Almanachan

Almanackan var under slutet av 1800-talet ett av stadens mest kända original. I C.R.A Fredbergs ”Det gamla Göteborg, del I” finns en skildring av denna man och hur hans märkliga livsstil samt hur Almanackan hittades en dag i början av 1890-talet i en uthusbyggnad vid Stora Torp. Även Bent A. Öhnander har i ”Götebosska Gubbs å Gumms” lämnat en skildring, som till stor del bygger på Fredbergs text. Bilden ovan är också hämtad ur Öhnanders bok men han uppger inte sina bildkällor.

I Roger Anderssons text ”Bland Torp och Herrgårdar” en sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98 finns en mer utförlig presentation som där Andersson har forskat i Almanackans historia. Det visar sig då att detta original hade släktband till torparen Pistol som även han var en känd ”delsjöprofil”. Hittills har dock en samtida skildring saknats, men för ett par veckor sedan påträffades i Göteborgs Aftonblad från den 2 juli 1892 rubriken ”Almanachan” och här återges i fulltext tidningsnotisen.

”Almanachan, ett gammalt, af de fleste göteborgare kändt original, hvars rätta namn är Johan Andersson, hittades här om dagen liggande i en uthusbyggnad på Stora Torp i Örgryte socken. Han var mycket medtagen, hvarför han affördes till sjukhuset i Mölndal.

Denna notis må gifva anledning till några rader om den stackars gamle mannen, helst Göteborg har rätt ondt om slika original.

Den underlige gamle var allmänt känd, sade vi, med rätta borde det heta, att han var mest känd i de lägre samhällslagren. Åtminstone var han föremål för gatpojkarnes synnerliga uppmärksamhet hvarhelst han drog fram. Och detta föranleddes af en mängd egendomliga drag hos honom.

Almanachan, Herren vete hur många år han gått omkring i samma oföränderliga skepnad, gaf redan till det yttre en egendomlig anblick, klädd som han var vinter och sommar i gulhvita, trasiga, tunna moleskinnskläder. På fötterna bar han ständigt ett par kolossala träskor och på armen ett stort knyte. Ansiktet var gult, liknande pergament, och långt hvitt hår omgaf hufvudet.

Och så gjorde han dagligen, i hetta och strängaste köld långa färder från Fässberg, där han med förkärlek höll till, ända ut till Klippan i vester och Gamlestaden i öster. Under dessa promenader stannade han på hvarje vattenpost som låg i hans väg, i kretsgångar mätte han väglängden från gathörn till gathörn, och det torde ej finnas någon trottoir i staden, hvars stenantal han ej hade reda på. Men mötte han på sin stråt ett par pinnar som lågo i kors, gjorde han långa omvägar kring de samma och återvände slutligen dit för att med ett par djerfva ansatser hoppa jemfota öfver dem. Detta erbjöd en rätt kostlig syn och många hade roligt däråt.

Den gamle, som för det mesta var sluten, kunde emellertid vara rätt meddelsam mot dem han kände och som visat honom välvilja. För dem kunde han precis säga almanachans tecken för den eller den dagen, såsom tiden för solens och månens uppgång, månens skiften, planeternas gång m.m., kort sagdt, han kunde almanachan utantill. Och däraf det öknamn man tillagt honom.

Han hade i alla tider undvikit fattigvårdens hjelp, tiggde sällan uppenbarligen, men tog gärna mot det vänliga menniskor gåfvo honom. Nu torde det vara första gången man har tagit verklig vård om det gamla orginalet.”

Göteborgs_Aftonblad_2_juli_1892

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: