Delsjökolonin – odling på Mon sedan 1927

Delsjökolonin har inte haft någon egen sida här på ”Delsjöområdets historia”, men den bristen har jag nu rättat till genom publiceringen av texten nedan, den ligger även under menyn ”Sevärdheter”. Läs även ett inlägg från december förra året om ”Stadens nyaste koloniträdgård”.


 

Föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar bildades vid ett möte i Arbetarföreningens stora sal den 1 mars 1905. Där presenterade folkskolelärare E.P. Essén hur koloniträdgårdar fungerade i utlandet. Många av åhörarna slöt då upp kring idén och det beslutades vid mötet att bilda en förening för upprättande av koloniträdgårdar i Göteborg. Redan följande år hade föreningen arrendekontrakt med Göteborgs stad. Det var mark till koloniområdena Burgården och Härlanda med 130 respektive 80 kolonilotter som då bildades – båda dessa är idag rivna. Anläggandet av nya koloniträdgårdar gick sedan i raskt takt med Landalakolonin 1907, Änggårdskolonin 1913, Gamlestadskolonin 1914, Örgytekolonin 1915, Kungsladugårdskolonin 1915-16, Högsbokolonien 1918, Lundbykolonien 1919. Därefter dröjde det till 1924 innan Göteborg fick nästa koloniområde, Torslandakolonin och därefter tillkom Delsjökolonien.

Beslut om att arrendera ut mark till Delsjökolonin fattades av drätselkammaren den 19 april 1927. Arrendet började gälla från och med 1 maj samma år. Göteborg stad ägde vid denna tid större delen av markerna i Delsjöområdet och koloniområdet skulle anläggas på det som tidigare var ägor under Kärralund och Lilla Torps gårdar. Men kolonisterna var inte de första att bruka jorden på denna plats.

I ett gammalt odlingslandskap

Domarringen finns ännu kvar, oxeln har ersatts av en flaggstång!

Domarringen finns ännu kvar, oxeln har ersatts av en flaggstång!

Genom det som idag är Delsjöns koloniförening går en gammal färdväg. Den kan spåras i dokument tillbaka till 1600-talet men dess historia är betydligt mycket äldre. Vägen förbinder Mölndals dalgång med området vid Härlanda invid Göta älv och passerar flera fornminnen. Bland dessa finns domarringen inom koloniområdet. Under början av 1900-talet hörde Johan Alin en sägen om platsen vid domarringen; ”En sägen går, att sandterrassen med domareringen skulle varit en gammal offerplats.” (GHT 27/6 1925) Om det verkligen hållits ting och ”blot” på denna plats går inte att svara på men domarringen och de många rösena i skogen norr om koloniområdet visar att man bodde och brukade jorden här under järnåldern. Men mot slutet av järnåldern hände något, man flyttade från sandjordarna uppe på höjderna och bosatte sig i dalgångarna istället. Sandjordarna blev istället betesmarker för gårdarnas kreatur. Under många århundraden låg sedan platsen öde och för fäfot.

Det var först på 1800-talet som man åter började odla upp området. Flera stora åkerytor fanns inom koloniområdet vid mitten av århundradet. Under första världskriget odlades nästan hela området upp i spåren av den svåra livsmedelsbristen. Då drabbades tyvärr några fornlämningar, troligen domarringar, av röjningen. Fritz Stenström besökte platsen under början av 1920-talet och kunde då konstatera att endast en domarring återstod.

När kolonin var ung

kolonin1

När de första kolonisterna kom till området i maj månad 1927 fanns det givetvis inte mycket hopp om att få till några fungerande trädgårdar det första året. All kraft fick istället ägnas åt uppbyggnadsarbetet. Den första uppgiften var att anlägga vägar inom området. Detta var något som man inte klarade själva utan fick lämna ut på entreprenad. Kostnaderna för dessa arbeten gjorde att man redan följande år tvingades höja arrendeavgiften från 8 öre till 10 öre per kvadratmeter.

Förutom problemet med vägarna så hade man också upplevt vattenbrist under det första året. Det skulle dröja 1930-talet innan den frågan var löst.

Stugorna byggdes förvånansvärt snabbt upp med tanke på de svårigheter man hade att övervinna. När vi idag ser alla de små stugorna tänker vi kanske inte på att de som uppförde sina hus här under slutet av 1920-talet inte hade tillgång till bilar med släpkärror. Istället tog man lite material åt gången, först på spårvagnen och sedan cyklade de flesta från Korsvägen upp till kolonin. Det var ett hårt arbete att bara få upp byggmaterialet till kolonin, sedan återstod bygget av själva huset.

Under en kort tid mellan 1928 och 1930 fanns det kollektivtrafik upp till Delsjökolonin. Det var det ett privat fö­retag som skötte trafiken från Kungsportsplatsen vidare mot Danska vägen och Redbergsplatsen, denna linje förlängdes sedan upp till Delsjökolo­nin. Men dessa fick lägga ned sin linje när de fick konkurrensen från spårvägen på sträckan mot St. Sigfridsplan. Därefter tog Göteborgs stad över trafiken med bussar upp till Mon. Idag finns det inte längre någon möjlighet att åka kollektivt till området.

De som fått sina lotter på gammal åkermark hade det något enklare än de som hamnade på de bergiga områdena. Där krävdes det att man fyllde ut och jämnade till marken. Ett sätt att skaffa sig fyllnadsmaterial var att be männen som skötte transporterna till soptippen vid Björkedalen att stanna och tippa av sin last i kolonin istället! Det var inte fråga om något farligt avfall men man kan tänka sig att det ligger en hel del i jorden inom koloniområdet som kan förbrylla framtidens arkeologer.

De första elektriska ljusen i kolonin sattes upp år 1937, då dansbanan, affären, kaféstugan och kios­ken försågs med el, detta till den fantastiska kost­naden av 1 438 kronor och 38 öre. Stugorna i ko­lonin var fortsatt utan elektricitet. Det skulle dröja ända till år 1949, innan man beslutade om elledningar till stugorna i större skala. Det var inte alla som var intresserade av elektrisk ström. Tolv av kolonins hundratrettiotre stugor klargjorde att de inte ville vara med om elektrifieringen.

Från nytta till nöje

Det finns ett ganska strikt regelverk kring en kolonilott. Man får inte bygga om sitt hus hur som helst och trädgården måste vara välordnad och välskött. När kolonin var nyanlagd var regelverket än striktare och det var helt klart att man ville att trädgårdarna skulle vara till nyttobruk. I de tidiga kontrakten kunde man läsa följande:

  • Arrendator är skyldig att själv och för egen räkning så snart årstiden det tillåter väl bruka den arrenderade jorden till trädgårdsodling, så att största möjliga trevnad därav vinnes för såväl den enskilde som för kolonien i sin helhet. Icke mer än högst en fjärdedel av må användas för odling av samma slag eller utläggas till gräsmatta.
  • Endast fruktträd få planteras, och få dessa ej sättas på närmare avstånd från grannen än 3 meter.
  • Djur av något slag inberäknat bin få icke hållas på området och hundar endast mefölja i band.
  • Handel med trädgårdsprodukter får ej förekomma inom kolonien och ej heller handel av annat slag, utan föreningens styrelse meddelat tillstånd. Ej heller får odlingen bedrivas i handelssyfte.

Prydnadsträd och prydnadsblommor var alltså inte tillåtna de första åren. Allt som odlades skulle vara till nytta för arrendatorn – men man fick inte sälja sina produkter.

Idag skulle det nog vara otänkbart att förbjuda prydnadsväxter i koloniträdgårdarna. Även om det finns ett tillsynes strikt regelverk, finns det ändå en pågående förändring. Nya former av trädgårdsanläggningar och nya idéer om hur en trädgård skall utformas vinner insteg i området efterhand. Det är en process som har pågått ända sedan de första åren av verksamheten och lär inte upphöra.

Även om inte prydnadsväxter gillades under de första åren så var inte alla former av nöjen förbjudna. Ganska ofta arrangerade kolonin danstillställningar efter vederbörligt tillstånd av polismyndigheten. Redan år 1930 hade man byggt en riktig dansbana och det blev 20 danskvällar varje år mellan maj och oktober, den första dansen arrangerades 17 maj år 1930. Kolonin fick intäkter från inträden och försäljning av dricka och mat vid dessa danskvällar. De stora tillställningarna bevakades av poliskonstaplar, vilka kolonin fick betala lönen för. Trots detta uppstod ibland bråk och slagsmål inne på området. Den gamla dansbanan hade tjänat ut år 1938 och man beslutade att bygga en ny och bättre anläggning.

Elektrifieringen

De första elektriska ljusen i kolonin sattes upp år 1937, då dansbanan, affären, kaféstugan och kios­ken försågs med el, detta till den fantastiska kost­naden av 1 438 kronor och 38 öre. Stugorna i ko­lonin var fortsatt utan elektricitet. Det skulle dröja ända till år 1949, innan man beslutade om elled­ningar till stugorna i större skala. Det var dock inte alla som var intresserade av elektrisk ström. Tolv av kolonins hundratrettiotre stugor klargjorde att de inte ville vara med om elektrifieringen

En liten butik och kaffestuga – områdets hjärta

Under slutet av 1920-talet öppnades en liten kiosk inne på koloniområdet. Många kolonister ville få tillgång till fler varor och förhandlingar om byggandet av en mindre affär inleddes. Den nya affären uppfördes år 1929. Efterhand utökades sortimentet och man hade även en mindre kaffestuga. Den utnyttjades under 1940-talet av militären till utspisning. Under krigsåren var Delsjöområdet fyllt av militär aktivitet, bland annat för att skydda vattentäkten, men militär bemannade också luftvärnsanläggningar som låg nära kolonin. Mitt i Delsjökolonin hade militären placerat en strålkastare som lyste upp himlen ovanför kolonistugorna. Kaféstugan användes ibland även som övernattningslokal för soldaterna. Även renhållningsarbetare besökte ofta kolonin. De arbetade med transporterna först till Björkedalens soptipp, senare till Brudaremossen. De stannade ofta vid affären för att ta en öl och korv. Kiosken lades ned år 1959 och verksamheten i kaféhuset upphörde år 1961. Affären fortsatte sin verksamhet till år 1980, men därefter byggdes lokalen om till att bli expedition och arkiv åt kolonin.

_MG_7410

Midsommarfirande i Delsjökolonien 2015. Foto: Per Hallén

Delsjökolonien på flygfoton från 1960 och 2011

Delsjökolonien år 1960.

Delsjökolonien år 1960.

År 1960 var stora delar av koloniområdets mitt ännu obebyggt medan det fanns stora områden med odlingslotter, utan stugor, både väster och norr om kolonin.

Delsjökolonien 2011

Delsjökolonien 2011

Dryga femtio år senare var odlingslotterna utanför kolonin till stor del ersatta av parkeringsplatser. I själva Delsjökolonin hade en ny rad av kolonistugor uppförts söder om fotbollsplanen.

Källor:

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT).

Göteborgs Stadsfullmäktiges handlingar.

Jönsson, A., ”Göteborgs koloniträdgårdar”. Göteborg förr och nu. Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XIV 1980. Göteborg.

Roos, O., 1927-2002 Delsjöns koloniförening under 75 år. Göteborg 2001.

Stenström, F., Örgryte genom tiderna. Del II. Göteborg 1924.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: