I utkanten av Kallebäcks by låg på 1850-talet ett mindre bryggeri som var ett försök att utmana det dominerande Carnegiska porterbruket ute vid Klippan. Bryggeriet kom till under en tid då hela näringslivet förändrades och moderniserades. Skråförordningarna hade avskaffats 1846 och bryggerigillets befogenheter att styra över nyetableringar upphävdes ett år senare. Samtidigt upphävdes även den prisreglering som tidigare funnits på öl. Förändringarna innebar att alla taxor och regleringar för ölproducenter hade avskaffats under loppet av ett fåtal år.
Öltillverkningen genomgick vid mitten av 1800-talet stora tekniska förändringar. Den bayerska tekniken för ölframställning spred sig snabbt och krävde bättre råvaror och nya mältnings- och bryggningsmetoder. Bland annat behövdes stora iskällare för jäsningsproceduren och lagringen. Även ångkraften blev en viktig del av de nya bryggerierna.
Åren efter 1846-47 etablerades en lång rad nya bryggerier i och omkring Göteborg. Sedan tidigare fanns J.A. Pripps, S.A. Svensson på Burgården, Roempkes i Masthugget, Greigs och Hansson på Stampen. De fick sällskap av Rach & Co vid Emelidal, Nordlund & Holmgren vid Eriksberg och Carl H. Ericson i Masthugget. Höglund etablerade sig i Majorna, Wilhelmsberg i Lundby samt J.E. Lorén i Kallebäck.
Det finns inte mycket skrivet om detta bryggeri i Kallebäck, men inledningsvis återger jag ett avsnitt ur Stenströms bok ”Örgryte genom tiderna”.
”Ovan Grönvalls (Kallebäcks Nordgård) låg en by-allmänning, Kallebäcks Tå, landsvägen gick tvärs igenom Tån, som sträckte sig upp till Lorénska bryggeriet. Hela berget ovan Kallebäck kallades Hörnberget. Det omnämnda Lorénska bryggeriet låg strax nedanför Gustav III:s källa. En tysk, Gustaf Krieg, hade bryggeriets uppförande om hand, tegelsten ficks från Kallebäcks Tegelbruk, Krieg lät graäva en damm strax invid källan, för bryggeriets vattenbehov. Det öl, som bryggdes, kallades gingerbeer, var tjockt och simmigt samt såldes i lerkrus. Förutnämnda fru Börjesson sade, att drycken var så ovanligt god, så hon har aldrig sedan känt dess make; hon har ännu i sin ägo ett lerkrus från det Lorénska bryggeriet. År 1859 på själva pingstafton brände bryggeriet ned. Teglet i de kvarstående murarna användes vid uppmurandet av ladugården hos A. Svensson i Kallebäck. Nu är en förvildad trädgård och några grundstenar allt, vad som påminner om den Lorénska anläggningen. Även Krieg uppförde åt sig en tegelstensbyggnad; den finns kvar än idag och är nedre delen av Johan Ljungbergs hus, numer ägt av arvingarna.” (Källa: Fritz Stenström Örgryte genom tiderna, del II s. 20-21 )
Bryggeriet som i Stenströms text går under namnet det Lorénska bryggeriet kallades av samtiden ”Gustafs källa”. Produktionen startade 1854 och redan 1857 hade Lorén nått betydande framgångar då bryggeriet producerad en femtedel av det Carnegiska bruket. Den nya aktören på portermarknaden i Göteborg uppmärksammades givetvis av bruket ute vid klippan och i ett brev till Oscar Ekman (direktör vid Carnegiska bruket) skrev David Carnegie följande ”Your statment that another porter brewery beside us would do us no harm under present circumstances and in spite of all the beer breweries is really wonderful and shows a marvellous change” Carnegie rekommenderade Ekman att möta utmaningen med både prissänkning och utvidgning av den egna produktionen. Det visar att Carnegie tog utmanaren på allvar.
En stor eldsvåda 1858 satte stopp för utmaningen mot Carnegie då anläggningen inte återuppfördes. Det fanns ett stort lager om 6000 buteljer som klarade sig undan elden. De såldes på auktion strax före julen samma år. (Källa: Attman, A., Bryggerinäringen i Göteborg II. 1810-1961. s. 88.)
Platsen för bryggeriet är idag begravd under Rv40 men det går att hitta spåren av anläggningen på äldre kartor. På laga skifteskartan över Kallebäcks Sör- och Mellangårdar från 1868, alltså tio år efter branden, finns tomten ”Ljungbergs tomtplats” utsatt med två byggnader markerade. Det bör alltså vara platsen där Krieg hade sitt hus, men också platsen för bryggeriet då tomten låg ca 180 meter från bäcken och källan vilket uppges i brandförsäkringen (Brandförsäkringsverket Fnr: 19449).
Idag går det alltså inte att hitta några spår av anläggningen, men det är ändå en intressant del av områdets industriella historia.
Vid en närmare granskning av bryggeriets historia framkommer att uppgifterna om att anläggningen startat sin drift 1854 måste betvivlas. Det finns nämligen en brandförsäkring från år 1849 där det uppges att bryggeriet uppförts under föregående år, alltså 1848. Det skulle därmed vara märkligt om man väntade 6 år med att starta produktionen i en fullt fungerande anläggning. I den nämnda brandförsäkringen från 1849 beskrivs en anläggning som bestod av tre byggnader. Huvudbyggnaden var en bryggeribyggnad där själva bryggeriet låg i källaren som var av sten. Ovanpå fanns ett bostadshus av trä. I ett separat byggnad låg sedan mälthuset och en kvarn. Mellan båda dessa byggnader hade anläggningen en potatiskällare.
I brandförsäkringen 1852 beskrivs en betydande utbyggnad av anläggningen med bland annat ett större magasin, ett stall och en byggnad för en ångmaskin med kollager. Detta visar att anläggningen då genomgått en omfattande modernisering.
Bryggeriet Gustafskälla i Kallebäck är alltså ett utmärkt exempel på en kraftigt expanderande öltillverkning i spåren av att gamla skråregler avskaffats och nya tekniker förändrat branschen i grunden. Detta bryggeri överlevde inte och några spår går inte att återfinna, men det är ändå en spännande tanke att i Kallebäcks lider låg ett bryggeri som utmanade jätten ute vid Klippan.
Delsjöområdets historia 