I Göteborgs Tidningen den 7 december 1924 fanns följande artikel att läsa:
”Som efterskörd till kristidens stora väganläggningar kommer nu förslaget om en ny väg till Delsjön, vilken skulle utföras som nödhjälpsarbete. Det blir en välkommen nyhet för söndagsvandrarna, det vill säga inte för dem, som tycka att Varberg-Göteborg är lagom motion och inte för dem som ha för vana att mjuka upp sina leder med ett par tre mils terrängmarsch. För dem har den nya vägen ingenting att betyda. De behöva ingen väg för att komma till Delsjön, de klara sig rent av bättre utan väg. Men det finns andra som äro mer makliga av sig.
Alla de tusen, som söndag efter söndag, åtminstone om vår och höst, offra ett par timmar på middagen på en promenad till Delsjön, för dem kan det bli lite omväxling för att få en annan väg att välja på än de vanliga.
Det är som om Delsjöpromenaden voro lika viktig för en del göteborgares söndagsfirande som kyrkobesöket är för en annan del. Och man får ju hålla med om att en vackrare promenad ha vi knappt att tillgå så nära inpå knutarna.
Det finns nog heller inget område i stadens närhet, som göteborgaren känner så väl som detta mellan Danska vägen och Delsjön. Den idylliska, delvis förnäma och ålderdomliga, slingrande promenaden från Korsvägen till trädgårdsstaden.
Den gamla medeltidskyrkan och kyrkogården med sina mer eller mindre mossbelupna gravstenar med kända göteborgares namn. Stora Torp, som ligger som ett romantiskt, övergivet sagoslott, särskilt tilltalande i månsken.
Och Lilla Torp, idylliskt och vackert uppe på backen, med utsikt långt, ner över staden. Sedan tar skogen vid, och vägarna fördjupa sig i den åt olika håll så, att det finns en del att välja på även för den, som vill gå städat och ordentligt och inte hoppa omkring i bergen. Bäcken slingrar fram under mäktiga ekar och alar.
Och så går man och går och passerar de gammal kända torpen och kommer in i granskogen, och så skymtar det blåa vattnet, bland stammarna, och så slutar vägen.
Den som hör till de mer städade söndagspromenerande, han kommer aldrig längre än hit. Antingen till vattenverkets damm, eller längre åt sydväst på andra sidan näset. Men han stannar i varje fall vid Delsjön. Där är världens ända. Så långt kan man komma utan fara för de nya skorna och den bästa ytterrocken.
Även den som är så fin, att han på söndagspromenaden måste vara klädd i hög hatt, kan utan fara fortsätta hit fram. Men han ser med viss förvåning på de ungdomar som inte fått nog utan tränga vidare in i ödemarken. Dem väntar ingen annan möjlighet än att klättra i berg och hoppa på tuvor över mossarna.
Det finns till och med de, som lockade av generalstabskartan, där en bastant landtunga skiljer Stora och Lilla Delsjön åt, vågat sig på försöket att gå Delsjön runt. Har det varit en våt höst eller vår, har deras färd blivit betydligt mer ansträngande än de väntat.
Verkligheten är betydligt underbarare än kartan, och vägen har blivit förlängd med åtskilliga steg kring mossar och översvämmade bäckar.
Kanske ha de till och med blivit tvungna att utsträcka promenaden runt även Lilla Delsjön. Kanske ha de klarat sig emellan de båda sjöarna. Om detta lyckats, har man i regel aldrig fått höra av det:
Det är nämligen förbjudet att bada i Delsjön”
(Göteborgs Tidningen den 7 december 1924)
Delsjöområdets historia 