I Stenströms fotspår – från Lilla Torp till Kotången

Våren är en härlig tid för en vandring i Delsjöområdet! Idag skall vi följa i Stenstöms fotspår genom naturen. F. Stenström var läkaren och författaren som på 1920-talet författade två böcker om Örgryte, de är oftast tryckta som en volym: Örgryte genom tiderna. En minnesbok del I och II, första delen utkom 1920, andra 1924. Dessutom trycktes en faksimilupplaga 1986.

Dagens vandring hämtar jag ur den andra delen, vi kastar oss rakt in på sidan 29.

Idag är det inte mycket kvar av trädgården, området är fyllt av byggnader, men området är grönt och vackert.

Vi gå förbi Lilla Torps trädgård, som ej är snålt tilltagen, säkert en areal av 5-6 tunnland, sträckande sig från allén österut till Kärralunds kulle. De gamla askarna, en gång kapade i manshöjd och sedan utvuxna i topparna, säkert ett vanligt sätt att tukta träd förr, ser ut att ha varit med från arkitektens tider (Carlber senior). På planen nedanför manhuset – där står en rätt stor Thuja – låg dammen med en springkälla. Vid ankdammen längst bort i trädgården kommer man på skogsvägen upp till Övra Dammen ut till den vanliga Lillatorpsvägen strax ovan Iskällarliden, som leder utefter det med granhäck ingärdade Iskällargärdet.

Karta över Lilla Torp år 1908.

Huvudbyggnaden på Lilla Torp är riven, endast grindstolparna står kvar.

När det på självaste julafton 1923 tog eld i Bengtstorpets skorsten ryckte brandkåren ut för att släcka branden, men de kom inte längre än till denna backe! Halkan gjorde att de inte tog sig fram, men med hjälp av grannarna lyckades invånarna i torpet själva släcka branden.

Lilla Torps stall ligger till höger om backen där brandkåren fastnade. Idag används stallet av polisens ryttare.

Övre dammen, den finns ännu kvar och är alltid vattenfylld, även de torraste sommarmånaderna.

På vår vandring nå vi snart vägskälet vid Sjöbo. Avtagsvägen till vänster går till Mon, över den helt obetydliga Delsjöbäcken fram till Lilla torps grushåla.

Vägskälet vid Sjöbo.

Vägen mot Mon

Bron över den obetydliga Delsjöbäcken.

Kanten av Lilla Torps grushåla är idag grönskande!

Mon är en tjugo tunnland stor grusplatå, täckt med mager mylla, på dess lätt kuperade yta stiga här och var små öar av stenrös och busksnår. För ett tiotal år sedan lär det stått införd en längre artikel i Handelstidningen om ”Mons blotsten och domarringar”. Min vägvisare hade läst ifrågavarande artikel samt kunde själv bestyrka, att han längre tillbaka i tiden sett åtminstone ett par runda stensättningar på Mon, men kunde nu endast återfinna en, bestående av åtta i trång krets lagda kullerstenar. I mitten var en fördjupning, som om där förut också legat en sten. I fördjupningen hade nu en oxel slagit rot.  Någon blotsten kunde med bästa vilja ej återfinnas, en större sten som kunde misstänkas som ifrågavarande, företedde synbar åverkan genom sprängning.

Domarringen finns ännu kvar, oxeln har ersatts av en flaggstång!

Österut om Stora Delsjön leder en halvt igenvuxen gångstig till Lilla delsjön. Det är en gammal dagsverkarstig. Först går man förbi förut omnämnda sandlycka under Lilla Torp, kallad Mon, där hemmanet hade sitt grustag. Tar man av på en gångstig från vägen kommer man rätt snart till första beteshagen i Kärralund kallad Lagmanshagen, och därifrån kan man på Claessons gamla väg över Råbockedalen komma till Stora Brudaremossen.

I området till vänster om parkeringen vid Delsjökolonin låg Lagmanshagen.

Torpet Mon har fått nytt liv som hotell!

Idag är den lättaste vägen mot Brudaremossen att följa bilvägen, men trevligare är att gå på ridvägen som går parallellt.

Claessons väg är inte lätt att hitta idag, bitvis går det dock att återfinna den.

Näst efter Mon kommer Lillatorpshage med grov barrskog. Gångvägen fortsätter över stenhällar och genom storvuxen ljung, till man når första höjden med lång sikt mot nordost över gråa berggryggar, den första heter Råbockeberget och den andra Slättås. Tavlan ser verkligen vild och bister ut, när man kommit från Delsjövägens leende natur, som om landskapet helt plötsligt förflyttats upp mot fjällvärden. Stigen bär vidare över Lillatorpsmossen eller Råbockedalens torvtag. Nere i Råbockedalen är friskt och ljuvligt i ung gran- och björkskog stadd i kraftig tillväxt.

Råbockedalen idag, en del av Lisebergs camping – dalgången är utfylld sedan Stenströms besök av tusentals ton av avfall och sopor.

Efter att hava genomträngt ett bälte av snår, bestående huvudsakligen av aspvidjor och spinkig småbjörk och övergått dälen mellan Lilla Torps och Kärralunds utmarker samt åter nått höjden av Råbockeberget, får man till synes en den täckaste landskapstavlan över Edsån, ett kort brett vatten som i en elegant sväng förenar Lilla och Stora Delsjön.

Den besökare som har ögonen med sig kan i bergen hitta bunkrar och igenmurade ingångar i bergen! Det är lämningar efter luftvärnsställningar från andra världskriget.

I århundraden har människan arbetat med att få bort våtmarker, sedan något tiotal år tillbaka i tiden arbetar man för att få tillbaka våtmarkerna, på väg upp mot Edsviken kan man hitta detta anlagda ”träsk”.

På sitt bredaste ställe är väl ån drygt 100 meter från strand till strand. Dess västra strand utgöres av Edsåsen, en höjdsträckning med omväxlande klyftor och oländig mossmark, på sluttningarna är bergåsen sparsamt bevuxen med asp, björk och fur samt en och annan gran.

Vi vandra alltjämt på östsidan, den gamla dagsverkarstigen, som sligarar sig fram över myrmark mellan porsris och ljungtuvor. Nu för tiden är det inte ofta en mänsklig varelse går den vägen. Det kan gå veckor och månader, utan att någon sätter sin fot på stigen och hittar åt det hållet, och stigen gror mer och mer igen, som är lätt att förstå. Därför är det mest att gå på känn.

Idag besöks området flitigt och det är inte svårt att hitta den moderna tidens dagsverkarstig – motionsspåret.

Nu gå vi förbi ett betydande stort rös av flyttblock, som gått sönder, mellan vilkas stora stenar vindbitna rönnar och furor fattat posto. Detta rös har icke något annat namn än Flaget vid Edsån. Härifrån är det ej långt till Edsåns början, där den som en liten kanaliserad bäck (kanalen) söker sitt utlopp ur Lilla Delsjön. När vårfloden brusar i april eller maj så gör ån hett litet fall på en meter så skummet yr om den. Edsåsen (av befolkningen kallad Äjåsen eller Äjet)saknar banad stig och ligger som en otillgänglig klippvall mellan Stora och Lilla Delsjön.

Flaget vid Edsån med dess imponerande block.

Nivåskillnaden mellan sjöarna är numera utplånad, men den lilla Edsån finns kvar.

Vi vandra genom tjock ljung ut på Kolltorps Udde, en långsträck rätt så hög kil skjutande ut i Lilla Delsjön. Udden kallas även Kotången, då dess yttersta ända i alla tider varit en synnerligen omtyckt tillflykt och viloplats för korna, som gått på bete i utmarkerna, och varest de med synbar tillfredsställelse lagt sig att vila för att i gott mak idissla den magra födan.

Idag lär man inte se några kor på Kotången, möjligen en vandrare som slår sig ned vid någon av bänkarna för att äta sin ”magra föda”.

Efter knappa 6 kilometers vandring har vi nått slutet för denna söndags vandring i Stenströms fotspår. Det är inte lätt att exakt följa Stenströms fotspår, men om du tar en vandring mellan Lilla Torp och Kotången kommer du att få en fin tur och säkerligen ett och annat möte med de vila djuren, under min lilla fotorunda den 17 maj 2012 fick jag möte med två rådjur och åtskilliga fåglar av olika slag. Dessutom finns ett mångtusenårigt kulturlandskap runt omkring dig under turen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: