Denna första advent skall vi bege oss ut på vandring utmed Gamla Boråsvägen i Fritz Stenströms fotspår. Texten är hämtad ur ”Örgryte genom tiderna” men bilderna är blott en vecka gamla. Vi ansluter till Stenströms vandring när han kommer på vägen från Skår och har gått upp i Delsjöområdet via Jan-Petters lycka.
”Vi återvända nu till Kallebäckslid samma avtagsväg utefter gärdesgården med alla sina vildhallon, komma fram till tomten för torpet Ringshåla, där smeden Lundqvist vid Tyggården bodde. Torpet fick sitt namn av den bredvid belägna hällkistan, som folket i trakten kallat dels jättekonungens grav, dels Ringshåla. Graven är i miserabelt skick, sidostenarna delvis bragta ur läge, locket är borta (sedan århundraden) och den gamla odalmannens vilokammare fylld med sten ditplockade från åkrarna. På denna plats stod för mer än 175 år sedan i Juli 1746 Linné och språkade med bondgubbarna samt utfrågade dem, vad de för övrigt visste om socknens fornminnen, samt fick till svar, att runstenar voro här inga, men att i öster ifrån denna grav på andra sidan om en stor mosse skulle vara ett berg på vilket obekanta bokstäver voro skrivna. Den stora mossen var Gunlamossen, och de obekanta bokstäverna voro de mycket ofta omtalade djupa reporna på en klipphäll å södra delen av Klöfveåsen. Då det alltid är en känsla att vandra i store mäns fotspår, så är det många som begivit sig till Runberget, man går därvid gångstigen från östra sidan av Gunla mosse till Storatorp och passerar därvid över berget. Furorna strö sitt barr i de rätt kraftiga reporna så att de därigenom bruna karaktärerna framträda mycket tydligt på gneisens silvergrå botten.
Mossen minskas år för år genom torrläggning och odling. Förr fanns ofantligt gott om änder därstädes, nu inga. I småskogen intill spelade orrarne. I nordöstra hörnet låg det numer odlade Gunlasäv. Under odlingsarbetet har man funnit åtskilliga ting i mossen, så har förut omtalats den gamla kanonen, vidare ha hittats hästskor och bronsyxa, ävenledes ekstubbar och hasselnötter m. m. Gunla mossen ligger mellan Mossberget i väster och Klöfveåsen i öster samt avrinner genom Finkbäcken.
Vi ge oss åter upp på landsvägen. Där nya och gamla landsvägen stöta ihop låg förr Nilstorpet, där Tuppe-Lena eller Malena bodde, som odlade och gödde ungtuppar, vilka hon sedan sålde på torget. Landsvägsliden härifrån upp till Kallebäckshöga (eller Skårshöga) kallades av gammalt Nöteklevsliden. I den nu skogsbevuxna ljungmarken till vänster om Mossberget väster om Gunlamossen finns sparsamma rester efter skyttevallar från den tid Göta Artilleri brukade brösta av här för skjutövningar över mossen och kanonexercis. Var det en het dag, tjänade traktens ungar grova pengar genom att tillhandahålla officerare och menige Kallebäcks källvatten à 2 öre halvstopsbuteljen.
Högsta knalten av Skårs Höga kallades Börjes berg. När Prins Oskar (sedemera Oscar I) avlagt ett besök vid Mölnlycke spinneri och var på väg in till staden Göteborg hälsades han välkommen medelst rakter och stjärnor, som släpptes upp från Börjes berg. Minnesstenen vid Gustaf III:s källa var dagen till ära illuminerad. Vid samma plats mötte stadens borgerskap. I Grönvallsliden var äreport rest.Fabrikör Grönvall hade för detta illustra tillfälle låtit stöpa ett par stora blylyktor. En av lyktorna låg kvar i Mathilda Börjessons barndom på Grönvalls sädbodvind.
Från Skårs Höga bär vägen nedåt till Kalvkärr; en rätt så brant och lång lid vanligen kallad Toréns lid efter stadssoldaterna Torén, den äldre och yngre, som bodde i Korvetorpet vid ändan av St. Delsjön. Stadssoldaten Oskar Severin Torén har jag mångfaldiga gånger råkat och talat med. Han räknade som sin stolthet att hava varit en av Drottning Kerstins nummerkarlar. Inrättningen med stadssoldaterna lär nämligen varit en av Drottning Kristinas regeringshandlingar. Oskar Severin Torén hade gått i sin fars fotspår; denne hade också varit stadssoldat och dog 1870. Fadern hade varit upplåsare för fångarna i häktet vid Sillegatan, vilket onekligen som titel hade bättre klang än inburaren. Stadssoldaterna lära uttagits en från vardera roten i Sävedals härad, åtta nummer voro under Toréns tid vakanta, för vilka rotebönderna i stället erlade avgäld i penningar. Sålunda hade Stommen, Änggården och Puketorp tillsammans en knekt i Sätila. Det är troligt, att dessa rotar förut haft knekt och torp på Stommens Nybygge, vilket dock enligt gammal hörsägen skulle indragits på Carl XII:s tid. Toréns lön hade utgjort 75 riksdaler årligen samt 16 skilling i dagtraktamente, vartill kom Korvetorpet Kalvekärr, gammalt soldatställe under Bö, där han kunde föda en ko. För denna lön hade han att tjänstgöra dagligen med omväxlande två timmars pass och två timmars fritid. Hans mundering var blå kommiss och på byxorna röda ränder (revärer) samt en röd lapp på var sida om uppståndarekragen, därtill kom en sabel så lång som en bra bordkniv. De röda ränderna på byxorna voro Torén och hans gelikar en orsak till ständigt förtret. Ty var helst stadens madammer, som voro kända för att vara svåra i turten fingo syn på korven, så var det alldeles säkert, att de skulle håna honom med utropet: se där kommer korven, se hur blodet flyter efter benen på honom, etc. Efter slutad tjänst fick Torén pension från Vadstena krigsmannakassa, 12 kronor i halvåret. Toréns låga torp är sedan 1915 jämnat med jorden; endast vid spisen var en fördjupning i marken, där det var möjligt att räta på ryggen. Invånarna inne i stugan utgjordes av fjäderfä, fem kattor, en hund samt Torén och hans syster, begge två egendomliga människor, skygga och tillbakadragna.
Närmaste granne till Kalvekärr var torpet Kalvmosse. Här plockade undertecknad studiosus på 80-talet till sitt herbarium den vilda callan, vars ljust grönaktiga kalkar synnerligen behaglig och trevlig lyste upp i därvarande brunaktiga kärrvegetation, varigenom botanisten erfor en oförställd upptäckareglädje.
Men det har gått all världens väg med callan vid Kalvmossen. Kärrmarken har utdikats och där breda sig nu åkertegar, som i vacker äring ge odlaren årlig ränta på nedlagd möda. et var Torparen Kling, som dikat bort kärret med callan för att få bort frostet från sin mossjord. Han bodde i många år på torpet Kalvmossen med sin hustru Edla, ett gammalt förnöjsamt par ungefär som bonden Paavo och hans äkta hälft. Strax hitom Bratteklevsbacken, ej långt från Kalvmossen ligger en grönskande vret som en älsklig vrå bland bergen. Den som har bättre reda på sig vet dock, att det är gammal blodsåker, där självspillingars och avrättades kroppar utan ceremonier nedgrävdes, och där galgen ävenledes rests, och toge plogbillen någon eller några fot djupare, komme väl de blekta benknotorna efter illgärningsmännen i dagsljuset.” (F. Stenström. Örgryte genom tiderna, Göteborg 1924, del II s. 23-26)
Delsjöområdets historia 