Flyktinglägret Skatås

Skatås motionscentral, friluftsliv och träning är väl vad de flesta idag förknippar med namnet Skatås. Foto: Per Hallén 2012.

Utrymnings- och civilförsvarsmyndigheten lät uppföra Skatåsanläggningen 1944. Ursprungligen var det tänkt att den skulle vara en del av de omfattande luftförsvarsanläggningarna som fanns i Delsjöområdet vid den tiden. Militären behövde dock aldrig använda sig av barackerna. Istället omvandlades stugorna till flyktingläger.

I maj månad år 1945 anlände de första av de vita bussarna till Skatås. Det före detta militärlägret hade då iordningställts till flyktingläger. Det var överlevande från koncentrationslägren i Tyskland som kom till Skatås.

IMG_7942

En av de vita bussarna på återbesök i Skatås år 2008. Foto: Per Hallén.

Lägret var inhägnat med dubbla staket och taggtråd men det var inte för att hålla flyktingarna inlåsta utan för att förhindra kontakt mellan flyktingarna och lokalbefolkningen och därmed förhindra smittosamma sjukdomar. I de tyska koncentrationslägren härjade många farliga sjukdomar så försiktighet var nödvändigt. Det påstås också att stängslet också var till för att hindra kärlekskranka män i närområdet att uppsöka kvinnorna.

För de före detta fångarna måste synen av stängsel med taggtråd varit ytterst obehaglig. Dessutom patrullerades utsidan av lägret av en polisman med schäferhund. Allt detta påminde givetvis om lägren de lämnat. Men behandlingen i detta läger var ändå helt annorlunda än den de fått som fångar i Tyskland. Här fanns både mat och sjukvård att tillgå.

Människorna i Kålltorp var nyfikna på flyktingarna och under de första veckorna var det många som tog sig upp till flyktingförläggningen under helgen. Det man fick se på andra sidan staketet var grupper av unga kvinnor i tjugoårsåldern. Alla försedda med likadana kläder, blå bomullsbyxor med bröstlapp och hängslen.

Man försökte få kontakt med varandra genom staketen och de som kunde franska eller tyska kunde tala med flyktingarna. Kvinnorna på andra sidan taggtråden berättade att de önskade sig brevpapper och läppstift! Det sistnämnda för att på något sätt kunna avvika från den enhetliga klädseln.

Byråkratin kring flyktingmottagandet var omfattande och varje flykting försågs med ett så kallat registerkort. På detta fanns givetvis namn och födelseort samt i vilken stuga de bodde. Ankomsttid till Sverige och förflyttningar sedan de anlänt fanns också noterat. Även uppgifter om nära anhöriga, deras hemort och civilstånd och yrke fanns också med på registerkortet. Viktig information inte minst för de som sökte efter försvunna anhöriga under krigsslutet. I Europa fanns miljontals flyktingar som hade tappat kontakten med sina familjer. På kortens baksida antecknades vilka kläder som flyktingen utrustats med. Det mesta i Sverige var ransonerat under kriget, alla fick en viss kvot av livsmedel och kläder, detta gällde givetvis även flyktingarna.

Några av husen står ännu på samma plats som de gjorde 1945. I förgrunden syns även muren som utgjorde gräns mellan Kålltorp och Kärralund efter det laga skiftet. En lämning som är hundra år äldre än byggnaderna på platsen. Foto: Per Hallén 2012.

Livet i Skatås var omgärdat av många regler. Det krävdes tillstånd för att lämna lägret, träffa anhöriga eller skaffa ett arbete utanför lägret. Lyckades man få ett arbete utanför lägret innebar det att flyktingen var skyldig att betala en dagpenning till förläggningen. Det var inte lätt att få detta tillstånd och det medförde att många flyktingar kringgick och bröt med reglerna. Det finns efterlämnade handlingar där förläggningschefen på Skatås beklagar sig över att flyktingarna många gånger struntade i reglerna, inte minst när det gällde regeln om utegångsförbud vissa tider av dygnet. De flyktingar som hade arbete utanför staketet vägrade många gånger att betala dagpenningen. Alla sådana brott mot lägrets regler noterades givetvis på registerkorten.

Samtidsarkeologi

IMG_7928

Maria Persson inleder utgrävningen i en av provrutorna. Foto: Per Hallén 2008.

I maj månad år 2008 inleddes en arkeologisk undersökning av Skatås under ledning av Maria Persson. Målet med utgrävningen var att söka fysiska spår i marken efter de människor som kom till flyktinglägret, men lika viktigt var att lyfta fram denna tidsperiod och effekterna av andra världskriget och hur den sedan format det välbesökta Skatåsområdet.

IMG_7947

Även Per Hallén deltog i utgrävningen!

Lika viktigt som själva utgrävningen var att träffa människor som var med i Skatås 1945 och samla in muntlig information om lägret, både från de som såg barackerna från utsidan av staketet och de som var innanför taggtråden.

IMG_7970

Det var inte många fynd i denna grop! Foto: Per Hallén 2008.

IMG_7937

Samling inför dagens arbete. Foto: Per Hallén 2008.

De vita bussarna kom åter till Skatås

Under två dagar, 8 till 9 maj 2008, besöktes Skatås åter av en av de vita bussarna. Det var en Volvobuss, LV127 som då kom till Skatås. En ganska vanlig modell bland de fordon som användes vid transporter av före detta koncentrationsläger fångar. En föregångare till denna lastbilsmodell hade använts vid humanitära insatser i Abessinien-kriget redan 1936 och den hade visat sig hållbar under svåra förhållanden, där reparationer fick utföras av personalen på bussarna.

IMG_7961

En utställning följer med den vita bussen. Foto: Per Hallén 2008.

Under mars och maj månad 1945 skickades tre busstransportplutoner med tolv bussar i varje ned till Tyskland för att rädda människor ur koncentrationslägren. Detta var officiellt en Röda Korset aktion men det var på uppdrag av Folke Bernadotte som det hela genomfördes. Denna aktion har oftast hyllats för att den räddade 17 000 människor, men under senare år har även kritik riktats mot Bernadottes aktion. Kritiker har påpekat att man inte räddade tillräckligt många och att man bortsåg i hög utsträckning från de judiska fångarna. Men aktionen räddade ändå en mycket stor grupp människor i ett läge då man fortfarande var beroende av naziregimens godkännande för att få fångarna frigivna.

IMG_7951

Bussarna invändigt. Foto: Per Hallén 2008.

Resultaten från utgrävningen

Inför utgrävningen hade det funnits en oro för att jorden skulle vara så omrörd att det inte skulle gå att tolka resultaten, men det visade sig vara obefogad oro. Det gick utmärkt att få fram en stratigrafi (lagerföljd).

I fyndmaterialet som plockades upp ur jorden ingår en del som berättar om vård av de sjuka som medicinflaka och luskam, om uppvärmningen av husen i form av tegel från Höganäs och koks. Det hittades även lingonkrus, blomkrukor och mjölkkapsyler, glas, porslin och en bordskniv samt annat som berättar om vardagen.

Men när arkeologerna grävde lite djupare började även andra saker att komma fram ur jorden. När man grävde nära den plats där Skålemkärrs / Skatås ladugård en gång låg hittades handsmidda spikar och ostindiskt porslin från 1700-talet!

Detta fynd förbryllade arkeologerna då ostindiskt porslin inte brukar förknippas med torparmiljöer. Men det var inte omöjligt för torpare att under början av 1800-talet skaffa sig porslin, framförallt inte i Göteborg. Även efter att kompaniets handel med Kina avvecklats fanns det rikligt med porslin i staden och det gick att köpa ”lyxprodukter” begagnat och relativt billigt. En annan förklaring är att det är krossat porslin som följt med när man köpt ”jordförbättring” till åkrarna. Det var vanligt på jordbruken kring staden. Stenström har i sin bok om Örgryte en god beskrivning av hur det gick till.

”På Skårs välskötta ägor likaväl som på Kallebäcks kunde man om vårarna, när harven gick över fälten, plocka äkta ostindiskt och kinesiskt porslin, d.v.s. sönderslaget gods av den ädla varan. Sammanhanget var klart. När förra tiders glaskrosserskor varit framme, så slängdes bitarna på sophögen, som innehöll mycket annat smått och gott, som ansågs värdefullt och begärligt för jordbruket, varför soporna medelst pråmar och kärror forslades ut till de närbelägna jordbruken. När plogskivan vänt fårorna, och harven som sagt rett till jorden, så kom det gamla ostindiska åter i dagen och skvallrade som det onda samvetet om de sönderslagna dyrbara tekopparna ets.” (Stenström, Örgryte genom tiderna II. s. 17)

Läs mer:

Skatås – utgrävningen av en minneslucka.

4 Comments on “Flyktinglägret Skatås

  1. Min moster Astrid Lundin (1904-1999) berättade att hon var kökschef i en ett läger i Fräntorp för ca 250 holländska judinnor som kom med de vita bussarna. Fråga: Fanns det läger i Skatås såväl som i Fräntorp eller menade hon kanske Skatåslägret?
    Mats Johansson, Lund

  2. Fanns judiska kvinnor fraan Holland paa Skatas ocksa, eller var det bara Fraentorp o/e Fraentorp/Bjoerkekaerr?
    Anled. till fraagan; mamma o pappa bjoed in 2 damer (mor o dotter! till laegen-heten under en ”langre” tid (”laengre” vid 8-9 aars aalder). Mammar var Roeda Korsare uppe paa Skatas (atminstone tror jag det var Skataas, daer jag var med ett par gaanger -Soendagar, utanfoer staketet) och pappa kunde tyska och engelska hjaelpligt. Ngt svar hjaelper kanske att fylla in minnes luckorna. Tack

    • Det var blandat i båda lägren, många olika nationaliteter och naturligtvis judar från bl.a. Polen och Frankrike. Men även andra som hamnat i lägren av andra orsaker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: