Idag genomförs en vandring med temat ”Morden i Kallebäck”. Med anledning av den vandringens tema återvänder vi i dagens söndagsläsning till den lilla stugan Annehög i Kallebäck som jag tidigare har berättat om i två tidigare inlägg. ”Annehög i Kallebäck” och ”Hulda från Nejlikorna berättar” var utdrag ur G.T. 1941 och ur Örgryte genom tiderna. I tidningsartikeln från 1941 påstods det att ”Mördaren ”Galne Anders” hade tagit sig in i stugan genom skorstenspipan”, när man tittar i det som skrevs i pressen dagarna efter mordet visar det sig att uppgiften om att Anders tog sig in genom skorstenspipan inte stämmer! Vi skall idag följa rapporteringen från 1886 i rikstidningarna ända fram tills dess att en av de mördades döttrar återvänder hem från Amerika för att besöka sin moders grav. Det är en text som troligen få läst sedan 1880-talet.
Ur Dagens Nyheter 17 juni 1886
”Mord å två systrar
Om denna i går af telegrafen i korthet omnämnda tilldragelse meddelar Göteborgs Handelstidning följande detaljer.
I en liten rödmålad envåningssuga omgifven af trädgårdstäppa, utanför Göteborg har sedan en lång följd af år bott ett par ensamma fruntimmer, enkan Betty Carlsson och hennes ogifta syster Cecilia Arvidsson, båda hunna öfver 50-talet. De båda quinnorna hafva lifnärt sig med väfnad, spinning samt försäljing af tunndricka och hafva alltid gjort sig kända för en stilla och hederlig vandel samt åtnjutit ett godt namn om sig i hela trakten.
De båda systrarna syntes pingstdagen som vanligt sysslande med sina göromål i sitt lilla till helgen mer än vanligt pyntade hem. Deras pingstfrid stördes emellertid af en illa känd man, som under dagens lopp drifvit omkring i Kallebäck och slutligen ingått i deras kök samt der klädt af sig och uppfört sig på ett oregerligt sätt, vittnade om att mannen antingen var berusad eller mindre vetande. Med tillhjelp af närboende blef han dock till slut utkörd.
Under annandagen syntes de båda systrarna icke till, hvarför man, då dörren till deras stuga var stängd, trodde att de begifvit sig på en utlygt, så smycket hellre som det sports, att den ena af dem skulle helsa på några bekanta.
I tisdags på morgonen skulle några grundstenläggare som vanligt hemta sina verktyg, hvilka de hade förvarade i ett med boningshuset sammanhängande som vedbod begagnadt skjul, hvartill ingång endast ledde genom sjelfva stugdörren.
Då denna emellertid, oaktadt de knackade på den samma, icke öppnades, gick en af arbetarne till det på andra sidan af huset utåt trädgårdstäppan vettande fönstret till det rum der de båda systrarna hade sina sofplatser.
Han fick då se en fot hängande utanför sängkanten och som han fann denna alldeles krithvit och sammanställde detta med det som han tyckte ovanliga förhållandet, misstänkte han att icke allt stod rätt till, hvarför han begav sig till den närboende hemmansegaren Ljungberg och bad denne följa med sig in i systrarnas bostad.
Ljungberg medföljde genast, och vid ankomsten till stugan märkte de att några bräder till ofvannämnda skjul voro borttagna. En arbetare, som hette Norberg, gick då in genom öppningen och ned i skjulet, samt derifrån in i köket, till hvilket den från skjulet ledande dörren stod öppen. Norberg öppnade sedan en dörr, som från köket vette åt trädgården och insläppte genom denna dörr Ljungberg och åtskilliga arbetare. Samtliga dessa personer följdes då åt först in i det närmaste köket varande rummet och derifrån in i sofrummet, der en fasansfull syn mötte dem.
I en vanlig sparlakanssäng låg nemligden de båda systrarna med ansigtena vända åt hvarandra badande i sitt blod, som äfven trängt genom sängkläderna och sängbotten samt samlat sig på golvet. Vid närmare påseende befans, att de båda likens hufvud krossats med något groft tillhygge.
Alla insågo nu naturligvis att ett fasansfullt mord här förelåg, och då man begafsig ut i skjulet dit man antog att mördaren banat sig inträde genom den omnämnda öppningen, fann man på golfvet vedyxan, hvars hammare var blodig och besatt med hår. En vid yxan liggande bordsknif påträffades äfven, men denna tycktes icke hafva begagnats af mördaren.
Bud sändes nu till länsman på orten, som genast infann sig och vidtog de första förberedande undersökningarna och förhör med de närboende. Dessa berättade då det uppträde som pingstdagsmorgonen tillställts i systrarnas bostad af den ofannämne mannen hvilken de uppgofvo vara förre sjömannen Anders Jonasson från Örgryte församling, ”galne Anders” kallad.
Anders Jonasson, som det nu gälde att anträffa, hade omkring kl 12 natten till annandagen varit sedd af poiskonstaplar i Örgryte på väg från Göteborg till Kallebäck, af en poliskonstapel vid Vassnöden på återväg till Göteborg. Till denne konstapel hade Jonasson då yttrat: ”Jag har nu varit och haft mig ett litet pingstnöje”.
I måndags afton kom till Göteborg telegram från kommunalstämmeordöranden i Lerum, att en man med ett med knif i halsen tillfogadt sår påträffats i ett landsvägsdike därstädes, hvarjemte anhölls att mannen, som uppgifvit sig vara boende i Göteborg, måtte der omhänertagas vid ankomsten af det jernbantåg, med hvilket han afsändts.
Vid ifrågavarande persons ankomst befans han vara en i poisens analer illa känd person, nemligen ingen mer eller mindre än den för modet misstänkte Anders Jonsson, som nu affördes till Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset, der han vårdades, tills han på eftermiddagen affördes till detektiva polisvaktkontoret för vidare transport till cellfängelset.
Den skada han tillfogat sig emedan, som han säger, han icke hade något mer att lefva för, är af mindre farlig beskaffenhet.
Man umgås, att döma af fälda yttranden, fortfarande med planer att vilja förkorta sitt lif och bland andra yttrande har han äfven sagt, att ”mi sista gerning här på jorden har jag gjort i pingst”
För öfrigt har han icke på något sätt direkt vidgått, att han föröfvat den gräsliga handlingen.
I de båda mördade systrarnas rum syntes ingenting vara rubbat eller borttaget, hvadan brottet helt säkert icke begåtts af förvärfsbegär. Guldörhängena sutto ännu qvar i de blodhöljda öronen. Byrålodorna syntes icke ha varit öppnade. Med ett ord, allt vittnade om att mördaren, efter att helt kallsinnigt ha gått in och med några kraftiga yxslag mördat de båda i djupaste sömn sänkta qvinnorna, genast, möjligen gripen af det hemska dåd han begått, åter skyndat ut samma väg som han kommit och derunder slängt ifrån sig mordvapenet på vedbodgolfvet.
Vid referenternas besåk å sjukhuset, der Jonasson bevakats hela natten, uppgaf sjukvaktaren, att Jonasson under hela tiden icke sofvit, utan med vildt rullande ögon endast talat om att det vore bäst, om han finge på något sätt taga lifvet af sig. Till förekommande häraf hade alla försigtighetsmått vidtagits, och det senaste, som gjordes under referenternas dervaro, bestod i att fråntaga honom det snöre, hvarmed hans benkläder uppehöllos, något som han icke gerna ville medgifva.
Jonasson lär, såsom äfven hans öknamn ”galne Anders” innebär, tidtals ha varit sinnesrubbad, och man får väl antaga att det varit i ett anfall af galenskap han begått de mord, för hvilka han nu kommer att undergår ransakning.
Jonasson, som af Göteborgs polis är känd under namnet ”Örgrytepojken” är född i Sätila socken den 11 mars 1853.”
I Svenska Dagbladet berättades det den 4:e oktober om domen mot Anders.
”Dubbelmordet i Kallebäck. Göteborgs-Posten meddelar: Sedan Säfvedals häradsrätt infordrat medicinalstyrelsens utlåtande angående för mord å systrarna ogifta Cecilia Arvidsson och Maria Elisabeth Carlsson i Kallebäck nära Göteborg, tilltalade och häktade förre sjömannen Anders Jonasson från Örgryte socken sinnesbeskaffenhet, så har medicinalsytrelsen nyligen afgifvit detta utlåtande och deri förklarat: 1 att ransakningshandlingarnas innehåll synes gifva stöd för antagandet, att Anders Jonasson redan från barndomen visat tecken till ett abnormt sinnestillstånd; 2, att detta under hans senare lefnad flera gånger, hufvudsakligen då han öfverlastat sig med spirituösa drycker, framträdt under våldsamma handlingar; 3, att han vid åtalade gerningens föröfvande till följd av dylig sinnesförvirring saknat förståndets fulla burk; samt 4, att han måste anses vara för allmänna säkerheten högst vådlig.”
Domen blev 10 års straffarbete och han förlorade alla medborgerliga rättigheter på livstid. Åklagaren var missnöjd med domen då han önskat livstids straffarbete.
I samband med domstolsförhandlingarna besökte dottern till Maria Elisabeth Karlsson sin mors grav och fick även se hennes mördare. Dottern var sedan några år bosatt i USA. Dagens Nyheter berättade den 14 oktober följande.
”För kort tid sedan anlände från Amerika en ung flicka till Göteborg för att besöka sin moders graf. Det var dottern till den i Kallebäck mördade enkan Maria Elisabeth Karlsson. Då underrättelsen om moderns hemska slut framkom till henne, beslöt hon genast resa hem för att lägga en krans på den mördade moderns graf och för att se – mördaren. Det senare tilläts henne dock endast på afstånd, emedan man icke ville förorsaka någon rubbning i mördarens sinnestillstånd, alldenstund han vid denna tid underkastades noggrann undersökning i och för domen. Enligt hvad man berättat, fick hon se honom på det sätt att hon fick taga plats vid ett fönster, från hvilket hon hade utsigt öfver fängelsegården, på hvilken fången utsläpptes. Sedan hon på detta sätt fått ändamålet med sin resa uppfyldt, återvände hon här om dagen till sitt nya hem i vester. I sitt hemland skulle hon aldrig kunna bygga och bo härefter, lär hon hafva förklarat”.
Delsjöområdets historia 