Sanhåla nr 2 – en stenhuggarstuga

Sandhåla nr 2. Foto: Per Hallén.

Idag skall vi vända blicken mot det höga berget ”Valen” som ligger strax norr om Östra Sjukhuset och väster om Fräntorpsområdet. I sluttningen låg, och ligger, en liten stuga vars historia är värd att berätta. Detta område var en del av utmarken, liksom hela dagens Björkekärr, under 1800-talet. Vi skall därför återkomma till denna trakt även i framtida berättelser om ”Delsjöområdets historia”.

Sandhåla nummer 2 låg en bit upp på sluttingen upp mot Valen. Huset finns ännu kvar och är fortfarande i bruk. Huset byggdes av Johan Andersson som hade kommit till Örgryte socken år 1852 från Alingsås. Först bodde familjen på Kärret16 under Vidkärrs gård innan de flyttade in i sitt eget hus byggt av sten vid Valen år 1860. Huset noteras i husförhörslängderna som ägt av Johan. Huset var alltså inte ett torp utan en privatägd arbetarbostad.

Minnen från stenhuggarstugan
När den moderna tiden började märkas i området kring Sandhålan och ny bebyggelse började uppföras kom dagstidningarna på besök för att göra reportage om de gamla invånarna. GT skrev år 1955 en artikel om Artur som var en av Augusts söner. Han föddes år 1890 och berättade för tidningen om hur det var att leva i huset Sandhåla. Familjen hade först på våren år 1955 lämnat huset och flyttat in i en lyxig lägenhet i det nybyggda Torpaområdet med både vatten och el.
När Artur växte upp, var villkoren vid Sandhåla hårda. Familjen hade tolv barn i den lilla stugan. Insidan av väggarna var inte klädda utan bestod enbart av sten. Det gjorde miljön inne i huset kall och fuktig. Artur hade starka minnen från de vinternätter, när kaminen slocknat och fukten fick sängkläderna att frysa till is. Ibland frös sängkläderna fast på väggarna invid sängarna. Han berättar även en historia om när hans mor fick hugga loss filtarna med en yxa.
Artur fick börja arbeta tidigt och när han var 12 år fick han tjänst som hjälpreda åt smederna vid SKF, mot 50 öre om dagen. Vilket inte var så dåligt för en 12 åring år 1902. Efter en tid till sjös återvände Artur till Sandhåla. Han försökte då att förbättra huset genom att dra fram vatten. Det var svårare än man kunde tro då man stötte på berg. Artur hade inte råd att spränga. Vattenledningen fick därför avslutas en bit från huset. Även i fortsättningen fick man bära vatten upp till huset. Andra förbättringar var lättare att ordna. De nakna gråstensväggarna kläddes in med brädor, taket lyftes, elektriskt ljus drogs in samt andra moderniseringar. Det som gladde familjen mest när de flyttade från Sandhåla i mars år 1955, var att de fick vatten inomhus. Men varje sommar återvände de till Sandhåla och använde huset som sommarstuga. (Göteborgs Tidningen 19 mars år 1955)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: