I en artikel av Nils Boström i GP den 13 juni 1964 gavs en skildring av kvarnen ”Susan”, det är uppenbart att artikelförfattaren förväxlat vilken av kvarnarna under Kärralund som var äldst, inte heller har Nils förstått att det fanns en stor och betydande damm uppe vid Delsjöarna. Vill du läsa mer om den äldre kvarnen finns ett tidigare inlägg här på Delsjöområdet.se från juli 2013.
Det finns ändå intressanta iakttagelser i artikeln, bland annat att det 1964 ännu låg kvar en kvarnsten på platsen.
”Det naturliga sättet att nalkas ett herremanssäte som Kärralund är givetvis att söka kontakt med ställets forna centrum, där huvud-, respektive ekonomibyggnader utgjorde de fasta punkterna.
Men om man istället bryter mot regeln härovan och söker sig fram bakvägen förbi Lilla Torp och uppför den stensatta delen av Delsjövägen, så kommer vi fortast till den del av den forna herrgården där rester efter kvarnen Susans grundstenar, jämte den högt belägna kvarndammen ger oss ett verklighetsbetonat underlag för en skildring av detta för egendomens ägare en gång så betydelsefulla avsnitt av Kärralund.
Här invid vägrenen på vänster hand ligger en illa medfaren kvarnsten som det första vittnesbörden om att det funnits en mölla i närheten. Snett ner i ravinen där bäcken numera fritt söker sitt lopp finns , av flera stora stenbumligar murade tillfartsvägar fram mot platsen för kvarnens lastbrygga. Här kunde mjölnaren även i regn och rusk låta drängarna lasta på de väntande kärrorna, sedan det hitförda kornet förmalts till vitaste mjöl – och medan forbönderna drog en sista spader i kvarnkammaren, och likaså medan man lät den medförda brännvinsflaskan gå en sista runda laget runt!
Den av kraftiga gråstensblock murade kvarnfoten ger ett klart begrepp om den forna kvarnbyggnadens storlek; i runt tal mäter grunden 10×20 meter i fyrkant. Ett utrymme inne i tomten visar var kvarnhjulet med hjärtstock av ek haft sin plats, och hur vattnet sedan passerat genom en sprängd och delvis murad ränna under själva byggnaden och ut i det fria igen; efter att bäcken lämnat av sin styrka till att driva de tunga kvarnstenarna, 6 par till antalet.
Det var alltså en ganska betydande kvarn, Susan eller Susandet som den också kallades. Förmodligen kom det lustiga namnet av att det uppstod ett karakteristiskt, susande ljud då luckorna öppnades i den högt ovan kvarnen liggande dammen. Vattnet störtade sig utför slänten i en träränna för att i sitt forcerade tempo sätta en våldsam snurr på kvarnmaskineriet. Då vibrerade och skakade hela byggnaden, bjälkarna kved i stommen kring det stora hjulet under den jämförelsevis korta tidsrymd som den magasinerade vattenmängden räckte till. Sedan var det stopp, obevekligt stopp, ty var de inte höst- eller vårflod måste man även på den tiden, med obegränsad avrinning från Delsjön, räkna med att Delsjöbäcken inte kunde förslå till en kontinuerlig drift, utan vatten måste nödvändigtvis först under någon timmas tid tillföras kvarndammen. Ty, här uppe i berget ovan Delsjövägen är det lätt att konstatera att kvarndammen inte kunder rymt så särskilt stora kvantiteter och en genomsprängning söderut visar vilken möda och kostnad som ägaren till Kärralund lagt ned på framledandet av en bäckfåra hit upp. Närmare Delsjön har det inte varit några problem att gräva en bred ränna, men här har man som sagt måst ta till sprängning för att komma genom berget.
I januari 1869 kunde man under rubriken Eldsvåda läsa följande i Göteborgs-Posten:
– I natt mellan kl 11 och 12 utbröt eld i en av gråsten och timmer uppförd qvarnbyggnad i egendomen Kärralund tillhörig herr J. Claesson. Qvarnen som innehöll 6 par stenar, uppbrann innan hjälp hann ankomma och endast grundstenarna återstå.
Själva byggnaden var icke brandförsäkrad, men inventarier m.m. voro försäkrade i länets brandstodsbolag. Hur elden uppkommit är obekant.
Trots att gemene man tilldelade ifrågavarande kvarnanläggning ett så poetiskt namn som Susan kan man utgå ifrån att ägaren helt krasst beräknade en avsevärd ekonomisk vinst på det nedlagda kapitalet. Spannmålshandeln var en känslig konjunkturbarometer, ibland kunde den som hastigt kunde skaffa fram några tusen säckar av ett eftertraktat sädesslag, och som även kunde ordna en snabb förmalning samt leverans, den personen kunde skapa sig en förmögenhet! Givetvis var inte Susan kapabel att få fram mer än ett par lass per dag men många bäckar små gör en stor å, som det brukar heta! Och bilden här ovan får tjäna att belysa situationen i stort på marknaden.
Tiden var orolig med krig och örlog ute i Europa och de göteborgska köpmännen saknade inte vittring av inköpsbehovet till intendenturavdelnningarna vid arméer som skulle sättas på krigsfot och sedan påverkade dessa fluktuationer på världsmarknaden ävenledes de inhemska spannmålspriserna.
Förutom Susan fanns det ännu en kvarn på Kärralunds herrgård och den hade betydligt äldre traditioner än Susan vars tillkomst måste begränsas till begynnelsen av den tid på 1800-talet då kanalbyggare m.fl. gjorde klart för gemene man att man med sprängmedels hjälp kunde skapa om hårda bergknallar till husgrunder och kvarndammar!
Redan på 1300-talet skall det enligt gamla teckningar ha funnits kvarnar, t.ex. vid Mölndals ström. Förmodligen var det lika angeläget för folket i trakten kring Kärralund att få sitt korn malt på ett behändigt sätt med hjälp av vattenkraften i bäcken. I varje fall fanns det redan 1589 en gammal hävd som talade för att sju ärliga örgrytebönder skulle få rätt att behålla och bruka ett kvarnfall här i örgrytebäcken. Lagmannen i Västergötland vann de för sin sak, han hette Erik Gustafsson Stenbock och är lika känd i hävderna för sin rättrådighet som den processlystna Gref Ebba Leijonhufvud vilken var motpart i målet är känd för trubbel, med bl.a. Lödöses borgare.
Att den allra äldsta kvarnen vid Kärralund låg nedom det ännu kvarliggande kvarndämmet därom torde inget tvivel råda, här var den naturligaste platsen, Susan hade en i viss mån konstlad placering. Då Göteborgs historiska museum tog vara på mangårdsbyggnaderna till Kärralunds herrgård för magasinering, huset revs 1947, så kunde det konstateras att det första, ursprungliga bostadshuset endast bestått av ett rum och förrum. Kanske har det varit bostaden, för en forna tiders mjölnare på Kärralund.
Senare blev, som vi viet, herrgårdsstil över byggnaden, bl.a. bodde stadsarkitekten B.W. Carlberg här till sin död. Han lät dekorera flera av rummen med olika bro- och byggnadsmotiv.
År 1871 tog Göteborgs vattenverk hand om vattnet från Delsjön, huvudparten går ju in i stadens vattennät och endast en mindre del finner fortfarande sin väg genom bäckfåran ner till Mölndalsån.
Kvarnbyggnaderna på Kärralund voro i gott stånd och de upphandlades av mölndalsbor som placerade dem intill fallen i Kvarnbyn, där de fingo göra tjänst ännu i många år innan de voro uttjänta och fick rivas.”
Delsjöområdets historia 