Vandring utmed Apoteksslingan

Boken eller snarare häftet Upptäck Delsjön: fyra vandringsslingor om natur och kultur gavs ut av Lars Nejstgaard och Göteborgs fritidsförvaltning 1988. Främst handlar häftet om djur och natur men nästan varje sida har också med kopplingen mellan naturen och människans aktiviteter eller utnyttjande av naturen. Det har nu gått nästan 24 år sedan jag första gången fick boken i min hand. Kan man fortfarande följa bokens beskrivningar och kartor, kan växterna som beskrivs återfinnas? Med kamera i högsta hugg gav jag mig ut på upptäcktsfärd i trakterna av Skatås för att följa Apoteksslingan.

När det gäller växter är min kunskapsbas ganska begränsad, här har jag följt ”Upptäck Delsjöns” beskrivningar och förhoppningsvis är det rätt växter som avbildats! Den som har större kännedom om växter få gärna höra av sig om något blivit galet i bildsättningen! Mitt främsta intresse när det gäller växter är hur de har bidragit till människornas liv, ekonomiskt, hälsomässigt och hur de påverkat deras föreställningar. En inventering av växterna kring torpen i området vore intressant att genomföra – hör av dig om du är intresserad av att vara med och genomföra en sådan inventering.

Större delen av texterna i detta inlägg är hämtade ur Upptäck Delsjön: fyra vandringsslingor om natur och kultur. Citaten är markerade på sedvanligt sätt ””. Därutöver kommer mina kommentarer om vad som förändrats på platsen samt givetvis en serie nytagna foton från området, min fotorunda genomfördes den 12:e juli 2012.

”Till station 1. Utgå från planen norr om motionscentralen vid informationstavlan och klockan”. Idag blir startpunkten vid motionscentralen då den nya anläggningen ligger nära platsen där klockan fanns förr, en ”digital” klocka finns nu vid informationstavlan istället.

En bra startpunkt, oavsett om man skall till Härlanda tjärn eller Rom!

Dagens klocka och informationstavla.

Från startpunkten går man västerut ned mellan stugorna fram till en annan informationstavla som har med frisbeegolfen att göra, den står inne i växtligheten. Efter den tavlan går du höger in på den lilla stigen fram till det första stoppet.

Nere till höger i bild kan du se skylten, strax därefter går det en stig in åt höger, sedan går du omedelbart höger igen.

Nu är du på rätt stig och har en av de bruna stugorna snett upp till höger om stigen.

1. Nejlikrot – En malariahjälp?

”På ömse sidor om stigen finner du här och var en halvmeterhög växt utrustad med treflikade blad och gula blommor. Det är nejlikroten som trivs bra på dessa någorlunda fuktiga och skuggiga platser.”

”Växten blommar kontinuerligt under större delen av sommaren och blomman övergår så smånigom i sin typiska frukt – sammansatt av flera små nötter med var sitt krokuddigt spröt i änden.

Växten har fått sitt namn av den kryddnejlikeliknande doft som lätt kan kännas om jordstammen gnuggas mellan fingrarna.

Inom folkmedicinen ordinerades den tidigare som ett magstärkande och febernedsättande medel. I det sammanhanget försökte man även använda nejlikroten mot malaria bl a för att komma undan importen av den dyra kinabarken. Nu har den svenska växten ingen större effekt mot malariafebern då den inte innehåller den verksamma beståndsdelen kinin. Av roten kan ett svagt antiseptiskt gurgelvatten göras användbart av dem som lider av inflammationer i svalg och mun.”

Under vandringen kunde jag se flera små gula blommor samt även några som bildat små frukter. När man sedan fortsätter mot station två går man vänster i kurvan fram till dess att stigen viker kraftigt av åt höger. I detta område ser man upp på höger sida stora kalhuggna ytor, det är spåren efter de som vandaliserat granarna i området och som tvingat fram en avverkning. Men nya träd håller på att växa upp, det lönar sig aldrig att vandalisera en skog!

På väg mot station två.

2. Rönn – fågelgodis och sockerersättning

Koka bären i vatten, sila koket och lägg i några glödande hästskor – så kan ett norskt recept på läderfärg (svart) se ut.

Detta härdiga träd som förekommer på alla marker (utom myrar) tog redan tidigt tag i våra förfäders ockulta begreppsvärld. I en bronsåldersgrav på Nordsjälland hittades en påse med trolldomsmedel där även en rönnkvist ingick. Och ve den som brände rönn på gården – då gav sig hustomten genast av och med honom försvann samtidigt gårdens lycka och välgång.

Sina vita, något kvalmigt doftande, blommor ståtar rönnen med i ungefär två veckor under försommaren och det är inte förrän under augusti – oktober som de sura, men av många efterlngtade, rönnbären mognar.

Speciellt omtyckta är de fr a av trastar som samtidigt fungerar som rönnens främsta fröspridare. När fröerna i rönnbäret passerat fåglarnas tarmkanal slår nya små rönnar upp där fåglarna lämnat sina visitkort.

Släpps fröerna av i någon grenklyka kan de faktiskt gro även där bara det är tillräckligt fuktigt. Rötterna från det groende fröt söker sig under barken på värdträdet ner i jorden och ur grenklykan växer sedan en rönn upp.

Denna s.k. flogrönn tillskrevs magiska krafter och en kvist av densamma skänkte ägaren lycka och skyddade dessutom mot trolldom – men bara omkvisten var skuren en midsommarnatt. Fick flogrönnen växa till lite kunde de mest otroliga skidor fabriceras – de skulle nämligen kunna åka av sig själva. Gjordes ett yxskaft av detta fantastiska trädslag så var det nästan stört omöjligt att hugga sig själv med den yxan.

Rönnen har även varit och är fortfarande i medicinens tjänst. Förutom C-vitamin så innehåller bären också sockerarten sorbitol. Sorbitolen utvinns fabriksmässigt och ges bl a som sockersättning till sockersjuka”

Det finns ännu flera rönnar i området samt druvfläder. Åter stämmer alltså beskrivningen i häftet väl med dagens verklighet i Delsjöområdet. Till den tredje stationen är det nu inte långt, bara bort till nästa högerkurva på stigen.

3. Sälg – naturens egen treo med komp

”Om vi letar tidiga vårtecken brukar sälgen sällan göra oss besvikna där den prunkar med sina gula och grågröna hängen, redan tidigt i april – långt innan lövsprickningen kommit igång.

Alla kissar som färgats gula av hanblommornas ståndare sitter på ett träd (eller buske) medan de grågröna hängena av enbart honblommor sitter på ett annat. Sälgen har med andra ord separata hon- och hanträd. För befruktningens skull är avståndet mellan dessa träd inget problem. Vårpigga tidiga bin flyger mellan blommorna och klarar pollineringen med glans.

Sälgen är ett vanligt trädslag och förekommer fr a på fuktiga ställen. Bladen är brett ovala, ungefär 4-10 cm långa, och deras gråvita undersida ger bladet ett mjukt utseende. Bladspetsen avslutas gärna med en liten nedåtböjd spets.”

”Kvistar har använts vid korgflätning och av veden tillverkades olika kärl. Speciellt till mjölkkärl var veden eftertraktad då den ansågs ge mer grädde på mjölken än om andra trädslag hade använts.

Både blad och bark innehåller salicyra vilken efter en viss kemisk modifiering ingår som den verksamma beståndsdelen i aspirin.

Detta fenomen har dock varit känt sedan länge och ett avkok på fr a barken gavs mot huvudvärk och till feberpatienter. Stoppar man istället fötterna i ovan nämnda avkok skall det enligt utsago hjälpa mot besvärande fotsvett. Ökas koncentrationen av bark går det även bra att garva skinn i det.”

Sälgen växer ännu i området även om den vänstra sidan av stigen förändrats kraftig och förlorat nästan all vegetation i samband med byggandet av en frisbeegolfbana.

Den fjärde stationen utmed vår vandring ligger rakt fram, korsa motionsspåret och på höger sida av stigen, drygt 50 meter efter motionsspåret strax innan grusvägen hittar du örnbräken.

4. Örnbräken – en cancerrisk

”Denna ståtliga ormbunke återfinnes i alla världsdelar. Den uppträder ofta i stor mängd på gamla brandplatser och hyggen, gärna på torr och mager mark.

De unga skotten kan, efter att de borstats rena från sina bruna fjäll och förvällts i kokande vatten, anrättas som sparris. Kan med fördel serveras med smör eller en läcker kapriskryddad bechamelsås. Ett alltför överdrivet intag kan däremot inte rekommenderas. Då örnbräken kokas frigörs cancerogena ämnen fr a från de unga skotten. Örnbräken äts mycket av japaner och walesare och man har hos dessa upptäckt onormalt många fall av magcancer.

Växer örnbräken i beteshagar lämnas den i regel i fred av kreaturen som verkar känna till dess giftighet. Växten innehåller dessutom insektsdödande substanser varför den ofta får stå i fred för skadeinsekter.”

Det finns en del örnbräken kvar i området, men inte de mängder som omtalades i ”Upptäck Delsjön”.

Vi skall nu lämna den naturliga stigen och gå en sträcka på det asfalterade spåret, byggt för rullskidor men nästan aldrig använt! Rullskidåkarna burkar åka på grusvägen istället. Det är därmed inte någon större risk att bli överkörd när man tar en promenad på rullskidbanan.

Vi skall först korsa grusvägen och sedan gå upp för den lilla backen på rullskidbanan. När du nått den högsta punkten är det dags att hålla ögonen öppna efter Druvflädern.

5. Druvflädern – en buske på rymmen

”Denna trädgårdsrymling, bördig från västra Asien och mellersta Europa återfinns ofta i promenadskogar runt städerna. Druvfläder ingår alltså inte i den ursprungliga inhemska floran men lyckas den en gång få fäste på en någorlunda öppen plats sprider den sig sedan lätt med rotskott eller bärätande fåglar till avlägsnare platser.”

”Druvfläder har, som namnet anger, sina blommor och senare även de röda bären samlade i en druvliknande klase. Den äkta flädern har däremot sina blommor i en platt samling och dess bär blir svarta när de mognar.

De mogna frukterna av druvfläder innehåller mycket C-vitamin och bären kan faktiskt användas till sylt och gelé – men bara om fröna i varje bär rensas bort, i annat fall är bären GIFTIGA.”

Även vid denna station kunde den beskrivna växte påträffas, åtminstone tror jag att det var den jag såg och avbildade på fotot ovan!

Station nummer 6 på vandringen ligger ungefär hundra meter längre fram på rullskidspåret. I den gamla beskrivningen talas det om att man passerar en grandunge, men den har fallit offer för trädmördaren, men ett säkrare kännetecken för station 6 är att du skall stanna strax innan en mindre grusväg korsar den asfalterade stigen.

6. Blodrot – en blodig historia

”Allt sedan antikens dagar ansåg man att naturen var ett enda stort apotek i fr a människans tjänst. Man antog också att Gud/Gudarna hade varit smarta nog att utrusta växterna med en sådan färg eller form att  man genast förstod vad för sorts sjukdom de skulle användas mot. Denna föreställning att lika botar lika kallas med ett annat namn för signaturläran.

Med blodrotens blodröda ved (syns om jordstammen skärs av) var användningsområdet självskrivet – allt med blödningar skulle behandlas med denna växt. Dekokter gavs bl a åt unga flickor för att påskynda menstruationsblödningen. Växten kunde i detta sammanhang även tas som preventivmedel för att försäkra sig om att blodet inte stannar efter eventuella nattliga snedsteg.

Fruktlösa försök att bota best och syfilis har även gjorts med denna rot. Bättre behandlingsresultat har däremot uppnåtts när dekokter tagits mot besvärliga diarréer och magkatarrer.

På jakt efter denna medicinalväxt letar du med framgång på magra marker – såväl fuktiga som torra. Plantan är ungefär 1-3 dm hög och har små gula blommor med endast fyra kronblad.

Samerna lär ha använt den röda jordstammen vid skinnfärgning. Efter att ha tuggat jordstammen en stund färgades skinnet med den rödfärgade saliven”

Förgäves sökte jag här efter blodroten men hittade endast Nejlikrot, möjligen växer den inte längre på platsen.

Vi skall nu fortsätta på rullskidbanan, förbi den korsande grusvägen och fram till en skarp högerkurva, där växer ett bestånd med Ullig Kardborre.

7. Ullig Kardborre – roten mot allt ont.

”En imponerande växt som med sina vitluddiga blomkorgar når en höjd på 1,5 meter. Det är under blomningen i juli-augusti som denna storlek nås men redan i juni skvallrar de första med tiden halvmeter stora hjärtformade bladen om var den växer. Även bladens undersidor är vithåriga.

Med sin kraftiga pålrot är den minst lika imponerande också under marknivå. Någon har räknat ut att dess produktion av pålrötter sker med en hastighet av 4 kg/m2 och år.

Den ulliga kardborren växer gärna vid vägar men också på gårdar och andra människopåverkade områden.

Som en gårdens första förbandslåda på rot så var det faktiskt just roten som tilldrog sig människornas största intresse. Under medeltiden ingick den i salvor för behandling av hudsjukdomar men även fram i senare tid har rotdekokter använts  för sårrengöring och mot hudutslag. Moset av den krossade roten lades på stukade leder men var också användbar för att bli av med skabb. Detta rotmos blev riktigt populärt att använda först när Henrik III av Frankrike påstod att detta förträffliga medel botat hans gonorré.

För personer med klen hårväst utgör roten fortfarande ett visst, men kanske sista, hopp om att plantera en glansig flint med hårstrån av egen produktion. Danska apotek tillverkar ännu kardborrepomada att bestryka hårlösa delar av kroppen med. Uteblir ändå hårigheten sägs medlet åtminstone hjälpa mot skorv och mjäll.”

Fina exemplar av Ullig Kardborre växer ännu på platsen och vid mitt besök den 12:e juni 2012 var växterna av imponerande storlek.

Vi skall nu fortsätta på rullskidbanan, parallellt med de numera inhägnade fotbollsplanerna med sitt konstgräs. Efter ungefär 150 meter ser du ett bestånd av asp på din vänstra sida.

8. Asp – nervös näringsreserv

”Växer gärna på lite öppna platser i hagar och, som här, i skogsbryn. Har marken bara ett någorlunda gott tillflöde av grundvatten förökar sig aspen som ett skott – fr a med rotskott.

Titta gärna på de rundade bladens skaft – de är tillplattade från sidan! Detta utseende gör att bladen lite vingliga och de darrar som asplöv om minsta lilla vindpust drar genom trädkronan.

Bladen som växer ut från de tidigaste rotskotten har enhelt annan form. De är mycket större och mer hjärtlika i formen. Bladskaftenär dessutom korta och runda med andra ord helt utan darregenskaper.

Bark, löv och kvistar ansågs förr vara ett bra kreatursfoder. Sentida kemiska analyser har visat att aspbarken är mycket rik på mineralämnen – inte undra på att vinterfällda aspar över en natt avgnagts till vita trädskelett av näringssugna rådjur och harar.

Så fort blommorna slagit ut i sina hängen tidigt i april, samlades de in och torkades. När sedan gikt eller luftrörskatarr tillstötte skulle plågorna lindras med aspblomster. Idag ingår delar av barken i mediciner mot inflammationer i blåshalskörteln.

Av aspens ved går en stor del till tändstickstillverkning.

Vandringen fortsätter på den asfalterade stigen. På vänster sida kan du titta upp i sluttningen, där finns ännu ett kalhygge och flera stora granar som fallit offer för marodörens såg, nu finns där endast en spökskog.

Trevligare var det då att några meter längre bort möta en synnerligen pigg hackspett!

Strax efter att rullskidbanan korsats av ännu en grusväg, den som leder in till fotbollsplanerna ser du en inhägnad damm på den högra sidan och ett blött snårigt område på den vänstra sidan om asfaltsstigen. Där till vänster är nästa station.

9. Kråkklöver – endast för brunetter

”Kråkklöver (Comarum palustre). en växt kan inom ett och samma land ha flera, ibland över hundra, olika dialektala namn. Däremotkan den bara ha ett latinskt namn som dessutom är internationellt. Det är då mest praktiskt att använda det latinska namnet växtintresserade mellan – de förstår varann direkt även om de kommer från olika länder. Det latinska namnet kan dessutom ge informatiom om växtens form, färg, eventuella smak, växtplats mm. plats mm.

Kråkklöverns artnamn – palustre – betyder växer i kärr och ett snabbt ögonkast i kärret Du står bredvid kan bekräfta detta.

Växten förekommer gärna rikligt på näringsfattig mark och kan i gynnsamma fall bli upp till en meter hög. Bladen är sågade i kanten med en finhårig blågrå undersida. Under juni-juli ståtar den med brunröda blommor och kanske har den vår floras mest mörkfärgade blommor.

En flirtare utav den riktigt gamla skolan (runt 1850) kunde med hjälp av naturens olika växter blommografera de mest fantastiska meddelanden till sin älskade. Förgätmigej betydde naturligtvis glöm mig ej. Skickades bruna kråkklövern stod det för jag älskar brunetta skönheter. Svarades det med en kardborre – otur! ett typiskt nej – betydde Ni är alltför efterhängsen. Den finhåriga buskviolen – ett typiskt osäkert trevande svar – mustaschen klär dig.

Vid denna station hade jag inte någon framgång med att hitta någon kråkklöver, möjligen har den redan blommat över eller så växer den inte här längre.

Vandringen på rullskidbanan fortsätter fram tills dess att du ser grusvägarna som leder upp mot Skatås. På den högra (men även på den vänstra!) sidan av grusvägen skall vi göra ett sista stopp.

I sluttningen till höger i bild växer bland annat åkertisteln.

10. Åkertistel och veketåg – mat och ljus

”Till höger om den grusiga uppfarten ser du ett meterhögt ogenomträngligt bestånd av violetta blommor (juli-augusti) och stickiga blad. Detta är åkertistelns typiska växtsätt.

Förankrad med djupa stadiga rötter så skjuter den även rötter i sidled. Från dessa växer nya tistlar upp som också börjar breda ut sidorötter i terrängen. En enda tistel kan på detta vis snart täcka ett stort område och bli ett svårutrotat ogräs i åkrar och trädgårdar.

Varför inte förena nytta med nöje genom att äta upp ogräset. Rötterna är näringsrika och behandlas som vilken rotfrukt som helst. Unga skott och blomstjälkar kokas i vatten och stuvas.

Kronärtskockan är en blomsterkorg av en stor tistelart och kanske kan åkertisteln anrättas som dessa, förutsatt  att man begåvats med ett stort tålamod, så små som åkertistelns blomsterkorgar är jämfört med kronärtskockans.

Iögonfallande är också den samling av gräsliknande strån till vänster om uppfarten. Där växer både knapp- och veketåg tillsammans.

Den brunaktiga tofs som sticker ut en bit ner på det gröna stråt är dess små oansenliga blommor. Hos knapptåg sitter de tätt hopgyttrade och tryckta intill stråt medan veketågens blommor är mer utsträckta och spretiga.

De gröna stråna fylls inuti av en fluffig märg. Veketågens märg är lite tätare än knapptågens och lämpar sig därför utmärkt som veke i oljelampor.

Tistlar rådde det inte någon brist på! Därmed var den knappt två kilometer långa vandringen avslutad, endast ett kort stycke från den nya motionscentralen. Förhoppningsvis har denna vandring gett dig ny lust att gå på upptäcktsvärd och titta på växterna i Delsjöområdet, de är intressant inte minst på grund av vad de kunnat ge människorna som levt här under årtusenden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: