Rövarhistorier från Fräntorp

Idag skall vi bege oss utanför det som idag är Delsjöområdet och besöka den så kallade Fräntorpsgrottan. Ända fram till 1950-talet var detta en del av den gamla utmarken och bara sparsamt bebyggd. Idag har det vuxit upp stora bostadsområden runt om berget, och mer håller på att byggas. Men ännu är grottan orörd, en plats som det kan vara svårt att hitta till, ett perfekt ställe för ett rövarband att hålla till i kan det tyckas. Det är inte märkligt att det uppstått berättelser kring grottan, två av de mest utförliga sägnerna handlar om rövare som sägs ha haft grottan som sin bas. Några belägg för dessa berättelser har jag inte hittat, men det är inte omöjligt att det finns någon liten sanning i sägnerna.

Den första sägnen är hämtad ur Stenström, F. (1920/24) Örgryte genom tiderna. Del II. 148:

”För många hundra år sedan fanns i grottan ett rövarband, som gjorde trakten osäker. En gång hade rövarna tagit med sig en tjänsteflicka från bygden och höllo henne fången i sin håla. Hon skötte deras hushåll, och varje år fick hon ett barn som rövarna slogo ihjäl kort efter dess födelse. Så hade sju år förflutit, då flickan en julafton bad att få gå ned till den gård, där hon förut tjänat, för att hämta julhalm. Rövarna beviljade hennes rimliga begäran, och flickan vandrade åstad till gården. Här kom hon nu överens med sin förre husbonde, att hon på återvägen här och där skulle tappa några halmstrån. Så snart hon avlägsnat sig, uppbådades bönder och drängar på de kringliggande gårdarna och tack vare halmstråna lyckades de finna vägen till hålan. Rövarna hade tagit sig ett bastant julerus och lågo försänkta i djup sömn, när de uppbådade karlarna kommo fram, och hela rövarbandet tillfångatogs. På tinget dömdes de alla till döden, halshöggos och lär ligga begravna på Valåsen ungefär där August Lans stuga nu är belägen.”

Den andra sägnen kring grottan utspelar sig lite närmare vår egen tid och har nedtecknats i Partille och återges i Bergendahl, E.(1920) Partille krönika. s. 212-13.

”I den så kallade Rövargrottan på Källbergets sydsluttning vid Sävedalen huserade någon gång under första hälften av förra århundradet (det vill säga 1800-talet) ett tjuvband. Under flera år begingos upprepade stölder i trakten av Ugglums by, rotfrukter andra matvaror samt mindre djur försvunno spårlöst, varjämte korna ofta tjuvmjölkades då de voro på bete i utmarkerna. Även gjordes fullkomliga inbrott i gårdarna flera gånger, och passade tjuvarna på om söndagarna då bybefolkningen var till kyrkan, varvid silverföremål och andra värdesaker blev deras byte. Många gånger sågs småväxta, mörkhyade män i skymningen smyga kring knutarna, men trots upprepade skallgångar i trakten kunde man ej finna deras gömställe. Så försvann en dag en piga som sänts ut från en av gårdarna för att leta efter en vilsekommen ko, och hon var borta i långliga tider. Hon hade tagits tillfånga av rövarna och tvingades att laga deras mat. En dag blev hon så illa sjuk att hon bad rövarna att få gå ned till byn och söka hjälp hos en klok gubbe. Detta ville de först ej gå med på, men slutligen gick hon tillåtelse därtill under förutsättning att hon skulle svärja vid sin salighet att ej för någon berätta var de höllo till. Detta gjorde hon, men tog oförmärkt förklädet fullt med halmstrån, vilka hon släppte efter sig på vägen ned till byn. När hon kom dit väckte hon uppståndelse och utfrågades om var hon hållit hus, men hon svarade ej ett ord på alla frågor. Hon gick blott och mumlade för sig själv följ halmen till Källberget, följ halmen till Källberget. Då förstod man hur det var fatt och uppbådade allt manfolk som beväpnade med skjutgevärsvapen, begåvo sig upp till Källberget. Med halmstråna som vägvisare var det för dem lätt att finna grottan. Där tillfångatogs nu fem karlar, vilka fängslades och införpassades till Göteborg. Deras nekande tjänade till intet, ty man fann i grottan en hel del av vad som försvunnit i bygden och de dömdes att inom fängelsets murar sona sina brott.”

Båda dessa sägner nedtecknades alltså under början av 1900-talet, men de har något olika utformning trots att personerna som berättade för Stenström respektive Bergendahl inte bodde speciellt långt ifrån varandra.

Låt dig nu inte avskräckas från ett besök vid grottan! (N 57° 43.377 E 012° 03.505)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: