Skatås Exkursionen

Det har nu (2015) gått 27 år sedan  häftet Upptäck Delsjön: fyra vandringsslingor om natur och kultur gavs ut av Lars Nejstgaard och Göteborgs fritidsförvaltning 1988. Främst handlar häftet om djur och natur men nästan varje sida har också med kopplingen mellan naturen och människans aktiviteter eller utnyttjande av naturen. År 2012 presenterade jag här på Delsjöområdets historia ”Apoteksslingan”, idag är det dags att gå ut på Skatås exkursionen, en lite längre tur kring Härlanda tjärn. Vad har ändrats, vad finns kvar? Följ med så får du se!

Google kartan ovan hjälper dig att hitta rätt, men det finns också vägbeskrivningar i texten. En stor del av dagens brödtext är hämtad ur häftet Upptäck Delsjön, alla citat markeras med ”” och om jag förkortat texten finns markeringen /—/.

”Till station 1. C:a 200 m. Utgå från planen norr om motionscentralen d v s vid informationstavlan och klockan. Gå västerut ner mellan stugorna. Strax efter avtagsvägen till vänster går Du upp i slänten. I grandungen finner du stubbar att studera.” Grandungen är idag borta och där finns istället en öppen yta som används av frisbeegolfspelare – så se upp för flygande tefat!

”Maskar, bakterier, småinsekter, sniglar, myror, märgborrar, snytbaggar bara för att nämna några, en stubbe är lång ifrån livlös.

Kåddoften från en färsk stubbe lockar genast till sig bl a snytbaggen som lägger sina ägg under stubbens bark. När snytbaggelarverna kläckts gnager de långa fåror i vedens ytskikt. En normal stubbe på ett kalhygge kan innehålla över trehundra larver!

Den fullvuxna snytbaggen gnager bark på friska träd, gärna på unga tallplantor. Efter baggarnas vilda framfart har oftast den späda plantan ringbarkats till döds. Invasioner av snytbaggar kan snabbt ödelägga nyplanterad tallskog och inom skogsbruket anses snytbaggen vara en svår skadegörare.

Det händer att stackmyror tar plats i en stubbe och bygger om den till ett höghus för myror, genomkorsat av ett virrvarr av gångar. Myrorna kan söka föda upp till 200 meter från sin stubbe eller stack. Hittar tillbaks gör de med hjälp av landmärken i terrängen och inte med hjälp av utlagda doftspår som man tidigare trott.

Tack vare myrgångar och andra håligheter kan rötsvampar och bakterier i sin nedbrytningsiver leta sig ända in i stubbens innersta delar. Dessutom hjälper olika smådjur och maskar åt att så småningom förvandla stubben till jord.”

”Till station 2. C:a 200 m. Följ vägen genom kröken och över bäcken. Efter att vägen korsats stannar Du på den ängsliknande öppna platsen. Här kan Du studera flera olika växters löv.”

”Världens absolut viktigaste uppfinning göms i ett vanligt grönt blad. Denna uppfinning fångar in och binder solljusets energirika strålar i små kemiska ämnen. Dessa energiladdade ämnen lagars i bl a bladet och sparas till ett senare tillfälle när växten behöver energi. Om bladet äts upp av exempelvis människor så kan istället vi utnyttja den lagrade energin. Ibland kan energin vara lagrad under en mycket lång tid. När kol och olja brinner så utnyttjar vi solstrålar som lagrades i djur och växter för miljontals år sedan!

Klorofyll kallas denna naturens fantastiska uppfinning vilken är grundförutsättningen för allt liv på jorden. Men den är bara en av komponenterna i ett grönt blad – för det finns många fler – och tillsammans bildar de en fabrik som tillverkar det mesta en grön växt kan behöva.”

”Fabrikens råvaror kommer både från luften och marken. Genom små portar (klyvöppningar) på bladen tas koldioxid (CO2) in från luften och från marken tar rötterna upp vatten och näringsämnen.

Så länge solen skiner bildas det i bladet socker av koldioxid och vatten. Det kallar vi fotosyntes och avfallet från detta arbetsmoment är syre (O2). Växten andas faktiskt lite syre själv men det mesta släpps ut – som tur är! Någon har räknat ut att alla gröna växter på jorden tillsammans producerar 590 miljarder ton socker om året.

När solen gått ner upphör fotosyntesarbetet. Klyvöppningarna stängs och fabriken bommar igen för natten.”

Den stora öppna ytan vid station 2 var fram till tiden för första världskriget åkermark till torpet Sandhåla. Stugan förstördes i en brand omkring 1918 men jordkällaren finns ännu kvar. Tyvärr har några ligister roat sig med att riva ned stenar från jordkällarens tak, vilken meningslös och trist sysselsättning. Hoppas att Park och Naturförvaltningen kan ingripa och laga skadan innan den förvärras.

”Till station 3. C:a 150 m. Följ stigen in i skogen. Du passerar en hög brant på stigens norra sida. C:a 40 m. efter branten kommer Du fram till dungen med de stora granarna som skall studeras.” Sedan detta skrevs 1988 har samtliga stora granar fallit offer för stormar och för den kriminella person som gått runt och ringsågat granar i Delsjöområdet, det finns därmed inte några stora granar kvar på platsen. Lite längre fram på vandringen finns det ännu granar, ifall du vintertid vill titta på vad som finns på en grangren!

”Vinter på en grangren. Vid en snabbtitt ser kanske vinterns snötyngda grangrenar övergivna ut. Titta noga och Du upptäcker att det är precis tvärtom – mängder av insekter och spindlar sitter gömda i sprickor och under barkflagor. Tur är det, annars skulle kungsfågel, talltita, svartmes, talgoxe m fl aldrig överleva en bister vinter.

Dessa fåglar kommer i stora gemensamma flockar, s k meståg, och söker tillsammans igenom vartenda litet skrymsle på trädet i jakten på småkryp. Ju kallare det är desto fler djur är fågeln tvungen att finna för att överleva. För en kungsfågel betyder det 10-50 kryp – i minuten! Så gott som hela dagen går därför åt att leta mat. Efter en normal arbetsdag har över 1000 träd letats igenom.

Vanligast på menyn är en liten mattvävarspindel. Den är mycket vanlig och sommartid ser man ofta deras fångstnät uppspända i enar och bland grangrenar. Fångstnätet utgörs av en klibbig matta som hålles utsträckt av en mängd tunna trådar – nätet liknar faktiskt det som trapetskonstnärer har på cirkus.

Spindlarna är aktiva även under vintern. I brist på flugor och andra bytesdjur klaras mathushållningen genom kannibalism – de stora spindlarna letar upp sina mindre kompisar och äter upp dem.”

”Till station 4. C:a 150 m. Den lite steniga vägen lutar nu svagt uppför och resterna av en gärdsgård följer vägens norra sida. Du går ner i en svacka. Det går uppför igen och vägen korsar gärdesgårdsresterna. Vägen blir stenig igen och efter c:a 20 m befinner Du dig bland ekarna.”

”I drygt 8000 år har vi haft ekskog i de västsvenska landskapen. Så har det inte alltid varit. Från och med 1600-talets början och under de följande 300 åren skövlades de bohusländska skogarna.

Till det tidiga Göteborgs uppförande gick det åt stora skogar eftersom staden till största delen byggdes av trä. De ständigt återkommande sillfiskeperioderna krävde mängder av ved för att hålla trankokeriernas grytor kokande. Stora skogar, bl a av ek, strök med under krigsflottans uppbyggande i stormaktstidens Sverige. Det kunde t ex gå åt över 2000 stora ekar för att bygga ett stort linjeskepp (ett skepp som ansågs tillräckligt beväpnat – minst 54 kanoner – för att strida i frontlinjen).

Med tiden blev Bohuslän tämligen skoglöst och istället bredde milsvida ljunghedar ut sig. Det dröjde ända till 1880-talets slut innan skogsplaneringar kom ingång. Det var främst gran som planterades. Som bekant är granen mycket försurningskänslig men även salta vindar stressar trädet. Denna kombination gör att granen mår dåligt på de flesta ställen utefter kusten. Eken är däremot naturligt sett mer lämpad för kustmiljön och planteras numera medvetet ut på flera områden.

Nötskrikan planterar också ek. Fågeln samlar och gömmer ekollon i marken för att äta dem under vintern när annan föda är svår att finna. De ekollon som blivit kvar gror under försommaren och när de första små näringsrika bladet tittar upp är nötskrikan där och knipsar av dem för att något ögonblick senare stoppas ner i gapet på hennes omättliga ungar.”

 

”Till station 5. C:a 300 m. Vägen sluttar uppför och tallen dominerar. I en svacka växer en stor björk på vägens norra sida. Ett stort bestånd av örnbräken (en stor ormbunke) passeras. Den steniga vägen lutar svagt uppför och när den planar ut dominerar granskogen. Där delar sig vägen vid ett hål i marken. Sväng inte vänster utan fortsätt rakt fram genom gärdsgårn och brant nedför till den asfalterade vägen. Korsa den. Vid lyktstolpen går Du uppför den branta stigen. På hörnet efter krönet ligger en stor sten till vänster om den blottade jorden i vägskärningen.”

”Den senaste istiden varade i ungefär 100 000 år och Göteborg blev isfritt först för 12 600 år sedan. När det var som kallast, för 20 000 år sedan täcktes kusten av ett kilometertjockt istäcke! Med en förkrossande effektivitet smulades stora delar av berggrunden sönder under den tunga isens framfart. Det osorterade bergkross som blev kvar när isen dragit sig tillbaka kallas morän.

I vägskärningsslänten är jorden blottad. Tag en handfull av den brunaktiga jorden och känn på den i handen – visst känns det som en blandning av mjöl, sand, grus och sten – en typisk morän!

Om den inte är för stenig är moränen lös och relativt lättbearbetad. Det föll sig därför naturligt för de första jordbrukarna, för fem tusen år sedan att börja odla i denna jordart.”

”Till station 6. C:a 800 m. Vägen går nerför men stiger sedan stadigt uppåt och framförallt gran växer här. En bänk passeras och det blir mer eller mindre plant. Du går under en luftledning och följer hela tiden vägen rakt fram. Samtidigt skymtar Du hus till vänster. Ner i en svacka och upp igen. Kala berghällar dominerar nu. Vägen svänger i en väsntersväng. I början av svängen passeras ett litet gräsbevuxet sumpområde. Direkt efter sumpen kan du gå ut åt höger till rastbordet med den fina utsikten. C:a 80 m från sumpområdet delar sig vänstersvängen. Vid vägvalet siktar Du in dig på det svampliknande vattentornet i fjärran och tar alltså den högra vägen ner mellan hällarna mot granbeståndet. C:a 100 m senare stöter Du på en väg. Följ den 20 m till höger innan Du viker av till vänster in på stigen. Efter svackan som du just gått ner i börjar 3-4 m högt tunt ris breda ut sig på bägge sidor om vägen. Du är äntligen framme vid brakveden”.

”Station 6, Brakved – laxermedel och larvföda. Brakvedens långa och veka grenar ger buskaget på bägge sidor om stigen ett luftigt utseende. Busken trivs bäst på fuktiga marker och blommar då hela sommaren. De grönvita blommorna övergår så småningom i en bärliknande frukt som först blir frön, sedan röd för att fram på höstkanten till sist bli svart.

Förr i tiden gjordes det laxermedel av brakvedens bark – ett mycket effektivt sådant påstås det.

Det är svårt att säga om bladen har någon laxerande verkan – åtminstone verkar citronfjärilens larver trivas alldeles utmärkt på dem. Citronfjärilen är en av de få fjärilar som övervintrar – som fjäril. Det är därför vi ser dem så tidig på våren. De flesta andra fjärilsarter väljer att övervintra som puppa. Citronfjärilen skyndar att para sig för att komma igång med äggläggningen så tidigt som möjligt. /—/”

”Till station 7. C:a 850 m. Stenigt uppför. Kliv över en  låg brant och vandra vidare bland tallarna. Passera några stenbumlingar på vänster sida. Stigen går ner igen och vid stigkorsningen viker Du av åt höger ner genom granskogen (som idag är avverkad p g a rotröta) mot Härlanda tjärns P-plats. Följ Smörslottsgatan åt nordost. Sväng in till höger på vägen söder om fotbollsplanen. Efter 300 m raksträcka och en kort högersväng svänger Du vänster vid skylten Soldatängen. Slå dig ner för en välförtjänt vilopaus vid Svarttjärns norra udde.”

”Här samlas sjöns alla fåglar för att få lite variation i kosten. I stället för frön, rötter, maskar, vatteninsekter mm bjuder en välvilligt inställd allmänhet på alltifrån ostmackor och Danska wienerbröd till frukt och geléhallon. Sothöna och gräsand är två av Svarttjärns fåglar som kommer hit.

Sothönan känner Du lätt igen på den svarta kroppen, vita näbben och de röda ögonen. De finns här större delen av året. Vinterkvarteren (södra Sverige och Europa) uppsöks på hösten men de återvänder tidigt, redan till islossningen.

Sothönan är långt ifrån en elegant flygare. Med flaxande vingar och plaskande fötter springer den plumsande ingång på vattnet. Blir den skrämd och det finns vass i närheten söker den hellre skydd där än flyger iväg. I vassen finner den också olika smådjur och växter att äta.

Gräsanden är mer elegant och lyfter direkt ur vattnet. Speciellt höstkvällar kan andflockar ses sträcka iväg över sjön – kanske på väg till en närbelägen åker eller ekskog för att beta spillsäd eller ekollon.

Var boet skall placeras är gräsanden inte så noga med men vanligtvis tillreds det under en buske eller i en tuva. Ibland flyttar den in i gamla kråkbon, ihåliga träd, byggnader mm. Lokalpatriot som den är återvänder den till sin sjö år efter år. Oftast används också samma bo varje gång. När ungarna kläckts i maj-juni äter dessa enbart vattnets smådjur. Mot slutet av sommaren övergår de till en alltmer vegetarisk kost och lever, liksom sina föräldrar, huvudsakligen på fröer och vatten växter. Stödutfodring kan behövas om fåglarna bestämmer sig för att övervintra i Sverige.”

”Till station 8. C:a 250 m. Vandra över träbron och ta till höger. Gå förbi den stora stenen på höger sida om vägen. På samma sida passeras strax därefter ett sumpområde. C:a 40 m efter sumpen tar Du stigen in till höger. En bergklack följer efter stigens vänstra sida. När klacken böjer av på krönet är det dag att leta ris.”

”Lingon, blåbär och odon är tre vanliga ris Du hittar i hela Sverige. Ibland kan de – som här – finnas på samma plats, men vanligare är att lingon växer något torrare än blåbär och odon. De typiskt glansiga läderartade bladen med inrullade kanter gör det svårt att förväxla lingon med någon annan växt. Bären är klart röda men ibland kan man faktiskt hitta små grupper av lingonris i skogen med vida bär!

Blåbär och odon växer ofta tillsammans. Odon blir gärna halvmeterhög, mer vedartad och vill gärna ha det lite mer fuktigt än kompisen blåbär. Blåbärsriset är mindre, grönare och har kantiga grenar.

Bägge växternas blå bär kan ätas med god behållning – åtminstone blåbär som bekant kan göra underverk med lösa magar.

I delar av landet kallas odon för galenbär och det påstås att bären ger illamående och yrsel. Gick det riktigt galet kunde man dessutom bli dum i huvudet. Bären kan ibland angripas av en ohälsosam parasitsvamp vilket åtminstone kan förklara yrseln och illamåendet! Utan svampar är bären goda och näringsrika (innehåller 10 gånger mer C-vitamin än blåbär) och lämpar sig utmärkt att göra sylt på – om man törs!”

”Till station 9. C:a 150 m. Fortsätt på stigen rakt fram. När Du dyker in bland de smalstammiga buskagen nedanför bergsbranten är du framme.”

”Hasseln blev tidigt populär och man misstänker att en medveten odling kan ha startat redan på stenåldern. Tidvis har den också haft viss ekonomisk betydelse. 1671 exporterade Göteborg 975 tunnor hasselnötter till utlandet”

I skriftliga handlingar och i arkeologiska fynd har det visat sig att hasselnötter var en betydande handelsvara i Göteborgs föregångare Nya Lödöse, du kan läsa mer om de senaste arkeologiska fynden via denna länk.

”De fettrika nötterna (innehåller 61% fett) ger en värdefull olja som bl a används i vissa färger och parfymer. Hassel känns igen på sitt buskiga utseende med raka mer eller mindre tätt samlade smala stammar. Bladen är förhållandevis stora med håriga bladskaft.

En gammal trött buske kan fås att ge mer nötter om den bara pysslas om. Ansa ur mitten av busken tills den antar formen av en öppen skål. Lite sol och värme ger snart en bättre skörd. Ungefär vart femte år får busken extra mycket nötter. Det är inte bara ekorrar som hamstrar nötter. Också nötkråkan samlar på sig ett förråd som göms på marken. Nötterna är livsviktiga för utan dem klaras inte en kall vinter. På våren matas även ungarna med nötter. Nötkråkan är mycket sällsynt och har bara skådats några få gånger i Delsjöterrängen.”

”Till station 10. C:a 500 m. När stigen delar sig nedanför branten tar Du den högra stigen ner mot sumpområdet. Stigen följer ännu en brant på den västra sidan. En stor sten på vägens högra sida passeras. När stigen når vägen tar Du till höger och vandrar ner mot Svarttjärns södra udde. Studera den uppsatta fågelplanschen om Du är osäker på vilka fåglar Du ser.”

”Söder om vägen växer det mängder av cigarrer på stjälk. De bruna cigarrerna i toppen på stjälken är kaveldunets honblommor. Han blommorna sitter precis ovanför och bildar stråets topp. Var och en av dessa bruna kolvar innehåller ungefär 2 miljoner dunförsedda frön. Mjuka som de är stoppade man förr kuddar och täcken med dessa fluffiga frön. Kaveldun kan bli upp till 2,5 meter hög och växer gärna tätt. I de täta ruggarna söker många fåglar skydd. En hel del insekter tar också sin tillflykt hit – både i och runt plantorna.

En bit in i vegetation göms ett svanrede. Här ruvar, under maj månad, en knölsvanhona i 35 dagar på sina 5-10 grågröna ägg. Under denna tid kan hanen bli lite extra grinig och vissa hannar kan bli mycket aggressiva. Blir djur eller människor för närgångna delas det gärna ut rejäla slag med vingarna eller nyp med näbben. (det är 2015 många år sedan svanar senast häckade vid Svarttjärn)

Men för det mesta mumsar de hellre på olika vattenväxter, grodor, insekter och andra smådjur de kan få tag på. Rötter av säv och vass är en viktig föda speciellt för dem som väljer att stanna över vintern.”

”Till station 11. C:a 150 m. Efter fågelskylten tar Du till vänster. Passerar vassbältet på vägens vänstra sida och dyk in bakom det. I den lite fuktiga marken finns det oftast gott om bl a rådjursspår”

”Vinterlandskapets snötäcke avslöjar snabbt vilka invånare som göms i området. Pröva att lämna spårmaskinens syntetiska perfekta skidspår på vägen och försök leta lite vilda spår i den opåverkade terrängen. Du kommer inte att bli besviken för det finns gott om både har- och rådjursspår. Älgens spårstämplar är ungefär fyra gånger så stora som rådjurens men då det knappt finns någon älgstam att tala om i Delsjön hittar du oftast bara rådjursspår.

Om Du bland alla dessa kolossala mängder hundspår lyckas hitta tassavtryck som är lite spetsiga avlånga och sitter där tassens små trampdynor sitter brett isär så kan det vara fråga om rävspår. Räven har dessutom den lilla egenheten att ibland trava med snedställ kropp vilket medför att den ena sidan av spåret är gjord av bakbenen och den andra sidan bara av frambenen.”

”Till Station 12. C:a 450 m. Fortsätt vandringen på vägen som leder mot Brudarebacken. På vägen dit passeras en stig åt vänster och en åt höger. Börja nu hålla utkik i björkarnas kronor efter häxkvastar”.

”Speciellt vintertid syns häxkvastarna tydligt. De ser ut som små skatboliknande tofsar där de sitter och Du hittar dem framförallt på grenar hos glasbjörk. Inne i grenen sitter en svamp som kraftigt stör den naturliga skottbildningen och runt det svampinfekterade stället växer en massa kvistar ut. En s k häxkvast har bildats. Konstigt nog är det ofta bara ett eller några få träd som blir angripna och runtomkring kan de stå en hel skog av friska träd.” Vid mitt besök i juli månad syntes inte några häxkvastar, men det är möjligt att de fanns där, dolda i grönskan.

”Till station 13. C:a 250 m. Passera den staketomgärdade vattensamlingen på vägens vänstra sida (idag är staketet borta). Strax efter passerar Du en avtagsväg åt höger samt en stig åt vänster. Nästa stig till höger slår Du in på. Korsa den flisade löparbanan och följ stigen upp på bergknallen. På toppen av den, snett fram till vänster, ser Du de två döda tallarna”

”Kom närmare och studera mönstret i de döda tallarnas ved. Konstnärerna bakom den sirliga utmejslingen är olika barkborrar – små skalbaggar som ibland kan göra stora skador på skog. Hanen och honan borrar sig in under barken, på försvagade träd eller obarkat timmer, och parar sig där. Honan gnager sedan en kraftig modergång och med jämna mellanrum görs små fickor där äggen läggs. När de kläcks äter sig larverna genom barken bort från modergången.

Den stora skadan på skogen gör de unga skalbaggarna som för att bli könsmogna börjar äta på friska träd. Märgborrens baggar borrar sig in i tallens årsskott och äter av skottens märg. Oftast dör skotten och ramlar av. Trädet växer dåligt och kan vid stora massangrepp bli så försvagat att det dör! Ser Du några angrepp i tallarna runt omkring? Titta efter glesa kronor eller leta efter årsskott på marken. Den större hackspetten är en av barkborrarnas fiender. Efter vinterns ändlösa hackande efter frön i gran- och tallkottar övergår hackspetten till att äta bl a barkborrar under sommaren. Hackspetten hugger som regel ett nytt bohål varje år och hjälper på så vis till att mildra bostadskrisen för andra fåglar.”

”Till station 14. C:a 300 m. Följ stigen. Efter ungefär 100 m går den ner mycket brant. Nedanför branten delar sig stigen – gå till vänster. Det blir nu mer eller mindre plant. Efter något hundratal meter kommer Du till den lilla grandungen där Du stannar. Dungen ligger i en vänsterkurva på höger sidan av vägen. På vägens vänstra sidan reser sig en bergknalle.” Idag är det mesta av granskogen borta, offer för stormar och även här granmördarens härjningar.

”Har Du funderat över vart alla trädens löv tar vägen som tappas varje år? I lövskogen tas de genast om han av bl a daggmaskar och bakterier. Dessa bryter snabbt ner löven till jord och näringsämnen. I den tätplanterade granskogen har solen svårt att nå ner till marken och det blir gärna för kallt för att bakterier skall trivas. Maskarna tycker inte om de sura barren och barrskogens viktigaste nedbrytare är därför svamparna. Men de är inte på långt när så effektiva som lövskogens maskar och bakterier och så småningom kan det byggas upp ett tjockt lager av barr på marken.

När nedbrytningen går långsamt kommer det inte ut så mycket näring i jorden – barrskogen blir näringsfattig. Svampar kan hjälpa till med näringsupptagningen åt många växter och flertalet barrträd har sina rötter omlindade av svamptrådar. Detta kallas svamprot eller mykorrhiza och är ett mycket viktigt fenomen i framförallt näringsfattiga marker. Svampen är mycket bättre än trädets egna rötter på att ta upp näring ur marken. Svampen delar sedan med sig av näringen och får istället socker i utbyte av trädet. På så vis har de nytta av varandra bägge två.

Granen samarbetar med blodriska och tallen med smörsopp. Björken får hjälp att samla näring av den röda flugsvampen.”

”Till station 15. C:a 300 m. Du passerar hällmark med tallskog. Därefter böjer stigen av åt höger ner mot löparbanan. Följ löparbanan i ungefär 20 m åt höger och vik sedan av åt vänster in på stigen mot bergknallen. Vik av åt vänster och följ knallen. Med bergknallen på din högra sidan och den staketomgärdade ridbanan (sommartid camping) på Din vänstra kommer Du strax därefter ner i askskogen. Följ sedan stigen åt höger (norrut).”

Asken är ett underligt träd. Vissa träd har enbart hon- eller hanblommor på sig medan andra har bara tvåkönade blommor d v s handel (ståndare) och hondel (pistill) i samma blomma. För att göra det hela riktigt krångligt kan vi tillägga att man även kan finna askar med både enkönade- och tvåkönade blommor på samma träd.

Bladen utvecklas inte förrän i juni men trädet är ändå bland de första att tappa dem om hösten. Asken trivs bäst på näringsrik, gärna fuktig mark. Fram till mitten på 1930-talet låg här en soptipp och det är förmodligen från denna som näringen till stor del hämtas.

Vintervandraren känner lätt igen asken på grenarnas stora pyramidformade svarta knoppar. Ur honblommorna utvecklas ljusbruna vingade frukter som likt små tofsar sitter på grenarna vintern igenom. Hittar Du en ask utan dessa frukter på, då vet Du att trädet är en redig hane helt igenom.

Enligt den fornnordiska mytologin skapade Oden den första mannen, Ask, av detta träd. Vikingarna fann att asken lämpade sig utmärkt att tillverka båge och pilar av. Engelsmännen kallade därför våra förfäder för askmän när de var över på besök. Britterna försvarade sig så gott de kunde med bågar av idegran – men det är en helt annan historia.”

”Till station 16. C:a 300 m. Följ stigen norrut. Korsa löparbanan och gå ner till den asfalterade rullskidbanan. Tag till vänster på den. När du kommer ut till fotbollsplanens norra hörne styr du ut mot björkarna mellan fotbollsplanen och gräsplanen” Den tidigare grusplanen har numera konstgräs och är inhägnad, björkarna mellan f.d. grusplanen och gräsplanen är borta sedan många år, men det finns lite björk kvar närmast Skatås.

”Utan vatten dör växterna. Växten behöver vatten för att transportera näringsämnen från marken upp till bladen. När näringen tagits om hand avdunstar större delen av vattnet ur bladet. En varm sommar kan exempelvis en vuxen björk svettas ungefär 300 liter vatten om dagen”

På vintern, när markerna är frusna, har växterna ingen möjlighet att suga upp vatten men från bladen kan fortfarande avdunstning ske. Lövträden tappar därför sina blad på hösten annar skulle de snabbt torka ut en solig vinterdag. Tall och gran behåller sina blad även på vintern. Detta är möjligt då deras barr är överdragna av ett vaxskikt som effektivt minskar avdunstningen.”