Delsjökärr kallades ursprungligen ”Degersjöhult” i Partilles husförhörslängder. Där hade det bott torpare sedan början av 1800-talet. År 1864 föddes Lars Verner, som i vuxen ålder på 1920-talet kom att berätta om Delsjökärr för Fritz Stenström. Lars Verner var bosatt större delen av sitt liv vid Delsjökärr och övertog stugan efter sina föräldrar. Han kom att leva där tillsammans med sin hustru Karolina Sköld. Ett foto av dem finns i ”Örgryte genom tiderna”, del 2 sidan 33.
Lars Verner fick under 1900-talets första år fint besök i stugan av en grupp skridskoåkare under ledning av Werner Lundqvist, skeppsredare från Göteborg som byggt sig en stuga i Böö dalen och därifrån gjorde utflykter i Delsjöterrängen. Lundqvist skildrar besökte på följande sätt. Jag återger här texten i Lundqvists bok Böö-dalens krönikasom beskriver ett besök vid Delsjökärr vintertid.
”Vintern bygger bro. Det finns här i socknen österut från den löfträdsklädda bergsträckningen, som bekransar vår dal, en öde bergstrakt som under sommaren icke är lätt att utforska, då stigar saknas. Men när vintern kommer och isbelägger sjöarna, uppnås möjligheten för många intressanta forskningsfärder. Följande den slingrande skogsvägen, gå vi i jämn stigning förbi några vackra gläntor, kantade af rimfrostprydda björkar och furor. Komna fram till skogsbrynet, se vi plötsligt djupt under oss Delsjön med sina djupt inskurna vikar och skogbeväxta uddar. Vi gå raskt utför strandbacken och snart glida vi på våra skridskor fram öfver den spegelblanka ytan. Öfverallt möta oss skridskoåkande i alla åldrar och skridskosegel ila förbi i kapp med vinden. Omsider den lugna vik där öfre sjön mynnar. Uppkomna till Delsjötjärn (det vill säga Lilla Delsjön), är det liksom man blivit förflyttad långt bortom all civilisation och naturen står inför oss tyst och allvarsam. Ej en människa synes till på den långsträckta insjöns yta, och det susar i strandens granar. Vi spänna åter stålsko på och, då vi åka förbi en udde, se vi en ensam fiskare på isen. Långt borta i viken skymtar ett tak mellan träden. Dit styra vi kosan och följa den isbelagda fåran af en liten bäck upp genom skogsdungen till en äng. Här ligga två gamla stugor, omgifna af trädgårdstäppor, och framför den ena stå ett par bikupor. Ladugården ligger mitt emot, och trafnad lyser ur de små fönster. Herrskapet rutorna. Torparen, en högväxt man med öppet nordiskt utseende, träder ut ur stugan, och då han hör hvarifrån vi äro, bjuder han oss stiga in. Inne i stugan, där en stor spis intar främsta platsen, se vi en gosse sysselsatt med att färglägga en liten teckning, hvars kontur han nyss fått färdig. Far bjuder oss sitta ned och snart kommer mor med kaffebrickan. Vinden kommer hvinande från sjön och rycker i knutarne. Men vi ha det godt härinne och elden sprakar lustigt på härden. Vid kaffetåren löses tungans band, och far omtalar, huru hans förfäder i flera led bott i dessa 100-åriga stugor. I grannstugan bor gamlefar och det är han som idkar biskötsel.
Far visar oss omkring och utpekar några ädla träd, som han själf uppdrifvit. I ladugården råma korna och kalfen hoppar i kätten, medan hönsen misstänksamma titta ned på oss från sina pinnar. Jag kunde icke undgå att prisa mannens friska, fridfulla lif härute i ödemarken och tanken vänder gärna tillbaka till denna lilla vrå bland bergen, dit man blott hittar när vintern bygger bro”. (Lundqvist, W. Böö-dalens krönika, börjad i oktober 1905 den helige Calixtii dag : en nybyggares betraktelser. s. 22-24.)
Delsjöområdets historia 