Den försvunna byn

Området kring Stora och Lilla Torp tillhör de vackraste entréerna till Delsjöområdet. Stora gröna ytor, gamla träd och några av traktens äldsta byggnader möter besökaren. Den mest imponerande av dessa är stenmagasinet som faktiskt är en rest av den gamla och försvunna byn Torp.

Flygbilden visar följande platser:

1. Område med hägnadsmurar och terrasser.

2. Stenmagasinet samt byområdet.

3. F.d. TV-hus tomten.

4. ”Sten slottet” från 1870-talet med tillbyggnad från 1980-talet.

Kartan från år 1815 visar stenmagasinet och den lilla bygatan som ledde i riktning mot en sandgrop, som under mer än ett århundrade skulle sluka hela det före detta byområdet.

Lämningar av de stenmurar som förr utgjorde gräns mellan inägor och utmark.

När byn Torp först kom till är nästan omöjligt att svara på. Namnet vittnar om att byn har ett medeltida ursprung men då talar man om en mycket lång tidsperiod på cirka femhundra år. Möjligen skulle en arkeologisk undersökning kunna ge svar på byns ålder, men man får troligen nöja sig med att konstatera att byn har ett medeltida ursprung.

Byn Torp omnämns i skrift för första gången i 1550 års jordebok. Då uppges frälsebönderna Jon och Jöns arrenderade var sin gård i byn. Båda gårdarna låg under gården Kärra. Den mäktiga gården Kärra har en lång historia och från och med slutet av medeltiden finns det även dokument som berättar om dess ägare. Det var då väpnaren Bengt Andersson, häradshövding i Ale härad, som ägde Kärra och dess underlydande gårdar i Torp samt troligen även i Kålltorp. Tillsammans bildade ett mindre gods. Bengt Andersson var ingift i den inflytelserika släkten Krabbe från det danska Halland. Kärra var sätesgård, vilket innebar att man var bosatt på gården och därmed hade direkt kontroll även över de underlydande byarna.

Om man går något längre tillbaka i tiden och försöker resonera sig fram till hur byn Torp bildades kan man misstänka två tidsperioder när befolkningen ökade och gårdarna blev fler. Den första tillväxtfasen inföll från omkring år 1000 till mitten av 1300-talet och digerdöden. Det dröjde sedan fram till mitten av 1400-talet innan befolkningen på nytt ökade. Under någon av dessa två perioder bör man söka ursprunget till byn torp.

Skulle det vara så att byn har sina rötter i tidig medeltid kanske dess första invånare var frigivna trälar. Avskaffandet av träldomen var en utdragen process som varade i flera århundraden. Trälarna som frigavs måste givetvis även som fria skaffa sig sin försörjning. De som tidigare var ägare av trälarna var dessutom fortsatt beroende av deras arbetskraft, då det inte skedde några stora teknologiska innovationer som minskade behovet av muskelkraft på gårdarna. Kanske var det före detta trälar från gården Kärra som i byn torp fick sina nya hem? Det bör understrykas att detta endast är en av möjligheterna. Det kan lika gärna ha varit fria bönder som var släkt eller vänner till ägarna av huvudgården som bröt ny mark och skapade byn Torp.

En del av den försvunna byn låg här i bokskogen.

Kanske stämmer citatet i inledningen av detta avsnitt ganska väl in på byn Torp. En klunga av hus, bebodd av före detta trälar. Man var bröt ny jord och utvidgade kulturlandskapet. Byn låg då vid foten av Korpberget. En del av byggnaderna låg där det idag finns en mindre bokskog i sluttningen upp mot Korpberget. Andra byggnader låg längre ned mot bäcken i närheten av den plats där idag stenmagasinet står. Den stora gropen vid Stenmagasinet är ett sandtag. Där hämtade man sand under hela 1800-talet. Den sandkulle som fanns där tidigare och där en del av byn låg har därmed blivit effektivt utplånad. Andra spår av byn finns dock ännu kvar i form av husterrasser på Korpberget och rester av den gamla hägnadsmuren som har vid en första anblick märklig sträckning genom skogen. Gränsdragningen avslöjar att en gång i tiden låg bebyggelsen mycket närmare det stora utmarksområdet, dagens Delsjöområde.

Hur många människor det fanns i Torp under medeltiden går inte att svara på, men det kan ha varit en ganska stor by. Under 1700-talet fanns till exempel hela fyra bönder med familjer i byn. Inget hindrar att det varit lika många, eller fler landbor, under medeltiden.

Landborna i byn var tvungna att utföra arbeten på gården Kärras ägor. Dessutom betalade man en avgift till godsägaren. Från gården Kärra styrdes det mesta i trakten. Adelssläkten som kontrollerade gården var nästan alltid närvarande. De stora ägorna innehöll en del åkrar, om än små jämfört med moderna gårdar. Däremot var ängsmarkerna mycket stora för att föda kreaturen. Dessutom fanns det betydande utmarker i det som idag är Delsjöområdet men även upp mot nuvarande Lunden. I Delsjöbäcken låg det dessutom minst en kvarn under medeltiden.

Byn byggdes på en höjd med ganska god avrinning så byggnaderna bör ha legat på torr mark. De hus som hade sina tomter kring platsen där stenmagasinet idag finns låg på en liten sandås. Det fanns mindre åkerytor öster om byn och i sluttningen upp mot Korpbergets husterrasser. Stenen man röjt från sluttningen har använts till att bygga husterrasserna. Det bör ha varit ett av de största och mest krävande odlingsarbetena man gav sig in på. Det är lätt att jämföra med hur stenig marken i övrigt är kring Korpberget för att inse vilket slit de första människorna i byn Torp måste ha haft.

Människorna i den medeltida byn Torp hade alltså inte några stora åkerytor att ta hand om. Det som istället upptog deras tid var i hög grad boskapen. Man hade djur både nära sina gårdar och på de stora utmarkerna. En del av invånarna i Torp var helt säkert herdar som vaktade djuren. Under medeltiden var det vuxna män som hade hand om denna uppgift. Det var inte ett lätt arbete och herdarna kunde många gånger utsättas för stora risker. Herdens uppgift var enligt den medeltida Västgötalagen att skydda djuren mot olyckor orsakade av varg, tjuv, vatten, myrmark bindsle (klave), svält, berg och bro. Det fanns även faror som betraktades om övermäktiga för herden. Det var ifall han blev utsatt för angrepp från björn eller blev rånad med vapen. Även åska och eld samt sjukdomar ansåg lagen ligga utanför herdens ansvar och möjlighet att skydda djuren från. Man får tänka på att området kring Delsjöarna hade både varg och björn under medeltiden. Den sista björnen försvann så sent som på 1600-talet från våra trakter.

Kring ängsmarken och åkern fanns det hägnader som skulle förhindra kreaturen från att komma in på den odlade marken. Hur dessa såg ut under medeltiden kan vi bara spekulera kring, de kan ha varit av trä men det finns också en möjlighet att man redan då byggde sina hägnader av sten. Kanske är en del av murarna uppe på Korpberget av medeltida ursprung. Hägnaden kring byn var ett gemensamt ansvar. Man hade var och sina avsnitt att underhålla och det krävdes att alla skötte sin del, annars var arbetet meningslöst för övriga också. Kringströvande djur kunde nämligen snabbt ödelägga månader av odlingsmöda!

Under början av 1500-talet ägdes byn av Måns Bryntesson, som under en tid var ståthållare på Älvsborgs slott. Han var aktiv i en grupp stormän från Västsverige som försökte göra uppror mot Gustav Vasa, men som misslyckades. Straffet för detta var givetvis hårt men hans dotter Ebba Månsdotter fick ändå behålla gården Kärra med de underlydande gårdarna i Torp som hon fick i arv efter sin far. När Ebba Månsdotter år 1548 gifte sig med Sten Eriksson Leijonhufvud blev byn Torp en del av ett gigantiskt godskomplex som omfattade hundratals gårdar både i Sverige och i Finland. På gården Kärra bodde inte längre någon adelsfamilj utan en av Leijonhufvud utsedd fogde.

När Sverige åter en gång betalat en stor lösensumma för att återfå området vid Göta älv efter Kalmarkriget återvände också svenska trupper och tjänstemän. Den som ledde återtåget var fältmarskalken Herman Wrangel som också var ägare till flera gårdar i området, däribland byn Torp.

Den viktigaste av gårdarna i denna del av Wrangels omfattande godskomplex var gården Lärjeholm, norr om Nya Lödöse. Därifrån styrdes ett antal andra större gårdar. Kärra var en av dessa storgårdar som låg under Lärjeholm, och under Kärra låg delar av byn Kålltorp och byn Torp.

Efter Herman Wrangels död år 1643 ärvde hans son Johan Mauritz Wrangel gårdarna. Johan Mauritz son Gustaf Herman hade på något oklara vägar kommit att förvalta gårdarna i torp och då belånat dessa, alltså pantsatt gårdarna. Efter denna belåning av gårdarna blev ägandeförhållandena allt mer oklara och invecklade.

Stenmagasinet, troligen uppfört under 1600-talet. Bakom byggnaden låg delar av byn Torp.

Det var först på 1690-talet som man åter kan se ett tydligt ägarförhållande. Då var Hieronymus Gripenstedt ägare till byn. När han avled år 1713 ärvde hans änka Catharina Tham egendomen. Hon gifte snabbt om sig med Thomas Fehman. Tillsammans byggde detta par upp ett imponerande gårdsinnehav, över 100 gårdar totalt. I detta sammanhang var gårdarna i byn Torp av ganska ringa värde. Efter att Catharina Tham gick bort år 1746 tog det ett par år att klara ut det omfattande dödsboet. När väl allt var utrett såldes gårdarna i byn Torp till olika ägare och en helt ny epok i byns historia inleddes.

En by försvinner

År 1749 såldes halva gården Stora Torp såldes till stadskassören Nils Kollinius för 1500 daler silvermynt. Andra halvan av Stora Torp såldes till en av bönderna i byn Torp, Jon Ohlsson. Stora Torps andra bonde Erik Andersson fick då lämna byn. Samtidigt med försäljningen av Stora Torp såldes även Lilla Torps båda gårdar. De köptes av Bengt Wilhelm Carlberg, stadsarkitekt i Göteborg och ägare av gården Kärra. Det var nu för första gången personer utanför frälset som ägde gårdarna i byn Torp. Det hade tidigare varit omöjligt för ofrälse att köpa frälsejord men sedan år 1723 var det möjligt för präster och borgare att köpa jord som tidigare tillhört adeln. År 1789 ändrades lagen än en gång och även bönder fick rätt att köpa frälsejord. Men även innan lagändringen kringgick man ofta lagen och i parktiken köpte även bönder frälsejord före år 1789. Jon Ohlssons köp av sin gård år 1748 är ett bra exempel på hur bönderna, framförallt i Västsverige, kringgick denna lagstiftning.

Försäljningen blev början till slutet för byn Torp. Gradvis avvecklades de gamla gårdarna och hela byn var borta senast år 1785. Förändringarna började med Nils Kollinius köp av en av Stora Torps gårdar. Efter några år överlät Nils Kollinius sin del av Stora Torp till sin måg Carduantzmakaren Erik Westerberg. Under 1760-talet sålde Jon Ohlsson sin del av Stora Torp till Erik Westerberg som därmed blev ägare till all jord under Stora Torp. Eric Westerberg dog någon gång under början av 1770-talet och Stora Torp ärvdes av hans änka Anna Catharina Kollinius. När hon gifte om sig med kronobefallningsmannen Jonas Simberg inleddes omfattande förändringar av gården. Det var Jonas Simberg som lät riva de gamla byggnaderna vid Korpbergets fot och istället uppföra en ny gårdsanläggning på den kulle där ännu Stora Torps huvudbyggnad ligger. Det är inte otänkbart att Simberg fått inspirationen från grannen Carl Wilhelm Carlberg som några år tidigare byggt om Lilla Torp och uppfört en ny gårdsanläggning på en kulle endast ett kort stycke från den plats där Simberg byggde det nya Stora Torp.

Förändringen av Lilla Torp inleddes också år 1748 när stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg köpte gården för 1050 daler silvermynt. De båda bönderna Jöns Månsson och Anders Andersson som då bodde på gården fick bo kvar. Carlberg ägde och bodde på granngården Kärra. Därifrån ledde han arbetet med att bygga om gården Lilla torp. Han lät uppföra en ny gårdsanläggning på en mindre kulle. Platsen valde man säkert av flera skäl, utsikten kan ha varit ett av dessa. Men placeringen innebar också att man inte tog värdefull åker och ängsmark i anspråk. Dessutom fick gården ett bättre läge i förhållande till åkermarken och bättre anslutning till vägen in mot Göteborg. År 1773 var den nya anläggningen färdig och Carlberg flyttade in på gården, men ännu fanns gårdarna borta vid Korpbergets fot kvar. I Örgryte sockens husförhörslängder uppges invånarna där vara bönder men i mantalslängderna avslöjas att gårdarna inte längre var egna jordbruk, de hade reducerats till torp under Lilla Torp. Dessa torp var uppenbarligen inte nödvändiga för den fortsatta driften av gården. Därför avvecklades torpen och de sista invånarna var borta senast år 1785.

Mer att läsa:

Iversen, T., Norskt slaveri i middelalderen. Bergen.

Myrdal, J., Jordbruket under feodalismen 1000-1700.

Nevéus, C., Trälarna i landskapslagarnas samhälle, Danmark och Sverige. Uppsala.

Wilhelmsson, S.A. Örgrytegårdar samt några Göteborgslanderier. Avsnittet om Stora och Lilla Torp.

Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift Del II 1901-1909.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: