Den 27:e juni 1925 fanns följande artikel, signerad Johan Alin, att läsa i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning.
”Det är naturligt, att områdena på båda sidor om Göta älvs södra mynning skulle företa spår av tidig bebyggelse. På ömse sidor om älvmynningen utbreda sig relativt bördiga marker, vars sankare partier i äldre tider huvudsakligen lågo som ängar utgörande ypperliga betesmarker, men vars högre belägna grusåsar och sandplatåer redan under stenåldern tagits i åkerbrukets tjänst. I trakten korsa varandra flera stora dalgångar av vilka tre i äldre tider utgjorde viktiga vattenleder.
Då kristendomen nådde dessa bygder funnos vid älvmynningen tvenne samhällen så pass betydande, att de erhöll var sitt kristna tempel: Lundby norr om älven och Örgryte sydost därom. Den gamla Lundby kyrka synes ha uppförts i mitten ei mitten eller grannskapet av den hedniska by, som fanns på platsen. Att en sådan under järnåldern funnits just i närheten av Lundby gamla kyrka, därom vittna de båda närbelägna järnåldersgravfälten, det ena på Bräcköåsen, det andra på den numera bortschaktade Sannegårdsåsen.
Var Örgrytes äldsta samhälle var koncentrerat är nu svårt att bestämt fastställa. Där kyrkan förlades, synes kanppast bebyggelsen kunnat ha varit samlad. Möjligen blev kyrkan byggd på en hednisk kultplats, belägen utmed en gammal färdeväg, som förde över Mölndalsån just vid Örgrytebäckens mynning. Att vägen gick fram här berodde på att bäcken i ån avlastat en fast grusbank, på vilken vattendraget kunde övervadas.
Fornminnena ge oss en antydan om bebyggelsen i Örgryte under äldre tider. Under stenåldern har, som hällkistan vid Kallebäck visar, socknens åkerbrukskulur varit samlad på Kallebäcksterrassen och sandslätten ovan Kallebäcks källa. Socknens bronsåldersgravar finna vi på krönet av Kyrkåsen vid Bagaregården, på Överåsberget och på höjden sydost om gamla kyrkan. Järnålderns gravar träffa vi på Vidkärrsåsen, som en gång i tiden bildat en stor sammanhängande gravplats. Tyvärr äro nu många högar bortodlade. Tydligen har socknens bebyggelse under järnåldern varit samlad i grannskapet sannolikt på Kyrkåsens sluttningar. Enstaka gårdar ha sedan legat spridda även åt Kålltorps- och Kärralundshållet. En gravhög på åsen mellan Kålltorp och Kärralund minner nämligen om gammal bebyggelse här.
Man skulle vara böjd att förmoda att de magra områdena vid Stora Delsjön i äldre tider icke var bebyggda och odlade. Emellertid meddelade mig Örgryteforskaren doktor Stenström i våras att han kände till en domarering på den s.k. Heden strax norr om Stora Delsjön. Tillsammans med doktor Stenström besökte jag för någon tid sedan platsen. Det visade sig att här fanns en ganska väl bibehållen domarering, bestående av sju stora klumpstenar, bildande en krets. Fornminnet ligger mitt i en åker. Lokalen är belägen på en sandterrass, som hör samman med den stora ändmoränbildning, vilken sträcker sig längs hela Västsverige och till vilken även Kallebäcksavlagringen höra.
En sägen går, att sandterrassen med domareringen skulle varit en gammal offerplats. I äldre tider hade man den föreställningen, att de kretsformiga av stora stenar bildade stensättningarna voro tingsplatser. Nyare undersökningar ha visat att stenkretsarna i regel innesluta en grav, en askgrop eller en urna med brända ben. Domareringen på Heden är troligen också en gravvård. Sannolikt ha fler gravar funnits på platsen men blivit bortodlade.
Egentligen är det icke märkvärdigt att järnåldersgravar förekomma här inne. Sandterrasserna voro nämligen de enda marker, som man med äldre tiders primitiva åkerbruksredskap kunde odla. De lågt liggande lerslätterna kunde man ej dränera, och med den enkla ärjekroken kom man för övrigt ej långt med dem. Det är därför helt naturligt att man tidigt slagit sig ned på grusåsarna norr om Delsjön och odlat dem. I skogsmarken i närheten av domareringen finns en mängd odlingsrösen hopkastade. Från vilken tid de härröra kan emellertid ej avgöras. På åsen norr om Heden finns ett stort och flera smärre rösen. Dessa rösen synes knappast ha kommit till vid odlingsarbeten. Troligen äro de gamla gravar, minnen från tiden då sanhedarna voro de begärligaste odlingsmarkerna och därför kring sig även samlade bebyggelsen.
Sägnen om Heden som gammal kultplats kan dock mycket väl innesluta ett stycke av sanning. Hednatidens gravplatser synas nämligen i äldre tider i vissa fall även varit kultplatser, kanske även tingsplatser.
Domarringen på Heden hör emellertid till de intressantaste fornminnena på Göteborgs mark, och det är att hoppas att den skall bevaras genom tiderna. Väg- och röjningsarbeten gå fram över stadsområdets utmarker. Fornminnena eller fynd, som under dessa arbeten göras böra i god tid anmälas till Göteborgs museum, så att åtgärder kunna vidtagas för nödiga undersökningar och obehövlig förstöring av våra äldsta historiska dokument för övrigt förhindras.
Johan Alin.”
Delsjöområdets historia 