
Delsjöområdets historia 