Älvsborgs slott och dess betydelse för Delsjöområdet

Den äldsta avbildningen av Älvsborg är från 1502.

Höstens guidade vandring äger inte rum i Delsjöområdet utan vid Klippan (14 oktober kl 10, start utanför Sjömagasinet). Men Älvsborgs historia berör också Delsjöområdet. Slottet hade fiskerättigheterna och rätten att ta timmer i området. Det är faktiskt gångavstånd mellan Delsjöarna och platsen för det gamla slottet, något som dagens bil/kollektivåkare ofta glömmer bort!

Vid Delsjöarna fanns det fiskare som arbetade för slottet, varje år hämtades många tunnor insjöfisk, kräftor och inte minst ål från området. Timmer hämtades framförallt under 1580-talets stora utbyggnad av slottet. Det sågades sedan vid slottets sågverk som låg vid nuvarande Kvarnbyn i Mölndal.

Den stora statliga befästningen och dess ståthållare hade ekonomiska intressen överallt i omgivningarna. I räkenskaperna som finns bevarade framträder ibland Delsjöarna och för första första gången omnämns kräftfisket i sjöarna i skrift.


I helgen pågår Klippandagarna som levandegör områdets historia. När man ser all energi och aktivitet kan jag inte låta bli att tänka på hur trevligt det vore att väcka Delsjöområdets historia till liv på ett liknande sätt. Kanske med olika teman, jordbrukare, torpare, stenåldersliv eller varför inte rövare utmed gamla Borsåvägen!

Under helgen pågår Klippandagarna, bland annat med dramatiska slag mellan svenskar och danskar. I går var det dansken som gick segrande ur striden.

Som en liten försmak inför vandringen i oktober presenterar jag här en text som även publicerats i ”Majornas historia. Krig och oxar, sill och socker. Nedslag i uthamnen Majornas historia fram till 1920”. Författare: Per Hallén.

Slottet under senare delen av 1500-talet

Den goda utvecklingen med växande handel och en allt rikare stad nedanför Älvsborgs murar skulle komma att brytas i och med utbrottet av det nordiska sjuårskriget. Dåliga vägar och regnigt väder gjorde att det tog lång tid för den danska armén att nå fram till Älvsborg. Omkring den 7 augusti år 1563 stod man i Halmstad, sju dagar senare i Varberg och först den 22 augusti började danska trupper att nå fram till Älvsborgs slott. De tunga kanoner som skulle användas vid belägringen gick inte att föra fram på land, så de transporterades på 6 fartyg med en hel eskader till skydd från Köpenhamn fram till Göta älvs mynning.

Redan innan den danska armén nått fram till slottet, brände borgarna i Älvsborgsstaden sina hus och flydde in på fästningsområdet. Det tyder på att man inte hunnit uppföra några tillräckliga vallar kring staden. Förutom stadens borgare flydde även många av traktens bönder till Älvsborg, när danskarna närmade sig under augusti månad. Totalt fanns det omkring 700 man till fästningens försvar. Men en stor del av dem var alltså borgare och bönder utan någon egentlig erfarenhet av krig. Den militära ledningen på Älvsborg beklagar sig över att dessa var ”svåra olydige” och ”intet förfarne”. Dessa 700 försvarare ställdes mot en dansk armé på cirka 28 000 man.

Kung Fredrik beslutade att hela hären skulle delta i belägringen. Det var naturligtvis riskabelt att låta så mycket soldater slå läger. Faran att det skulle bli brist på livsmedel var uppenbar. Belägringen måste därmed klaras av snabbt för att de danska styrkorna skulle kunna nå framgång. Först fick försvararna möjligheten att ge upp, men hövitsmannen på Älvsborg, Erik Kagge, avvisade det danska kravet. Någon dag senare hade det tunga belägringsartilleriet förts iland från fartygen och satts upp på åsen sydväst om slottet. En stark dansk styrka tog över och befäste Skinnareklippan nära borgens hamn och huvudingång. Inledningsvis var beskjutningen inte speciellt omfattande men efter tre dagar, den 4 september, började danskarna använda det grova artilleriet. Beskjutningen började tidigt på morgonen och fram emot lunchtid hade de tunga kanonerna lyckats rasera en del av muren åt öster. Innan danska trupper hann storma borgen valde besättningen att kapitulera. Soldaterna, borgarna och bönderna fick lämna Älvsborg men Erik Kagge och hans underbefälhavare togs som fångar till Danmark. Det var ett i det närmaste intakt slott som erövrats och krigsbytet var omfattande. I slottet fanns inte enbart kronans skatter utan också egendom, som hörde till borgarna i den rika Älvsborgsstaden samt värdeföremål från åtskilliga bondgårdar i trakten. Danskarna hittade guld, silver, kläde, salt och mycket annat innanför slottets murar. Allt detta fick greve Günther von Schwartzburg i gåva av kung Fredrik som belöning för den snabba och framgångsrika belägringen. Utöver alla dessa värdeföremål tog danskarna 148 kanoner av brons och järn, 37 skeppund krut 6 222 kanonkulor av järn och bly samt 219 av sten, 333 pilar, 400 fotanglar samt mängder av lansspetsar och pikar. I Älvsborgs hamn togs örlogsfartygen Krabaten och Svenska Jungfrun vilka omedelbart införlivades med den danska flottan.

Den främsta orsaken till att man gav upp slottet var inte brist på vapen utan berodde på att manskapet på slottet vägrade fortsätta striden. När en stor del av besättningen utgjordes av borgare och bönder är detta inte märkligt. Dessa fick troligen panik, när kanonerna besköt slottet. När slutligen delar av försvarsverken rasade trodde de att allt var slut och de fruktade för sina liv. Domen mot Erik Kagge blev hård. Han fick avträda alla sina egendomar och blev dömd till döden.

Danskarna var först något förvånade över hur lätt man tagit fästningen. ”Vi vilja hoppas att om de andre svenskarne icke äro värre eller manligare tänka stå än dessa, bliver all ting godt”.

Återuppbyggnadsarbetet inleddes omedelbart under den danske kommendanten Jörgen Rantzaus ledning. Material och hantverkare skickades till Älvsborg för att inleda reparationsarbetena. Kvar utanför Älvsborg stod det danska härlägret. Många soldater hade drabbats av rödsot och alla plågades av svår livsmedelsbrist men det dröjde till den 18 september, innan hären fick order om att bryta upp och bege sig tillbaka till Skåne.

Mot slutet av följande år inledde en svensk styrka en belägring av Älvsborg för att återerövra slottet. Denna styrka var inte alls av samma storlek som den danska ett år tidigare, men man lyckades omringa fästningen och hoppades på att kunna svälta ut den danska besättningen. Ännu efter tre månaders belägring hade försvararna inte visat några tecken på att ge upp. Styrkan utanför Älvsborg berövades alla tyngre vapen, då det ansågs viktigare att erövra det starka fästet Bohus. När det fallit ansåg man att Älvsborgs besättning troligen skulle ge upp frivilligt. Anfallet mot Bohus misslyckades och man återförde vapen och manskap till belägringen av Älvsborg. Gång på gång lyckades man slå tillbaka undsättningsförsök som kom både över havet och på land. Efter nära fem månaders belägring var försvararna nära att ge upp. De fick då oväntad hjälp från den svenske kungen, som hade tröttnat på den resultatlösa belägringen. Han beslutade sig för att satsa allt på ett nytt anfall mot Bohus. Belägringen av Älvsborg hävdes under första halvan av april månad år 1564. Därefter kunde försvararna av slottet åter börja proviantera. Det behövdes för svenska styrkor, som återigen misslyckats med att erövra Bohus återkom och återupptog belägringen under början av maj.

I Danmark pågick samtidigt planeringen för att häva belägringen av Älvsborg. Det tog hela vintern 1564-65 innan man fått tillräckligt med material och pengar att kunna inleda ett nytt fälttåg. I maj månad år 1565 samlades kring 9 000 danska soldater i Halmstad och började marschera norrut på dåliga vägar. Det dröjde till mitten av juni, innan man nådde fram till trakten av Älvsborg. När denna stora danska styrka närmades sig hävde svenskarna belägringen och drog sig tillbaka till Lerum, där det fanns möjlighet att försvara sig mot fienden. Den svårframkomliga terrängen gjorde att man med mindre styrkor framgångsrikt kunde försvara sig mot överlägsna motståndare.

Det danska lägret upprättades på Gullbergs äng. Nästan omedelbart uppstod problem med livsmedelsförsörjningen. Danska rapporter berättar att cirka 300 knektar dött av hunger och man begärde att fartyg med förnödenheter skulle skickas till området. På andra sidan bergspassen i Lerum fanns vid samma tid omkring 10 000 soldater. Även dessa led brist på livsmedel, dessutom härjade sjukdomar svårt bland trupperna. Detta gjorde att ställningarna vid Lerum övergavs redan under juli månad.

Under tiden hade danskarna fått proviant och förstärkningar, så de utnyttjade omedelbart tillfället att rycka fram mot Ale och Flundre härader och där bränna gårdar och plundra. Den svenska armén härjade samtidigt i Marks härad.

Området kring Älvsborg drabbades mycket hårt av dessa strider. I Sävedals och Askims härader samt Angereds socken brändes 329 gårdar, 37 halva gårdar och 10 torp. Knappt 70 gårdar (eller 20 procent) lyckades klara sig undan förödelse i samband med kriget. Allt jordbruk måste ha avstannat och gjort det allt mer omöjligt att försörja en armé i området. Vilka förhållanden den hemlösa bondebefolkningen levde under kan vi knappast föreställa oss.

Prövningarna för områdets befolkning var inte över i och med denna våldsamma ödeläggelse. Redan följande år gjordes ett nytt försök av svenska styrkor att återerövra Älvsborg. Under två månader belägrade flera tusen svenska soldater slottet. De tvingades till slut att bryta belägringen dels på grund av brist på livsmedel dels för att danska förstärkningar närmade sig. Slaget mellan svenskar och danskar böljade fram och tillbaka utmed Göta älvs dalgång samt i dalgångarna upp mot Lerum och Alingsås. Området med utbrända gårdar och ödelagda jordbruksmarker blev allt större under år 1566. Till slut blev den svenska armén kraftigt decimerad och försvagad och tvingades att ge upp. Danskarna började då omedelbart att lägga upp nya lager vid Älvsborg och drog bort större delen av armén från slottet. Kvar lämnades knappt tusen soldater.

Den nya danska befälhavaren på slottet, Jens Kaas, inledde omedelbart nya byggnadsprojekt. Han beordrade bönderna på Hisingen, både de f.d. svenska socknarna Lundby och Tuve samt bönderna i Björlanda, Torslanda, Fotö, Öckerö, Hönö, Hälsö, Björkö och Grötö att arbeta och föra material till fästningen. Troligen hade detta område klarat sig relativt oskatt undan konflikten och det var därför lämpligt att begära dagsverken från Hisingen och norra skärgårdens bönder.

Problemen vid slottet var många år 1567 till 1569. Den danske befälhavaren hade inte tillräckligt med pengar att betala sina trupper och garnisonen var nära myteri. Skattkammaren vid slottet i Marstrand tömdes gång på gång för att betala Älvsborgs knektar. Dessutom var det fortsatt svårt att skaffa fram livsmedel. Slottets garnison fick till stor del lita till fartyg, som levererade kött och spannmål från Danmark samt sill från Marstrand.

Efter några år av relativt lugn vid älvmynningen återkom svenska styrkor år 1570. Deras uppgift var att befästa Gullbergsklippan och på så sätt försvaga Älvsborg. Arbetet på denna nya befästning kom inte speciellt långt innan freden i Stettin den 13 december 1570 avslutade kriget. Sverige återfick Älvsborg och området däromkring mot att man betalade 150 000 riksdaler. Hälften av detta belopp skulle betalas den 7 juni 1571 då slottet skulle återlämnas. Men det var inte lätt att samla in 75 000 riksdaler till utsatt datum. Överlämnande fick vänta tills den 24 juli, då Bengt Bengtsson Gylta tog emot fästningen.[1]

Utbyggnaden av fästningarna Älvsborg och Gullberg

Under krigsåren hade danskarna inte utfört några underhållsarbeten på bostadsdelen av slottet ”de våningar, der på slottet äro, uti denna förlidne danska fejden, mestadels voro förderfvade, både till tak, fönster, dörrar och eljest”. De underhållsarbeten som danska källor berättar om gällde vallar och murar kring slottet. Övriga delar av slottet hade man knappast råd att förbättra. Omedelbara åtgärder behövdes, för att slottet skulle bli beboeligt för delar av hovet, som väntades dit. För att snabba upp byggande av bostäder beslutades det att tjugo. stugor skulle köpas in från bönder i området. De skulle tjänstgöra som tillfälliga bostäder. Dessutom behövdes stallbyggnader för ytterligare 300 hästar. Omfattande byggnadsarbeten inleddes på flera platser söder om Göta älv. Inte bara skulle Älvsborg förbättras. Dessutom skulle en helt ny fästning uppföras på Gullbergsklippan. Det har spekulerats i att detta beslut var ett utslag av Johan III:s böjelse för stora byggföretag.[2] Min tolkning är snarare att man såg det som nödvändigt att hålla sig med en fästning längre upp i Älven. Fästet vid Gullberg anlades för att skydda staden Nya Lödöse, som några år efter kriget åter flyttades till sin gamla plats vid Säveåns mynning. En fästning på Gullberg skulle dessutom kunna säkra transporter på Älven, Säveån och Gullbergsån samt försvåra en belägring av Älvsborg fästning.

Att bygga två starka fästningar med 6 kilometers mellanrum ställde stora krav på ett av krig svårt härjat land. Utbyggnaden av Älvsborg och Gullberg skulle kräva en organisation av ekonomi och arbetskraft i en helt ny skala.

Ombyggnaden av Älvsborg

Genom den nya länsindelningen kunde resurser till Älvsborgs utbyggnad hämtas från ett större område än tidigare. Ifrån Marks, Kinds, Kullings, Barne, Laske, Gäsened och Bollebygds härad skulle årligen levereras en timmerstock om 16 alnar, ett bräde om 8, samt ett pund näver för varje två skatte-, eller tre kronobönder. Det skulle ge 46 tolfter stockar, 46 tolfter brädor och 27 skeppund 10 lispund näver. Ifrån Skånings, Vartofta, Frökind, Kinna och Vista härader skulle varje två skatte-, eller tre kronobönder skicka 3 tunnor kalk vilket totalt skulle ge 840 tunnor (70 läster).

Arbetskraften skulle till stor del utgöras av bönder, som tvingades att göra dagsverken och leverera material till fästningsbyggandet. Det fanns 810 skattebönder, 850 kronobönder och 1 010 frälsebönder inom Älvsborgs länsområde. Totalt hade man alltså tillgång till 2 670 bönder, som skulle göra upp till fyra dagsverken per år. Vilket blir 10 680 dagsverken på ett år.[3]

År 1573 när man gjorde dessa beräkningar såg det ut som om det var möjligt att genomföra en snabb och omfattande förändring av slottet. Ett år senare visade det sig att bönderna i det nya länet nästan helt hade undvikit att utföra dagsverken och nästan inget byggnadsmaterial hade levererats. Fogdarna i länet fick en skarp uppmaning av kungen att snarast se till att dagsverken utfördes och material levererades till Älvsborg.

Under de följande fyra åren genomfördes en omfattande förstärkning av Älvsborg. Den första förändringen bestod i att man byggde nya starka bröstvärn med kanonterrasser ut mot älven. Därefter påbörjades en bastion som riktade sin spets österut mot Skinnareklippan. Dess uppgift var att skydda slottet och dess huvudport mot de angrepp som så ofta riktats mot slottet från Skinnareklippan. Både värnen riktade mot älven och den nya bastionen stod klara 1578.[4]

Under början av 1580-talet inleddes nästa fas i omvandlandet av Älvsborg. Först riktades uppmärksamheten mot borgen och dess byggnader. Uppe på själva klippan fanns flera byggnader. Några av byggnaderna var av sten, medan den del som användes som förläggning för soldaterna var enkla träbyggnader. Alla träbyggnader försvann under 1580-talet och slottets våningar fick en allt mer påkostad utformning både invändigt och utvändigt. Mycket resurser användes för att ge Älvsborg ett värdigt utformande.[5]

Utgår man från att alla som var skyldiga att utföra sina fyra dagsverken verkligen också infann sig och utförde arbetet skulle fästningsbygget ha krävt cirka 1,5 miljoner dagsverken. Nu är det i högsta grad orealistiskt att räkna med ett så högt deltagande från böndernas sida. Räknar man med att bönderna i snitt gjorde två av sina dagsverken under den mest intensiva byggperioden och endast ett under tider då byggverksamheten var mer begränsad, så krävdes det totalt 750 000 dagsverken åren 1574 till 1610 för att bygga om Älvsborg.[6]

En liknande beräkning har gjorts av Pablo Wiking-Faria för de arbeten som utfördes på Varbergs fästning åren 1588 till 1618. I Halland krävde man ett femtiotal dagsverken av varje mantalsenhet och år. Det skulle betyda att ombyggnaden av Varbergs fästning krävde bortåt två miljoner dagsverken. Pablo Wiking-Faria hävdar i sin undersökning att flera hundra bönder troligen var på fästningen varje dag under sommaren då bygget pågick.[7] Räkenskaperna för bygget på Älvsborgs slott ger möjligheten till att få en mer detaljerad inblick i hur arbeten på en fästning organiserades på 1500-talet.

Den normala arbetsstyrkan vid bygget var totalt 200 bönder för Älvsborg och Gullberg. Hundra bönder var alltså den normala arbetsstyrkan vid vardera byggarbetsplatsen. Utöver bönderna arbetade normalt ett tjugotal hantverkare samt femtio till hundra knektar. En normal arbetsdag vid byggandet av Älvsborg översteg arbetsstyrkan knappast trehundra personer. Något färre hantverkare och soldater var sysselsatta vid Gullberg.[8] Ett större antal arbetare skulle troligen vara till mer hinder än nytta.

För att byggnadsarbetet skulle kunna fortskrida krävdes det omfattande transporter av allehanda material. År 1586 anges det i räkenskaperna detaljerade uppgifter kring bygget på Gullbergs fästning. Det året uppfördes en ny port som till stor del byggdes av tegel. Det levererades 18 000 tegelstenar från ugnen och tegelladan som låg granne med Älvsborg. Totalt behövdes det 494 dagsverken enbart för att klara av transporterna av tegel, det motsvarade drygt tjugo procent av det totala antalet dagsverken vid Gullberg det året.[9] Transportarbetet kring Älvsborg var säkerligen inte mindre betydande. Huvuddelen av de 750 000 dagsverken som totalt krävdes för bygget var inte utfördes inte vid fästningsområdet kring Älvsborg och Gullberg utan de behövdes för att taga fram sten, trä, kalk med mera samt utföra transporter av dessa material från hela Västergötland.

Att skapa resurser för ett stort fästningsbygge under 1500-talets slut handlade till stor del om god kontroll av skatterna där en väsentlig del utgjordes av skatter i natura. Den utan tvekan viktigaste delen av de skatter som betalades i natura var oxarna. Vi har idag svårt att förstå hur viktig oxen var i 1500-talets samhälle. Det fanns många sätt att utnyttja oxen. Ett viktigt användningsområde var givetvis som det kraftfullaste dragdjuret som fanns vid denna tid. Ett annat viktigt skäl till att hålla oxar var att de gav stora resurser i form av kött, hudar, talg och ben. Nästan allt på djuren tillvaratogs och dessutom gick djuren av egen kraft fram till slaktplatserna.

Ända sedan medeltiden hade Älvsborg varit en plats, dit man fört kreatur, som tagits ut i skatt av de omgivande häraderna. Uppbördssystemet var i bruk oavsett om det var svenskar eller danskar som kontrollerade Älvsborg. Detta uppbördssystem kom under perioden 1570-1611 att utvecklas och expandera kraftigt. Den svenska staten lärde sig under andra halvan av 1500-talet och början av 1600-talet att ta upp skatt på ett allt mer effektivt sätt.[10] År 1573 utgjorde kronans utgifter för byggverksamhet 2,4 procent av de totala utgifterna. Det kan jämföras med kostnaden för krigsfolket som upptog hela 42,7 procent av statens utgifter.[11]

Ett knappt år efter att Älvsborgs första lösen var betald och svenska ämbetsmän åter kontrollerade slottet, tog man årligen ut cirka 100 oxar av de omgivande häraderna. Efter Stockholm och Kalmar var Älvsborg den tredje största mottagaren av kronans oxar. Under de följande åren skulle uppbörden öka och områden ända upp till norra Skaraborg blev skyldiga att leverera sina djur till Älvsborg.

Uppbörden av kreatur nästan fördubblades 1577 jämfört med 1572 och låg på en fortsatt hög nivå under början av 1580-talet. Oxarna var utan tvekan viktigast bland kreaturen. I hela Europa ökade efterfrågan kraftigt på oxar och de produkter de gav i form av läder, talg och kött.[12] Mot mitten av samma årtionde minskade byggandet på Älvsborg i omfattning och det avspeglas tydligt i uppbördens storlek. Den hade i det närmaste halverats. Underrättelser som skickats från Älvsborg till Stockholm bekräftar denna bild. Det var egentligen bara färdigställandet av slottskyrkan som återstod.[13] Satsningen på slottet och dess utsmyckning måste betyda att borgklippan och de stora tornen inte längre ansågs behövas för försvar. Det måste betyda att en yttre försvarslinje färdigställts med både vallar och vallgrav. Utformningen av denna försvarslinje är oklar, men de resurser som förts till slottet tyder på att försvaret var förhållandevis starkt redan omkring 1585.

Under 1590-talet genomfördes inte några större förändringar av slottet. Detta årtionde såg en kamp mellan reformationens förespråkare och starka katolska intressen, som ville återta makten. Dess främsta representant var givetvis kung Sigismund. Älvsborg tillhörde de fästen som hade hövitsmän, som stödde den katolska sidan. Det fanns till och med en oro för att ”jesuiter” eller snarare spanska trupper skulle kunna sändas in i Sverige via Älvsborg. Läget normaliserades först år 1600 då Sigismund tvingats ge upp och hertig Carl erkänts som svensk kung.[14]

Uppbörden av kreatur 1572-1604

1572

1577

1580

1586

1601

1604

Oxar

205

430

478

254

518

647

Tjurar

2

3

2

2

6

2

Stutar

6

83

79

58

43

43

Kor

19

88

81

99

127

101

Kvigor

28

46

16

Kalvar

15

19

135

116

Får

386

174

149

62

506

341

Getter

106

Svin

77

38

103

110

Grisar

74

52

143

109

Lam

24

84

Höns

56

13

86

295

Kalkoner

5

14

695

947

939

475

1824

1877

Källa: Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1572-1604.

De oroliga åren under 1590-talet har av förklarliga skäl inte avsatt mycket källmaterial. När läget väl stabiliserats, kan man åter följa Älvsborgs räkenskaper från 1601. Tabellen ovan visar tydligt att det åter fördes stora mängder kreatur till slottet. En ny period av intensivt byggande vid Älvsborg och Gullberg hade inletts.

Under början av 1600-talet tog kronan ut över 600 oxar för att försörja fästningen och de omfattande byggnadsprojekten där. Områden som tidigare levererat oxar bland annat till Bergslagen skickade under dessa år i stället djuren till Älvsborg. Strävan att bygga upp och stärka Älvsborg var alltså tydlig. När kronan till och med tog bort stöd från det viktiga Bergslagen för att stödja fästningsbyggandet, så måste det betyda att Älvsborg var prioriterat helt i nivå med Kalmar slott.

Ett projekt som krävde stora resurser var byggandet av en vallgrav och försvarsvall som sträckte sig österut mot och omkring Skinnareklippan. På så sätt skulle man förhindra angrepp mot Älvsborg från det hållet, samtidigt som man bättre kunde skydda fartygen i hamnen. Nya vallar som skulle vara lika höga som slottsporten samt palissader uppfördes. Dessutom placerades minor på lämpliga platser för att kunna spränga anfallande styrkor innan de nådde fram till vallgraven. Till en början arbetade 100 man dagligen på Älvsborg respektive Gullberg.

Från och med år 1609 koncentrerades alla arbetare och all materiel till Älvsborg. De nya stora utanverken bildade två öar där Skinnareklippan med dess befästningar dels var den yttersta försvarspunkten i öster, dels en del av Älvsborgs hamn. Mellan Skinnareklippan och slottsklippan låg en avlång vallanläggning, där huvudporten in till fästningsområdet fanns.

Det befästa området var i öst-västlig riktning hela 370 meter långt och i nord-sydlig riktning 150 till 200 meter. Det kan jämföras med den närbelägna Bohus fästning som var cirka 290 x 200 meter eller med Varbergs fästning som var cirka 300 x 175 meter.

Fästningen som ekonomiskt centrum

Som vi nu sett samlades stora mängder resurser från hela Västergötland vid Älvsborg. Hundratals bönder gjorde dagsverken vid slottet eller arbetade med transporter på land och på båtar. Dessutom anlades en betydande kungsgård ett stycke från slottet vilken beskrivs utförligt längre fram. Till slottet hörde också fiskevatten både i skärgården, i Säveån och i Delsjöarna. Bland böndernas kvarnar ute i Mölndals kvarnby byggdes en sågkvarn som skulle förse slottet och fästningsbygget med sågade trävaror. Närmare slottet låg en tegellada och en ugn som försåg bygget både på Älvsborg och Gullberg med tegel. Dessutom hade kronan ett varv nära slottet som användes både för reparationer och nybyggnation.

Den omfattande uppbörden av oxar och andra djur som skulle slaktas hade byggt upp slakterier och garverier. Dessa anläggningar drevs med hjälp av dels specialister, mästare, men också inhyrd arbetskraft från gårdarna i närheten. Dessa arbetare gjorde inte några beordrade dagsverken utan fick ganska bra betalt för sitt arbete. Likaså anställdes bryggare, smeder, timmermän med flera yrkesgrupper under längre eller kortare perioder.[15] En arbetsmarknad som byggandet av Älvsborg och Gullberg erbjöd samt möjligheterna som skapades vid Nya Lödöse och i viss mån även Karl IX Göteborg erbjöd en mer varierad ekonomi än i områden som enbart byggde på en agrar ekonomi. Det kan vara en bidragande orsak till att området lyckades resa sig gång på gång efter ödeläggelsen under tider av krig. Det fanns trots allt vissa fördelar att vara bosatt nära Nya Lödöse och Älvsborgs slott. Under tider när jordbruket inte krävde några större insatser fanns möjligheten till extrainkomster. Rytmen, cyklerna, i staden och fästningens ekonomi kompletterade den agrara odlingssäsongen. Satsningar på den militära kapaciteten kan alltså ge positiva effekter i det civila samhället men bara så länge som den ökade militära styrkan inte används. Då får det alltid svåra konsekvenser för civilbefolkningen.

Hur starkt befäst var Älvsborg?

Hur starkt var Älvsborg vid Kalmarkrigets utbrott år 1611? Den äldre forskningen kring Älvsborg som representeras av Wilhelm Berg ansåg sig kunna lita på 1600-talets perspektivteckningar och dra slutsatser utifrån dem och annat bevarat källmaterial.[16] Bergs slutsatser kritiserades 1963 av Harald Wideen som genom sin forskning fått tillgång till en karta från år 1657, som Berg inte kände till.[17]

Älvsborgs slott år 1657

Wideen ansåg att 1657 års karta var den mest korrekta beskrivningen av Älvsborg. ”Vad som existerat av försvarsanordningar utanför centralkomplexet, säger oss den större kartan, daterad 1657. Den visar en treuddig lågvall, omgiven av en smal grav över vilken broar leda, först och främst den till stora porten. Denna inre grav skiljes från den yttre, bredare Stora graven av ett smalt, brutet vattenverk, murat med bröstvärn.”[18]

I stort verkar kartan att stämma men man måste dock ställa sig några frågor. Den viktigaste rör vilka förbättrings- och reparationsarbeten, som utförts efter Kalmarkrigets slut. Slottets försvar i söder och sydväst skadades svårt under den danska beskjutningen. Det stora tornet i samma väderstreck raserades delvis.[19] Danska beskrivningar av Älvsborg strax före anfallet ger en något annan bild än den som man får av 1657 års karta.

”Själva slottet var ett italienskt kastell efter ett nu redan föråldrat befästningssystem, men omkring detsamma slöt sig en yttre befästning av dubbla vallar med djup grav, bastioner, hornverk och betäckt väg, allt i överensstämmelse med den rådande holländska befästningskonsten.”[20]

På kartan över Älvsborg år 1657 ovan återges vid nr 1 ett större område, som ser ut att vara rasmassor, som stänger av vallgraven och avslutar den yttre vallen på ett ur försvararnas synvinkel mycket olämpligt sätt. Vid nr 3 finns två mörkfärgade linjer som sträcker sig ut mot vallen. Dessa har antagits vara en bro eller en bank. Dessa har istället visat sig vara markeringar för underjordiska välvda gångar (2,4 meter höga och 1,8 meter breda), delar av dem fanns bevarade ännu under 1800-talet. Kanske har de använts för att föra fram trupper från det inre av slottet ut mot den yttre vallen. Detta leder mig till att tro att de bastionformade områdena vid nr 3 faktiskt har varit bastioner. Annars skulle de välvda gångarna vara minst sagt underligt placerade. Bastionerna behöver inte ha varit helt av sten utan kan liksom på många andra fästningar ha varit till största delen av jord och torv. Efter Kalmarkriget revs troligen de kvarvarande resterna och man nöjde sig med att reparera den yttre vallen som var av sten.

Även beskrivningen av det danska stormningsförsöket den 22 maj 1611 talar för att det funnits bastioner söder och väster om slottet. ”Det lyckades en hel del fiender, både officerare och manskap, att intränga i tornet.”[21] Om man lyckats ta sig över vallarna nedanför klippan där tornet stod skulle det betyda att man lyckades klättra cirka 18 meter rakt upp för att ta sig in i tornet om man får tro 1657 års karta. Rimligare är att man tog sig uppför en delvis raserad vall, därefter en likaså skadad bastion som nådde hela eller åtminstone nästan hela vägen upp till foten för torn och hus uppe på klippan. Kanske fanns det till och med trappor inne i bastionen, som ledde upp till slottet.

Vid nr 2 har det under 2005 utförts arkeologiska utgrävningar och dessa har visat att vallgraven var när 12 meter bred, alltså bredare än vad 1657 års karta anger. Dessutom är det tveksamt om området innanför vallen från nr 4 och runt hela slottet verkligen var en vallgrav. Troligare är det var en torr löpgrav.

Denna omprövning av 1657 års karta leder till att Wideens slutsatser måste ifrågasättas på flera viktiga punkter. Slottet med dess omgivande befästning var alltså starkare än vad Widenn ansåg, men befästningsverken var inte lika omfattande som de planritningar Berg redovisade.

Noter.


[1] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 153-187.

[2] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 188-189.

[3] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 190-192.

[4] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck. s. 66.

[5] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck. s. 66-67.

[6] Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1574-1610. Som intensiv byggperiod räknar jag 1574-85 och 1601-10.

[7] Wiking-Faria, P., ”Den store daglige Trældom. Böndernas arbete på Varbergs fästning.” i Varbergs slott och fästning – och samtida försvarsverk. s. 45-46.

[8] Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1574-1610.

[9] Landskapshandlingar (KA). Västergötland. År 1586:3, 1586:5.

[10] Larsson, L-O., Arvet efter Gustav Vasa s. 183-84, 219-227. Extraskatten i samband med Älvsborgs första lösen fick en helt annan utformning än någon tidigare skatt. Det var en ren förmögenhetsbeskattning. Se även Odén, B. Kronohandel och finanspolitik 1560-1595.

[11] Larsson, L-O., Arvet efter Gustav Vasa s. 224. Dessa uppgifter är alltså från år 1573 då man knappt hunnit påbörja den omfattande ombyggnaden av bland annat Älvsborg. Det skulle vara av intresse att följa kostnaderna för byggverksamheten fram till 1611, deras andel bör då ha varit högre.

[12] Dalhede, C. 1992. Zum Europäischen ochsenhandel: Das beispiel Augsburg 1560 und 1578. Enemark, P. 2003. Dansk oksehandel 1450-1550. Fra efteråsmarkeder till forårsdrivning.

[13] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 193.

[14] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 214-233.

[15] Landskapshandlingar. Västergötland. År 1572-1611.

[16] Berg, W., Elfsborgs slott.

[17] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck.

[18] Wideen, H., ”Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata” i Göteborgs historiska museums årstryck. s. 42.

[19] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 267.

[20] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 263.

[21] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 267.

One Comment on “Älvsborgs slott och dess betydelse för Delsjöområdet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: