I Fritz Stenströms ”Örgryte genomtiderna, del II” finns ett intressant kapitel där han nedtecknat berättelser som Hulda från Nejlikorna (alltså vid Mölndalsåns strand nära dagens Liseberg) berättade för honom.
”Jag har undrat mycket, om det kunde varit någon sannfärdig händelse, vad hon hade hört om Ringshåla. Där hade varit skattsökare på 1820-talet och plundrat graven. De skulle funnit en hjälm i den av koppar (kanske brons). Sedan satte de bevakning vid Ringshåla en tid, vad det nu skulle tjäna till.” (Stenström, F. del II s. 141)
En annan spännande Hulda-historia är den om Bengta i Kallebäck.
”Men det märkligaste mamma berättade, var dock historien om den rika Bengtas hårda öden, och jag tycker nästan, att historien om Bengta gott kunde ge stoff till en roman. Bengtas föräldrar hade en vacker gård i Kallebäck och stodo sig riktigt gott, ansågos till och med smått burgna, och Bengta gällde ej utan skäl som den rikaste flickan i byn. Bra såg hon ut och flink i fingrarna och sysslorna var hon, så friare, kan veta, fattades ej, när det kom till den tiden.
Föräldrarna voro aktningsvärt, hederligt, präktigt folk och höllo på gammal sed att själva få sista ordet i fråga om dotterns framtid. De ville förstås lägga allt till rätta, så flickan skulle få det riktigt rart och präktigt på alla sätt i livet. Ingen av gossarna i byn befanns vara god nog till deras Bengta, och själv fick hon som sagt ej ha sitt ord med i äktenskapshandeln. Men så kom en utbörding, Bengt i Solsten, på giljarestråt till gården. Han troddes ju ha gott om pengar och hade ett inställsamt och trevligt sätt och såg nästan ut som en herrekarl, och det skulle vara någonting att få en sådan fin måg i huset. Annars var han både liten och ful, så Bengta slog ifrån sig med bägge händerna. Men som sagt hade han en förmåga att lägga sina ord så väl och förbindligt hos hennes far och mor, och dottern, som inte såg sitt eget bästa, fick ändå till slut lov att foga sig efter föräldraviljan. Det blev ett bröllop, som stod i mantal. Inte en utan flera äreportar restes, och spelmän och brudstass på allt vis, och Grönvalls i Kallebäck lånade ut sina salutkanoner, som lågo på slottsbacken för bröllopsskjutningen. Och om det ej varit folk med så gott anseende som Bengtas föräldrar, så hade Grönvalls minsann visst inte lånat ut dem. Mor såg Bengta som brud, och hur vacker och fin hon var. Men när Bengt och Bengta varit gifta i tre månader inträffade olyckan. Det glunkades om att Bengt var lurendrejare och vad värre var, han misstänktes ha bragt en person om livet, som visste mer än som var bra om honom. Inga klara bevis funnos, men Bengt blev dömd att erlägga mansbot.
Bengta själv fick aldrig några glada dagar, mannen var sällan hemma och, när han kom hem, fick hon tåla sig med både ett och annat, och ofta misshandlade han henne med hugg och slag. Sent en kväll kom en person och knackade på förstudörren hos dem och frågade så bevekande, om han kunde få låna hus för natten. Bengta var visserligen ensam hemma med sin lilla flicka, men inte kunde hon ha hjärta att avvisa vandraren utan lät onom komma in, gav honom mat, och så fick han lov att ligga i en vrå över bakugnen. På natten kom Bengt hem och misshandlade hustrun efter vanligheten, men då inträffade något, som Bengt ej beräknat. Främlingen kröp fram från sin liggplats på ugnen, tog parti för den misshandlade kvinnan och gav Bengt ett välförtjänt kok stryk. Vandrarn hette Krans, var en ståtlig karl med ett vackert manligt utseende och skägg som Carl XV. Han stannade tills vidare kvar där. Den stackars utpinade Bengta hade inget emot på den saken. Så kom det i dagen att Krans var en ohjälplig stortjuv, men för att han fredat henne mot den hårda maken, gav hon sin kärlek till stortjuven.
Hennes man satt långa tider på häkte för våldsgärningar och då var Krans i mannen ställe, men när Bengt kom lös, gav Krans sig av från bygden, åtminstone för en tid. Efter den betan var Bengta dömd hos grannar och anförvanter. Varken Grönvalls eller de andra i Kallebäck ville tåla eller se henne för sina ögon. Det var skam och nesa för byn och hela socknen med ett sådant leverne, som stred mot vanlig tukt och anständighet. Till slut drogs saken på sockenstämma, och Krans med följet blevo förbjudna bo i byn. Men Bengta var förslagen och byggde en stuga på allmänningen; det kunde visst ingen lägga hinder för. Den stugan var Annehög.” (Stenström, F. del II s. 142-43) Hur det sedan gick för Bengta och för Annehög finns att läsa via denna länk till ett tidigare inlägg här på Delsjöområdets historia.
Delsjöområdets historia 