Lillatorpsområdet – ett okänt land

Grusvägen nära Skatås – ”Skålmekärrsvägen” – tillhör en av de vägar som tillkom under 1920-talet. Stenen som markerar trevägskorsningen vid Härlanda skogsväg hade fram tills för några år sedan synliga spår av en målning, AK kunde man då läsa, alltså Arbetslöshets Kommissionen.

I den 5:e september år 1926 skrev Göteborgs Tidningen om skogsområdena vid Lilla Torp och Stora Delsjön. Området vid Stora Delsjön, nuvarande Delsjöbadet, var en populär trakt för söndagspromenader – och minns att man på den tiden gick från spårvagnshållplatsen vid Korsvägen. Men i övrigt verkar besökarna ute i skogen ha varit få. Området beskrivs i artikeln som ”ett okänt land”. Men under 20-talet höll tillgängligheten på att förbättras. Det byggdes vägar igenom området, men dessa var främst tänka att användas vid skogsarbeten. Det är detta nät av grusvägar som än idag utgör huvudvägarna i Delsjöområdet. Lyckligtvis blev de aldrig använda till något storskaligt skogsbruk utan kom att helt tas över av motionärerna.

Artikeln är en intressant skildring av hur området såg ut och användes under början av 1900-talet.

”Hur många ens infödda göteborgare känner egentligen till något närmare om Lillatorpsområdet? Hur många av oss vet egentligen, vad det område omfattar eller hur där ser ut? Helt visst äro de snart räknade. Det lär hända då och då, berättar jägmästare Laurell vid Skogssällskapet som här om dagen var älskvärd nog att var vår ciceron på en vandring genom området, att en eller annan vandrare förirrat sig ut till dessa trakter under sin söndagspromenad. Han har blivit högst förvånad över vad han fått se, och på måndagen har han ringt upp skogsmännen och frågat, vad det varit för en vildmark han råkat in i. Ett okänt land för göteborgarna, kan man alltså med fullt fog säga.
Orsaken härtill ligger helt säkert främst hos naturen själv. Lillatorpsområdet omfattar de stadens skogar, som sträcka sig över Lillatorps, Kärralunds och Kålltorps mark, och det är en otillgänglig skogsbygd, det måste erkännas. Landskapet består av flera dalgångar, begränsade av relativt höga bergryggar, och dessa dalsänkor löpa parallellt, utan förbindelse med varandra, för att till sist allesamman mynna ut i Delsjön. Att ta sig över från den ena dalen till den andra innebär en ansträngning, som den lustvandrande allmänheten i längden drar sig för, och dessutom består sig nästan varenda av dalgångarna på botten med en relativt vidsträckt mosse, som praktiskt taget är omöjlig att gå torrskodd över.
Tack vare stadens skogsnämnd och dess arbeten härute, som nu pågå för femte året, har emellertid området nu blivit tillgängligare. Dalgången upp till skridskobanan på Delsjön har ju sedan gammalt varit en känd och uppskattad promenadväg för stadsborna. Men vägen ditut har ju inte varit den bekvämaste precis. Dess brister äro numera avhjälpta. Sedan ett par år tillbaka löper här en bred väg, som väl med tiden till och med upplåtes för bilar, ända fram till sjön. Den slutar med ett duktigt stup, anlagt just med tanke på att det skall tjäna som kälkbacke under vintern. Backen var förresten redan i bruk i vintras och blev oerhört populär bland vintersportfolket.
Så långt hittar man nog utan vägvisare. Men man kan komma ändå längre in i detta land, som på avstånd ser så ödsligt ut, men på samma gång lockar med vildmarkens hela tjusning. Från kälkbacken tar man då av till vänster. Man har bara att följa den gångstig, som viker av nedför sjöstranden. En bekväm, grusströdd stig med smidda järnräcken och dito trappsteg, där bergknallarna stupa för brant och äro för oframkomliga. Gångstigen går på sina ställen alldeles ute på sjökanten, och på de sträckor har man till och med fått lägga ut plankvandringar ytterst på bergstupen. Denna bergstig, om man så vill kalla den, är inte mer än årsgammal, och den mynnar ut längst fram i nästa dalgång, där den når fram till sjön.
Här möter en annan ny väg. En körväg av samma bredd som den till skridskobanan. Den leder in i dalsänkan och för ända fram till Kålltorps herrgård, om man går den i ända. Här vidtager det okända landet på allvar. Men det är inget ogästvänligt land. Tvärtom. Naturen är här betydligt mera leende och ljushyllt än de barrskogsklädda kullar man gått över på vandringen upp till skridskobanan. Här råder nämligen björken och barrträden äro i minoritet. Höga, resliga, slanka björkar, som lysa vackert med sina vita stammar och glittrande, luftiga lövverk.
– De är tacksamma träd, björkarna, försäkrar oss jägmästare Laurell, när vi gå denna vägen fram. Dem behöver man sannerligen inte plantera, de komma av sig själva. Så fort mossarna här dikats ut – vilket arbete föregick väganläggningen i fjol – dra de sig ner över sumpmarken. Förut måste de hålla sig tätt utefter bergrötterna.
Men den goda vägen tar slut, när vi kommit en bit in på Kärralunds marker. Vi ha nått gränsen för fjolårets vägbygge och komma in på den vägsträcka som just nu är under byggnad. Och där se vi vilka svårigheter, som måste bemästras, men också vilken enkel och praktisk metod, som tillämpas vid dessa anläggningar. Här ligga ännu vida mossflak i sitt ursprungliga skick. Den nyanlagda vägbanan gungar under fötterna på en. Man känner att man går på gungfly. Utmed vägen och härs och tvärs över mossen draga djupa vackert grävda diken, som ännu stå fyllda med fotsdjupt, brunt myrvatten. Och andra ligga utstakade, som skola utgrävas i den närmaste framtiden.
Vi fråga jägmästaren, hur länge dessa omfattande arbeten pågått, och vi bli förvånade, när han upplyser oss om att de påbörjades i juni månad. Här går det alltså raskt undan, det förstår man. Vilket dels bero på den metoden, dels naturligtvis på arbetarnas intensitet. Sedan mossen dikats ut lägger man blott ut en rustbädd av virke, ovanpå denna mossa och överst sedan mosslagret legat till sig och jämnats, grus. Det är hela historien. Och det blir bra vägar. Få de blott ligga ett års tid, äro de fasta och hårda som bästa bilväg. Men det behövs också, ty de skola för framtiden göra tjänst vid timmerforslingen.
Saken är nämligen den, att staden, som först år 1921 slog sig på en rationell skötsel av sina skogar, redan börjat få en god avkastning av dem. Men för att än bättre kunna utnyttja dessa tillgångar fodras goda kommunikationer. Och här, från Delsjön ner till Kålltorp, skall den stora stråkvägen för timret gå. Från de jämsides löpande dalgångarna får man då vintertid, medan sjön ligger tillfrusen, köra över isen hit och på denna huvudtransportled forsla timret och veden ned till avyttringsområdena. Om en femton år, när skogen växt till sig och blivit fullt produktionsduglig, kommer här att föras fram skogsavverkningsprodukter för stora pengar.
Det är således inte bara för nöjes och för den söndags promenerande allmänhetens skull, som dessa dyrbara och mödosamma väganläggningar utförts. De tjäna först och främst ett affärsändamål. Men detta hindrar inte att de nybrutna samfärdslederna i ödemarken kunna och böra utnyttjas av stadsborna för sina vandringar ut i naturen. En sådan promenad, som den vi här beskrivit, ut från Örgryte till skridskobanan, gångstigen utefter sjön åt nordväst och fram den nya breda körvägen till Kålltorp, kan anbefallas göteborgarna som en hart när idealisk söndagspromenad. Med tiden går den naturligt därhän att man vallfärdar hitut. Ännu så länge är det dock bara Ridklubben, som riktigt flitigt använder sig av de nya och bekväma vägarna, som lagts ut här, men fotgängarna komma väl så småningom efter.
Och de få då stifta bekantskap med en trakt, som har alldeles särskilda förutsättningar att tilltala och tjusa sinnet. En vildmark – vi få väl hoppas, den aldrig blir något annat, att det med andra ord skall dröja länge, innan bebyggelse söker sig härut – en ödebygd, där man i relativ närhet av staden ändock kan söka och finna naturen i fritt och ofördärvat skick. Och Skogssällskapet och Skogsnämnden, som tagit initiativet till att denna okända bygd gjort tillgänglig, har än en gång gjort sig förtjänt av naturvännernas synnerliga tacksamhet.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: