Har du sett den lilla bäcken som rinner in under Delsjövägen nära Lilla Torps Allé och Storatorpsvägen? Det är nog många som inte tänker på denna ganska blygsamma bäck, men idag skall vi ut på en liten vårvandring utmed bäcken som bär namnet Finkbäcken.

På äldre kartor finns namnet inte utsatt. Det är först i Stenströms ”Örgryte genom tiderna” del II, från 1924 som namnet för första gången sätts på pränt. Kanske har det utmed bäcken och vid det så kallade Finkhålet funnits många finkar? Kanske är det så fortfarande, vore intressant att höra från någon av er som läser detta möjligen känner till dagens fågelbestånd utmed bäcken!
Från Delsjövägen kan man följa bäcken i riktning mot golfbanan. Den bildar ett grönt stråk där bäcken går nästan helt dold förbi bebyggelsen vid Iskällarelidnen.

Bäcken slingrar sedan förbi Trädgårdsmästarens hus, Arrendatorsbyggnaden och Stora Torps alla gamla ekonomibyggnader.
När vi kommit i höjd med stenmagasinet går bäcken in i en djupare ravin. Det går att följa bäcken nere i ravinen, men det är lerigt och blött utmed sidorna. Det är ett riktigt mäktigt ravinlandskap som har bildats på denna plats.
Finkhålet ligger där Storatorpsvägen och Finkbäcken korsar varandra. Om denna plats skrev Stenström följande:
”Finkhålet och bäckens hela dalgång är den mest förtjusande idyll, helst sommartid, en lust för öga och öra, det senare så till vida att fåglarna sköta stämmorna och bäckens sorl och sommarvindens sus i träden accompagnementet till naturens höga visa. I Finkhålet växa ett tiotal jättegranar, ca 50 meter höga, de vidaste mäta i brösthöjd cirka 275 cm” (Stenström, F., Örgryte genom tiderna, del II s. 28)
Bäcken går utmed det 5:e hålet på golfbanan, som till stora delar är en gammal mosse. Det var stora dikningsarbeten under 1700-talets slut som möjliggjorde odling och numera golfspel på denna plats. Det finns en liten stig närmast berget där det går att följa bäcken. Det är en vacker stig där man helt kan slippa de stora skaror besökare som brukar gå på grusvägen mellan Stora Torp och Delsjön.

Stigen blockeras på ett par ställen av fallna granar. På bilden ovan syns en av de jättegranar som förr växte på denna plats. Under slutet av 1980-talet var jag med som deltagare i en guidad vandring med den före detta direktören för Skogssällskapet Tore Svensson som ledare. Han då visade han denna plats och dess imponerande granar. Idag är några av de största träden tyvärr borta.
När stigen passerat golfbanans område går den på en liten träbro över till den gångväg som iordningställts för ”golfspelartrafiken”. Det är även på denna plats uppenbart att här runnit mycket vatten genom tiderna då ett litet ravinlandskap har bildats även här.

Invid denna lilla ravin finns också en klippblocks grotta kallad Pittas grotta. Det har berättats att det under tidigt 1900-tal bodde ett original i en ”grotta” i Delsjöområdet. Hans namn var Pittas och den grotta, eller snarare spricka i berget han levde i under en tid finns ännu kvar på denna plats. Han var tidvis intagen på en så kallad försörjningsinrättning men rymde från den. Han tyckte inte om den moderna miljön, som man erbjöd honom, han föredrog klippskrevan. (Hernroth, U. Out of bounds. En liten orientering kring golfbanan i Delsjöreservatet. s. 11-12.)

Efter grottan öppnar sig golfbanans område på nytt mellan träden.
Det som idag är golfbana var förr odlad mark och innan dess ett ganska blött mossområde. Området närmas det trånga bergspasset där Pittas grotta ligger kallades Gunlasäv, det var den enda plats där den stora Gunlamossen hade sin avrinning. Det är förklaringen till att vi idag ser det vackra ravinlandskapet ned mot Stora Torp, det har flutit mycket mer vatten där än idag. Orsaken till att det idag inte rinner så mycket vatten i denna bäck är att ägarna av Skårs gård på 1880-talet lät bygga en kanal för att torrlägga mossen, den så kallade Olénarnas kanal. De lär ha fått pengar till projektet från hushållningssällskapet. Effekten blev att mycket av vattnet från mossen rann ned via Skår istället för via Stora Torp.


När odlingsarbetet inleddes lär arbetarna ha hittat en kanon, kanonkulor och en kopparyxa enligt Stenströms berättelse. Om det är riktiga uppgifter går inte att få bekräftat, men det är inte otroligt att det måste finnas ett och annat dolt i en mosse.
Gunlamosse är extra spännande då det kan vara så att mossen från början var en dödisgrop. Alltså en plats där ett stort isblock dröjt sig kvar efter istidens slut och långsamt smält varvid ett kärr bildats. Det är utifrån växtrester som hittats i området som den slutsatsen dragits. (Delsjöreservatet 1969 s. 59).
Därmed är vandringen utmed Finkbäcken avslutad, en promenad som kan rekommenderas oavsett årstid, även om våren i denna trakt är speciell.