”Nämdemännen i Sävedals häradsrätt var samlade till urtima ting inne i Göteborg. På stadshuset skulle de övervara när drängen Per Nilsson fick det spöstraff, som de dömt honom till för att han överfallit och slagit sin husbonde Sven Hansson i Kallebäck. Per Nilsson skulle dessutom inför dem göra avbön för sin arbetsgivare.
Det var ett par dagar före årsskiftet 1800. Dagens vaktparad var just över och de många göteborgare som sett på den militära ståten framför högvaktshuset ute på Stora Torget lockades till stadshuset där de betydligt enklare klädda stadssoldaterna bildade en spetsgård framför spöpålen.
Per Nilsson fördes ut ur häktet och bands vid pålen. Tuktaren höjde sitt spö och lät det gå lös över den olyckliges rygg. Kronolänsmannen i Sävdals härad, Nils Bruhn, räknade: ett, två, tre… tills de arton par som häradsrätten funnit övergreppet borde sonas med var exekvarade.
Trängseln bland de nyfikna utanför stadshuset ökade. Diskussionen mellan dem var livlig. Några tyckte att det var för hårt att husbonden skulle låta sin dräng genomlida ett sådant straff. Till den olycklige drängen kastade de slantar.
– Där är han, Sven Hansson i Kallebäck, ropade någon som upptäckt husbonden i hopen.
Tillmälena haglade över Sven Hansson. Han knuffades hit och dit. Båtkarlen Sven Andersson måttade två eller tre slag mot huvudet och skrek att bonden borde få 40 par spö för vad han ställt till för sin dräng. För att rädda sig undan folkets närgångenhet tog Sven Hansson sig till stadshustrappan där länsman Bruhn fick honom innanför dörren. Men in i stadshuset hade också några av de mest aggressiva tagit sig.
– Vad vill ni karlen? frågade länsmannen.
– Han bör ha stryk som skickat sin dräng till ett sådant straff.
– Tingsrätten har dömt och inte Sven Hansson fortsatte Bruhn.
– Är bonden själv skulden till drängens öde skall vi hämnas.
När länsman hotade, att om de inte förpassade sig ut på torget så skulle han se till att de arresterades, gav sig några frivilligt iväg medan resen föstes utanför dörren.
Men utanför på stadshustrappan stannade de, hotfullt många i en uppjagad stämning. Länsman gick ut i hopp att förmå dem lugna ner sig och ge sig av:
– Djävulen skall anamma honom om han kommer ut och mer än han redan fått skall han få, skrek artilleristen Anders Öhman.
– Skall han det, röt en allt ilsknare länsman och så tog han ett kraftigt tag i artilleristens krage för att få honom med sig innanför dörren. Hopen slet emellertid artilleristen ur länsmannens grepp och det utlöste ett våldsamt hurrande.
Länsman Bruhn begärde nu hjälp av stadsvaktmästaren i att dämpa ner de oroliga och återställa lugnet men denne svarade att det behövdes inte och förresten hade han inga stadssoldater inne. Detta senare kunde Bruhn med egna ögon konstatera var lögn.
Utanför stadshuset en bit in på Stora Torget vände högvaktshuset sin baksida mot den oroliga hopen. Där fanns hjälp för länsman Bruhn och Sven Hansson. Men emellan dem och högvakten var den uppretade folkhopen. Länsmannen tog sig åter ut på stadshustrappan i ett försök att ge sig över torget. Larmet ökade när alla på trappan stöttes ner av Bruhn, som dock fann folkmuren för svår att ensam forcera. Några starka armar uppbådades, bland dem Bruhns styvfader räntmästaren Brask, och så gjordes ett nytt utbrytningsförsök. En bit ner i hopen gick det bra men sen var det stopp mitt i ”den ohövliga pöbeln”, som länsman kallade hopen. Slag och knuffar haglade. Sven Hansson åkte flera gånger i gatan.
Länsman, som enligt egen utsago annars var en tålmodig man, blev nu så förbittrad att när arbetskarlen Sven Sjögren rusade på Sven Hansson togs han om hand av Bruhn som delade ut en omgång så blodet rann. Det gav Bruhn och Hansson ett litet andrum innan nästa anfallsvåg gick loss. I främsta ledet fanns alltid två välklädda betjänter, den ene i grå överrock och med guldringar i öronen. Bruhn högg dem båda i kragarna och frågade vad de menade med att vara med här.
– Drag för tusan djävlar i våld, hann den lille öronringsprydde betjänten slänga ur sig innan hopen slet dem ur länsmannens grepp.
Tanken att nå högvakten fick utbrytarna ge upp, och situationen var ganska besvärlig. De vek mot Torggatan i hopp att ta sig runt kvarteret mot tyggårdsporten på Sillgatan. Hela tiden förföljdes de av den skränande folkmassan som frikostigt delade ut knuffar och slag och bland annat fick räntmästaren Brask ett ordentligt slag i nacken.
Uppe i ett av kommendanthusets fönster hade överkommendanten i Göteborg konteramiralen Georg C. de Frese följt händelseutvecklingen. Att det samlades folk för att se på en avstraffning var inte så konstigt men att de stannade kvar så länge och var så oroliga, det gjorde den höge officeren betänksam. Han sände en löjtnant för att ta reda på vad som stod på och en annan officer att kalla på en kavalleripatrull. Det var bäst att i tid söka stävja en tumult ty i färskt minne hade de Frese ett par novemberdagar då oroligheterna böljat över stan sedan missnöjet mot handelsmannen Niclas Björnbergs brännvinsbränning kokat över.
När överkommendanten strax därpå såg några män springande vika in på Torggatan och hörde de förföljande ropa: ”Se, där är han”, trodde han först att en arrestant rymt från stadshäktet i stadshuset. För att skaffa sig full visshet om vad som var å färde begav han sig nu själv ner på torget.
Länsman Bruhn och Sven Hansson misslyckades i försöket att nå stadens tyggård. De trängdes i stället Torggatan framåt mot Lilla bommen. De lyckades smita in i hökaren Börjessons port och få igen den bakom sig innan förföljarna hann dem.
Folket i huset kom dem till hjälp. Trycket mot porten blev allt svårare och de fann att de inte längre skulle kunna hålla stånd mot övermakten. Räntmästaren Brask erbjöd sig då att ge sig ut och söka larma militären. Genom att ta sig på länsmannens hatt och kappa drog han dessutom de angripandes uppmärksamhet från porten, ty när han kom ut på gatan ropade de: ”Där är han, där är han, slå ner honom” och satte av efter förmente länsmannen.
Den gamle räntmästaren hann aldrig bli slagen i gatan. Med snabba steg kom överkommendanten de Frese mot oroshärden och på avstånd hördes klappret från en kavalleritrupp i snabb skritt. Med hög röst manade de Frese alla att ge sig iväg. När så också stadsfiskalen Borelius med polisbetjänter kom till platsen blev det fart på hopen. En man vägrade dock att åtlyda både stadsfiskalens och överkommendantens uppmaningar att ge sig av. Först sedan de Frese hotat med arrest uppgav han sig vara häcklaren Gabril Liberg och fann för gott att ge upp demonstrationen och liksom de övriga dra sig mot Stora Torget där de alla sedan skingrades av kavalleripatrullen.
Bonden Sven Hansson fick eskort av stadsfiskalen och ett par stadstjänare genom staden och till Drottningporten varifrån han över Gårda och Bö skyndsamt begav sig hem till Kallebäck.
de Drese satte sig att omedelbart skriva rapport till konungen om vad som inträffat. En bit in på det nya året kom konungens order: de skyldiga till upploppet skulle ställas inför slottsrätten – en kombinerad civil och militär domstol under landshövdingens ordförandeskap.
Slutet blev att häcklaren Gabriel Liberg själv fick ställa sig vid spöpålen utanför stadshuset och ta emot hela 37 par spö, tre slag av paret, emedan han inte förmådde betala de 33 rdr 16 sk slottsrätten dömt honom till för sin gensträvighet mot överkommendanten de Frese och för vilken han inför kungliga Stedingska regementets krigsrätt också skulle göra sin avbön.
Artilleristen Anders Öhman och betjänten Olof Brandtberg fick sitta 28 dagar på vatten och bröd, båtkarlen Bengt Andersson och betjänten Nils Rydqvist (han med öronringarna) fick sitta i 16 dagar och packhuskarlen Johan Hallenberg och banekarlen Jöran Sjögren i 8 dagar på vatten och bröd. Då hade överfall på kronolänsman Nils Bruhn värderats i 66 rdr 32 sk för var och en som bevistas ha flugit på honom, två knuffar till 1 rdr, ett slag på Sven Hansson i 24 sk och gatufridsbrott i 13 rdr 16 sk samt överträdelse av magistratens förbud mot obehörig sammanskockning som utfärdats efter björnbergska upploppet i 3 rdr 16 sk.
Så var händelserna vid Sävedals härads urtima tingssammanträde i Göteborgs stadshus äntligen ur världen” (Text av Stig Dymling i: Tidskrift för Göteborgs stadstjänstemän, nr 5 år 1960.)
Delsjöområdets historia 